Om det svarta hatet
Hon hittade mig på köksgolvet där jag låg i fosterställning och hyperventilerade. Frukosten stod på diskbänken. Jag hade brutit ihop medan jag gjorde en macka och osthyveln satt kvar i osten. En halv skiva var lös.
Det hade räckt med att han sagt god morgon på väg ut från toaletten.
Jag hade hållit allt i schack över helgen, men mina bästa vänner och besökare märkte att jag var spänd, tyst och orolig. Jag tittar mig över axeln i det som ska vara mitt hem.
Jag hade glömt att hat kan påverka en så fysiskt, att man kan må så dåligt av någons blotta närvaro att kroppen krampar i panik och tårarna strömmar. Jag måste flytta. Jag kan inte bo vägg i vägg med honom längre. Det är bokstavligt talat fysiskt omöjligt.
Om att vara positiv
Min livsfilosofi är att livet suger. Jag brukar upprepa dem orden för mig själv och alla mina vänner så ofta jag kan. Jag ger dem ett stort leende och en ryggdunk och säger: "Japp, så är det. Livet suger! Bara att acceptera."
Det kanske låter väldigt negativt och deprimerande, men det är faktiskt tvärtom.
Sedan jag lärde mig att acceptera att livet suger ibland, att det inte är någon jävla promenad genom chokladfabriken, så har det blivit lättare för mig att ta mig an motgångar och svåra känslor.
Sedan jag lärde mig att acceptera att livet suger ibland, att det inte är någon jävla promenad genom chokladfabriken, så har det blivit lättare för mig att ta mig an motgångar och svåra känslor.
Jag har inga förväntingar eller illusioner om någonting, vill man något så får man kämpa röven av sig,
och det kommer vara pissjobbigt, man kommer bli trött, ledsen, håglös och vilja ge upp, men det är okej,
för livet suger, och det är okej om livet suger ibland.
Att livet suger betyder inte att det ibland är helt fantastiskt,
och att man inte ska uppskatta de stunderna, alltid deppa ihop totalt, bli apatisk eller acceptera orättvisor. Tvärtom! Naturligtvis ska man göra livet så osugigt som man kan och fokusera på bra saker. Men ibland, då och då, ganska ofta, när mjölken har surnat, när man har 1000-tals läxor, när man missar sin bästa väns födelsedagsfest p.g.a. en tenta, när man inte har några pengar, när ens roomie har efterfest till 7 på morgonen, när ens paraply blåser sönder och det spöregnar, när det är lång kö på Hemköp och man är extremt kissnödig, ja, då är det JÄVLIGT skönt att veta att livet suger, men att det går att göra det bättre.
För jag lovar, det blir alltid bättre. Kanske inte imorn, om en vecka eller ens på någon månad,
(herregud, jag har tyckt att livet suger nästan konsant sedan november!), men det blir alltid bättre.
Om du accepterar att livet suger, så kommer du att bli så jävla mycket mer tacksam för de fina stunderna,
som när ens roomie delar sin fiskgratäng, när finaste pojken suckar av glädje när han lägger armarna om dig,
när dina favoritchips är på extrapris eller när du får umgås med dina alldeles fantastiska vänner.
Så, nu har jag Blondinbellat mig nog för idag.
Livet deluxe
Jag mår så jävla dåligt just nu. Konstant trött, mår illa, har ont i magen, stressad.
På fredag avgörs min framtid. Jag ska då göra ett antagningsprovet till det enda högskoleprogrammet
jag kan tänka mig att gå på. På två timmar ska jag översätta 407 ord från ryska till svenska,
och jag tror inte att jag kommer att hinna. Jag tror inte att jag kommer att klara det.
Hela veckan har jag gått omkring och varit stressjuk (ja, jag blir sjuk när jag är så stressad).
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill bryta ihop och gråta, men det tjänar ju ingenting till.
Jag dör om jag inte kommer in. Faktiskt.
Önska mig lycka till.
Om en kärlekshistorias slut
Hon grät igår, och jag kände mig lite trasig. Hon berättade om krossat glas, nerspydda studentpresenter,
fulla män som kallat henne hora, kiss i vasken, mat över hela köket och en man som däckat på henne.
Hon är min allierade, min sammansvurna, min trygghet. Men hon har gett upp nu. Till slut lyckades de knäcka henne. Jag förstår varför hon ger sig av, jag önskar bara att hon kunde packa ner mig tillsammans med sina kläder.
fulla män som kallat henne hora, kiss i vasken, mat över hela köket och en man som däckat på henne.
Hon är min allierade, min sammansvurna, min trygghet. Men hon har gett upp nu. Till slut lyckades de knäcka henne. Jag förstår varför hon ger sig av, jag önskar bara att hon kunde packa ner mig tillsammans med sina kläder.
Jag önskar att jag också hade någonstans att ta vägen.
Några timmar senare dansar jag bort mina sorger till låtar jag aldrig hört på ett alldeles för fullt dansgolv.
Jag har finaste nördvännerna, och jag vill aldrig gå hem. Hem är bara kaos, och här är jag trygg.
Jag är trygg, lycklig, full och varm ända tills jag befinner mig inne på en toalett och ser min nyfunna favoritvän dra upp vitt pulver i näsan med hjälp av en hoprullad sedel.
Jag hatar Göteborg.
Om att hata sin hemstad
Jag åker inte till Borås över påsk. I princip alla mina vänner flyr storstaden för att äta ägg, sill & annat äckligt
med sina familjer, men tanken har inte ens slagit mig att jag skulle göra samma sak.
Alla frågar mig med bestörning i rösten varför jag inte åker hem. Deras ögon blir stora & runda, & de gapar lätt.
Men det är just det där ordet. Hem. Vadå "hem"? Jag är hemma.
Det här sketna lilla rummet på en av stadens äckligaste gator är ju mitt hem.
Jag har inget hem i Borås, och Borås är inte mitt hem. Jag har ingenting där att göra.
Jag har inget hem i Borås, och Borås är inte mitt hem. Jag har ingenting där att göra.
Jag åker dit en gång varannan månad (max), & då antingen på grund av att mampappa gett mig skuldkänslor,
eller för att Lina har fest.
Sedan jag flyttade för två år sedan har jag inte längtat till Borås en enda gång.
Jag fasar för 100-bussen, jag spänner mig som inför ett slag varje gång jag träffar en okänd Boråsare,
jag pratar aldrig om Borås, & kunde jag välja så skulle jag aldrig mer åka dit.
För hur mycket jag än inbillar mig att det var jag som lämnade och flyttade från min hemstad
För hur mycket jag än inbillar mig att det var jag som lämnade och flyttade från min hemstad
så vet jag innerst inne att det var en flykt.
Det var inte jag som övergav Borås, det var Borås som spottade ut mig.
Det var inte jag som övergav Borås, det var Borås som spottade ut mig.
Så jag stannar i Göteborg så länge jag kan, för här finns inga förbjudna gator & granskande blickar.
Jag älskar den här skitiga jävla hamnstaden med dess måsskrik, gnisselvagnar och kalla snålblåst.
Fan, min nästa tatuering blir en göteborgssiluett på underarmen. Fo sho!
Jag älskar den här skitiga jävla hamnstaden med dess måsskrik, gnisselvagnar och kalla snålblåst.
Fan, min nästa tatuering blir en göteborgssiluett på underarmen. Fo sho!
Härskartekniker och förbannat patriarkat.
Ikväll var det quiz på Sejdeln.
Jag och Emilia har så gott som blivit stammisar där, men den här gången var hon inte med,
Jag och Emilia har så gott som blivit stammisar där, men den här gången var hon inte med,
så jag var alierad med några andra stammisar som är sådär jävla superdupersmarta som bara riktiga nördar kan vara. Gött häng liksom. Man slipper känna det där vanliga föraktet mot människor som är riktigt dumma i huvudet.
I vilket fall som helst, så är en av frågorna "Vad kallar man framsidan på en medalj eller ett mynt?".
Jag kunde det här. Ordkunskap är min grej. Åtsida heter det. Baksidan kallas frånsida. Det finns latinska namn också, men det här är de vaniga svenska namnen. Skriv upp och anteckna. Lägg på minnet.
Jag kunde det här. Ordkunskap är min grej. Åtsida heter det. Baksidan kallas frånsida. Det finns latinska namn också, men det här är de vaniga svenska namnen. Skriv upp och anteckna. Lägg på minnet.
När svaren sedan läses upp säger Östen, quizmastern, bara det latinska namnet.
Jag protesterar högljutt, och blir fan upprörd på riktigt. Jag får dessutom stöd av en person till.
Han tror oss, och vi får rätt. Men sedan stöter jag på Östen på väg till toaletten, och han säger:
"Jaha, här har vi den lilla flickan som vet allt".
"Jaha, här har vi den lilla flickan som vet allt".
JAHA!!! Är det bara jag som finner det här lite jävla kränkande?! ALDRIG att han hade sagt så om en av mina killkompisar protesterat och överbevisat honom. ALDRIG! Han hade uttryckt sin beundran snarare. Så. Jävla. Fel. Jag kan fan inte riktigt utrycka det i ord just nu, för jag är för jävla packad helt enkelt, men jag hatar sådana härskartekniker. Det är FEL. Jag är inte sämre på grund av mitt kön, och jag vet inte varför det måste påpekas vid sådana här tillfällen att jag är just TJEJ som vet mycket. Jag är grym. Deal with it. Nästa gång han har fel kommer jag också att påpeka det. Så det så. Det har ingenting att göra med att jag är en "liten flicka".
Lite drama i mitt banala liv
För det mesta finner jag mitt liv ganska så ordinärt och händelselöst.
Det är liksom skola, måndagsquiz med tillhörande lätt berusning, slit och släp i skolan,
ångestattacker över framtiden, lite gos med pojkvännen, sammandrabbningar med roomies,
fikor med Pusjkins Puddingar, antikvariatfynd, TV-serier, pastarätter och tonvis med plugg.
Men då och då händer det något roligt; man träffar nya vänner, spontandricker alldeles för mycket vodka en onsdagskväll eller något liknande.
För några veckor skrev en lärare jag hade för tre år sedan när jag läste engelska på GU till mig på facebook.
Han beundrade mig på avstånd och blablabla. Lite läskigt, lite pinsamt, lite smickrande.
Någon dag senare bestämmer jag mig för att ta tag i mina engelskarester (jag menar, det vore ju bra om jag kom in på översättarprogrammet nu när jag kämpat arslet av mig i tre år), och ska då kontakta studievägledaren på engelska institutionen. Det visar sig att ordninare studievägledare är sjukskriven och att han är "vikare".
Så tack, men nej tack, jag tänkte att jag gör tentan och klarar jag den inte kontaktar jag ansvarig lärare för handledning. KNULLA MIG FUCKING BAKLÄNGES! Tror ni inte att det är han som är ansvarig jävla lärare?
FAN! Jaha. Så nu då. Jag kommer inte klara tentan, men jag tänker INTE kontakta honom och sitta på hans kontor och diskutera mitt underkänt som jag fått för tredje (!!) gången. Aldrig.
Jag klarar inte av att hantera sån här skit. Det är för mycket jäva Gossip Girl för mig.
#justsayin'
Den där jobbiga känslan som uppstår av att studievägledaren man skulle behöva besöka raggat på en.
En sen sammanfattning
Fem händelser som varit bäst det här året:
1. Alla eftermiddagar då jag, Elin & Anna skulle plugga, men mest skrattade & flamsade bort timmarna.
2. Parkbänkshånglet som aldrig ville ta slut
3. Club Nostalgia på Jazzhuset, då Anna S, Evelina & jag dansade flera timmar tills fötterna var onda & rösterna hesa
4. Quizkvällarna med Emilia som gjort måndagarna ofantligt mycket bättre
5. När jag kom hem till kollektivet efter en natt i Borås & upptäckte att den finaste pojken satt i soffan
& väntade på mig med nybakad äppelpaj & tända ljus.
Fem händelser som varit sämst det här året:
1. När jag blev sviken av han som betydde absolut mest för mig, när jag verkligen behövde honom.
2. Alla hemska lektioner i språkfärdighet när jag upptäckt hur dålig jag är på att tala ryska
3. Den fruktansvärda Turkietresan då allt bara blev fel från början till allra sista slutet. Ville bara hem.
4. Alla ångestfyllda nätter då jag inte kunde sova på grund av stressen
4. Alla ångestfyllda nätter då jag inte kunde sova på grund av stressen
Och där tog det slut. Måste ändå varit ett ganska bra år.
Blev året som du tänkt dig?
Om något hade sagt till mig vid den här tiden förra året, att jag & Petter inte skulle vara tillsammans
längre ett år senare, & att jag skulle vara med någon annan, så hade jag sagt: FUCK YOU. Du ljuger.
Så nej, inte alls. Det har nog blivit väldigt myckt bättre än jag kunnat föreställa mig.
Så nej, inte alls. Det har nog blivit väldigt myckt bättre än jag kunnat föreställa mig.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?: Åkt utanför Europa (om nu Turkiet räknas) och lärt mig dansa pole dance
Vilka platser besökte du?: Oj, Emmaboda, Nybro, Kalmar, Lilla Sinnerstad, Kristanstad, Borås, Uppsala och Turkiet
Stora scenen, Emmabodafestivalen, dagen innan anstormningen
Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012? Bättre självdisciplin
Vilka datum från år 2011 kommer du alltid att minnas? 8 maj (jag och Petter gjorde slut första gången), 4 juni (Andra Långdagen), 17 augusti (jag och Petter gjorde slut igen - för gott), 24 septemer (min och M's första kyss), 30-2 september då jag hade födelsedagsfest & de underbaraste flickorna var på besök, 23 november då jag tatuerade mig.
Vilka datum från år 2011 kommer du alltid att minnas? 8 maj (jag och Petter gjorde slut första gången), 4 juni (Andra Långdagen), 17 augusti (jag och Petter gjorde slut igen - för gott), 24 septemer (min och M's första kyss), 30-2 september då jag hade födelsedagsfest & de underbaraste flickorna var på besök, 23 november då jag tatuerade mig.
Vad var din största framgång 2011? Att jag lyckats med att jonglera vänner & skola, med i alla fall hyfsat resultat
Största misstaget? Att jag & Petter blev tillsammans igen efter att ha gjort slut. Felfelfel.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Det hör till att skada sig när man dansar pole dance. Visste t.ex. inte att man kunde få blåmärken på snippan, men det kan man. Trillade också handlöst ner från stången när jag hängde upp & ned. Ajajajaj. Dessutom har jag varit stressjuk och haft magkatarr.
Bästa köpet: Min tatuering, och min utlandsresa som jag ska göra om nio dagar!!
Har du varit sjuk eller skadat dig? Det hör till att skada sig när man dansar pole dance. Visste t.ex. inte att man kunde få blåmärken på snippan, men det kan man. Trillade också handlöst ner från stången när jag hängde upp & ned. Ajajajaj. Dessutom har jag varit stressjuk och haft magkatarr.
Bästa köpet: Min tatuering, och min utlandsresa som jag ska göra om nio dagar!!
Vad spenderade du mest pengar på? 1. Hyra 2. Mat 3. Kurserna i pole dance
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ganska lika tror jag. Var väldigt ledsen feb-aug, men har bara varit glad sedan september började.
Vad önskar du att du gjort mer? Städat, besökt familjen & fotograferat
Vad önskar du att du gjort mindre? Skolat från tisdagslektionen
Vad önskar du att du gjort mer? Städat, besökt familjen & fotograferat
Vad önskar du att du gjort mindre? Skolat från tisdagslektionen
Blev du kär i år? Otroligt himlastormande jättekär
Bästa boken du läste i år? "Battle Royale" av Koshun Takami
Vad gjorde du på din födelsedag?: Tog sovmorgon, fick en födelsedagschokladbit, ett hemmagjort kort + bokmärke av bästaste roomien, höll ett föredrag om Lermontov och firade sedan med hamburgare, quiz och alkohol på Sejdeln tillsammans med Emilia
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Färre läxor
Hur skulle du beskriva din stil år 2011? Obefintlig? Har knappt köpt kläder alls, och har samma stil som jag haft de senaste åren.
Hur skulle du beskriva din stil år 2011? Obefintlig? Har knappt köpt kläder alls, och har samma stil som jag haft de senaste åren.
Vad fick dig att må bra? Mickes otroliga förmåga att känna mig alldeles varm och lugn, samt Annas och Elins stöd i de svåra pluggtiderna.
De bästa nya människorna du träffade? Micke! Artur, och de fina quizmänniskorna på Sejdeln.
Bitterfitta deluxe
Jag har inte skrivit något på en månad, och det är för att jag inte kan.
Ett visumkina och vad jag hellre skulle göra än att plugga
Det blir bara bittert. Det blir bara argt. Det blir bara gnälligt.
Jag har varit i det här upprörda stadiet länge, sedan början av november ungefär tror jag,
för det var då skolan började bli övermäktig.
för det var då skolan började bli övermäktig.
Så jag ska vara saklig.
På 15 dagar ska jag göra detta:
- Plugga till fem tentor, samt klara dessa innan den 16 januari.
- Tvätta alla mina kläder
- Handla det sista inför resan
- Läsa 878 sidor
- Städa
- Beställa böcker till nästa kurs
- "Avskedsfika" med mamma & pappa
- Åka till Kina.
Tycker ni att det låter rimligt?
Bra. DÅ KAN NI GÖRA DET ÅT MIG!!
Ett visumkina och vad jag hellre skulle göra än att plugga
X
Det värsta med att vara kär, är när man helt plötsligt inser att all tid man inte är med honom,
faktiskt känns helt meningslös.
Discopung & patriarkat
Jag har den senaste timmen typ försökt få ur mig något smart och vettigt och fint, men det blir fan antingen för smörigt och gulligulligt eller jävligt bitterfittigt, så det får bli något... annat.
Jag är inte lika fräsch som jag ser ut. Min roomie trodde att jag var nyduschad, men nej, mitt hår är blankt för att det är fett, för jag har inte duschat sedan i måndags (tror jag, kan vara söndags). Jag måste antagligen skrapa bort svetten från min kropp. Till och med jag känner att jag luktar discopung.
Jag blir sådan när jag kommer in i en tentaperiod, förutom att det inte är någon ordentlig tentaperiod som jag är inne i, utan jag skriver bara en futtig uppsats på fem sidor, om den alldeles eminenta boken som jag håller i handen.
Jag glömmer liksom bort att städa, duscha och laga mat. Förfaller ner i något slags sunk.
Jag glömmer liksom bort att städa, duscha och laga mat. Förfaller ner i något slags sunk.
Förresten, läs inte den där jävla boken. Serri, jag får krupp. Den DÄR JÄVLA TOLSTOJ SKRIVER OM KVINNOR SOM OM VI BARA VORE SNIPPOR SOM MÄN KAN ANVÄNDA FÖR ATT RASTA SIG PÅ "FÖR SIN HÄLSAS SKULL"!
Den skrevs för 120 år sedan, och det är fan fortfarande samma argument som används när män ger sig på kvinnor sexuellt. Lite typ: "Jomen, du vet, jag hade ju inte runkat sedan i torsdags, så jag var ju på väg att få blueballs vettu, och där gick hon med kort kjol.."
Den skrevs för 120 år sedan, och det är fan fortfarande samma argument som används när män ger sig på kvinnor sexuellt. Lite typ: "Jomen, du vet, jag hade ju inte runkat sedan i torsdags, så jag var ju på väg att få blueballs vettu, och där gick hon med kort kjol.."
Så långt har vi kommit (ingenstans alls alltså). FAN VAD JAG BLIR UPPRÖRD. Det är inte bra för min sköra hälsa. Har varit stress-sjuk i en vecka. FAN. JÄVLA PATRIARKAT!
Okej. Nu lägger vi ner det här och lugnar ner oss med lite skräp-TV och infyllande av visumpapper.
Ja, VISUMPAPPER. Jag ska ut och resa. Långt bort. Långt, långt bort. Till ett exotiskt land.
OHH... Cliffhanger.
X
Jag har precis sagt att jag är kär. I honom. Det är första gången någon av oss säger det.
Han ler stort och lyckligt mot mig och smeker min kind. Pussar mig över hela ansiktet.
Sedan säger han: "Du är finast i världen. Du är bäst. Du är underbarast" och kramar mig så hårt att jag nästan tappar andan.
Det är inte vad jag vill höra.
Jag vänder mig om. Vi ligger sked, gosar oss närmre varandra och han korsar sina armar hårt runt omkring mig. Det är som att flyta bort i värme och trygghet. Men jag vill inte att han ska se att jag nästan gråter, gråter, för hur kan man vara med någon som påstår att han vill vara min pojkvän men knappt kan säga att han tycker om mig, och uppenbarligen är totalt oförmögen att säga att han är kär?
Så tar han ett djupt andetag och mumlar in i min rygg, så tyst att jag nästan inte hör:
"Då är vi två".
"Vadå?"
Det går en minut, kanske två.
"Jag är kär i dig med. Väldigt, väldigt kär"
Ungefär såhär är det
Det går inte en dag utan att jag tänker på bloggen, och jag vill bli sådär (halv)grym på att blogga igen.
Jag försökte verkligen i våras, men det är svårt när världen rämnar runt omkring en.
Dessutom så är det mycket som har hänt sedan jag bloggade regelbundet senast; jag har flyttat, blivit kär, gjort slut, skaffat nya fina vänner, blivit kär i igen och lärt mig nya språk.
Men från och med nu ska jag klämma ur mig MINST ett inlägg i veckan (annars får ni ge mig smisk), & jag tycker att vi inleder med en sammanfattning av mitt högst ordinära & småtråkiga liv.
För snart 1,5 år sedan övergav jag landet för storstaden. Jag bor numer på stadens mest beryktade,
knasiga & bästa gata tillsammans med fyra andra fina själar i det stökigaste & jobbigaste kollektivet.
För det mesta är det himla fint ändå.
Istället för att sova på långfärdsbussar & pendla tar jag vagnen härifrån varje morgon.
Det tar exakt sju minuter att gå, vilket fortfarande känns himla lyxigt.
På kvällarna gör jag till exempel läxor (det är rena rappakaljan men snart har jag min kandidatexamen. Pepp!)
Måndagshänger med Emilia (som har finaste bloggen!)
Hänger upp-och-ned
Tittar på kulturella dokumentärer om mördade ryska journalister
eller gosar med finaste pojken som ger mig hjärtklappning, ömma läppar & lyckorus.
Och alltså, det känns så himla konstigt att jag inbillar mig att någon därute bryr sig om mitt liv,
men WTF! ÅT HELVETE MED JANTELAGEN! Klart alla vill veta allt om mig. Jag är ju faaaaab!
Men ungefär såhär spännande är det, & inte särskilt mycket mer. Men I like it.
"Jag tycker om thaimat, men jag tycker nästan mer om dig"
Han är den som jag hoppas skickat sms varje gång min telefon piper, han är den som kramar mjukt och hårt på en och samma gång.
Han är den som jag är riktigt, riktigt kär i, och det är sådär skrämmande läskigt som det bara är när man dejtat en månad och allt går så fort, men ändå så oändligt långsamt.
Han är den som jag inte kan prata ordentligt med förrän jag fått pussa på honom tills läpparna är ömma, för först då brukar jag få nog i mer än en minut.
Han är den som jag kan ligga i sängen med hela dagen, med alla kläderna på, och inte göra något annat än att titta varandra i ögonen, kittlas, gosa in sig i halsgropar och skratta.
Han är den som ligger leende och tittar på mig när jag vaknar.
Han är den som somnar med läpparna tryckta mot min axel.
Han är den som tycks ha bestämt sig för att pussa varenda fläck i mitt ansikte varje gång vi ses.
Han är den som får sträcka pyttelite på sig för att pussa mig på pannan.
Han är den som håller om mig hårt om midjan och luktar mig i nacken medan jag sminkar mig, och frågar tyst: "Måste du verkligen till skolan?"
Han är den som har en tandborste bredvid min och som alltid dricker kaffe ur Mia-muggen.
Han är den som jag köper havregryn till, för jag vet att han gillar gröt.
Han är den som har de finaste fräknarna under ögonen.
Han är den som pratar den finaste norrländskan och har det högsta skrattet som ekar genom hela lägenheten.
Han är den som rodnande förklarar att jovisst är det bra att jag inte är någon djurmänniska, för alltså, ja, han är ju allergisk, och i framtiden...
Han är den som inte behandlar mig som en porsinsdocka när vi har sex.
Han är den som följer med mig när jag ska vaccineras.
Han är den som skryter för sina vänner att han träffar en tjej som tränar poledancing.
Han är den som mina kuddar luktar som.
Han är den som skickar sms där han hälsar från sina armar att de längtar efter att få hålla om mig.
Han är den som har de mjukaste gitarrhänderna.
Han är den som har de mjukaste gitarrhänderna.
Han är den som jag skrivit miljarder texter om, men aldrig vågat publicera.
Han är den som jag är riktigt, riktigt kär i, och det är sådär skrämmande läskigt som det bara är när man dejtat en månad och allt går så fort, men ändå så oändligt långsamt.
