Du sliter sönder min själ

Jag vill inte att det ska vara sant.
Jag vill inte att det ska vara så.
Men.. Man kan inte alltid blunda
och sanningen är nog ändå att du sliter sönder min själ.


Hur ska jag kunna vara med dig, när jag avskyr dig?
Hur ska jag inte kunna vara med dig, när jag tycker så mycket om dig?

Jag gråter för mycket, fryser för mycket, och röker för mycket.
Jag sover för lite, äter för lite, och och umgås för lite.
Tänker, grubblar och hatar tills jag inte längre vet någonting.

Och vad bryr du dig egentligen?
Vad bryr du dig om att min själ ligger i slamsor vid dina fötter?
Du skulle inte ens reagera om du så upptäckte den blodiga kniven i din hand.


Du är som ett oskyldigt barn, som aldrig kan förstå varför alla dina husdjur dör.
Du skulle bara titta på kniven och undra varför den är blodig,
varför den är i din hand, sedan skulle du rycka på axlarna och säga att du är fri från ansvar,
för du förstod aldrig, och du visste ingenting.
Och vem är jag att argumentera mot dig?
Jag kved inte ens tyst när jag gick sönder..

Bot och bättring, jag tror på det, men ett oförstående barn kan aldrig lära sig känna ånger,
och kan aldrig säga ett förlåt, som man kan tolka som äkta.


RSS 2.0