Min livsfilosofi är att livet suger. Jag brukar upprepa dem orden för mig själv och alla mina vänner så ofta jag kan. Jag ger dem ett stort leende och en ryggdunk och säger: "Japp, så är det. Livet suger! Bara att acceptera."

Ikväll var det quiz på Sejdeln. 
Jag och Emilia har så gott som blivit stammisar där, men den här gången var hon inte med,

Den där jobbiga känslan som uppstår av att studievägledaren man skulle behöva besöka raggat på en.

För några dagar sedan träffade jag han med de sorgsna ögonen, men hans ögon var inte lika sorgsna längre, och röklukten var nästan borta, men hans kramar kändes precis som avtrycket han gjorde i mitt hjärta minns.

Det är lördag med känns som typ... torsdag eller kanske fredag. Jag skulle kommit hit igår 19.30, men tåget som gick från Göteborg 16.07 hade ett lokfel, så det stod still strax bortanför Liseberg i 1,5 timme. 18.07 sa de att det nya loket också hade fel, så vi fick alla klämma in oss på ett annat tåg som gick då. Jag stod hela vägen till Växjö, för jag gav min plats till en utvecklingsstörd unge. Dagens goda gärning. Jag kom fram 21.30.

Tidsfördriv tills det blir dags att åka ut till Rörsbo på fetingferre.

THREE NAMES YOU GO BY:
1. Mia
2. Thai
3. Misan

THREE SCREEN NAMES YOU HAVE HAD:
1. andetag (bilddagboken)
2. miamedknuff (bloggen)
3. kenthypnos (lunarstorm)

THREE THINGS YOU ARE WEARING RIGHT NOW:
1. "Trasiga" jeans
2. Svart t-shirt
3. Skinnjacka

THREE OF YOUR FAVORITE BANDS OR MUSICAL ARTISTS:
(just nu, alltså...)
1. Afasi
2. Trasig
3. Far och Son

THREE CAREERS YOU'RE CONSIDERING:
1. Översättare
2. Knarkare
3. Lod

THREE PLACES YOU WANT TO GO ON VACATION:
1. new york
2. Japan
3. London

THREE WAYS I AM STEREOTYPICALLY A BOY:
1. Snackar mycket och grovt om sex
2. Svårt för att binda mig
3. Slåss

THREE WAYS I AM STEREOTYPICALLY A CHICK:
1. Gillar snoppar
2. Gråter när jag ska uttrycka känslor
3. Har bröst

THREE CELEB CRUSHES:
1. Johnny Depp
2. Sångaren i Green Day
3. Killarna i Trasig

THREE THINGS THAT SCARE YOU:
1. Att de jag älskar ska dö före mig
2. Ofrivilligt celibat
3. Ofrivillig ensamhet

THREE THINGS YOU WANT IN A RELATIONSHIP (love is a given):
1. Tillit
2. Glädje
3. Bra sex

THREE PHYSICAL THINGS ABOUT THE OPPOSITE SEX THAT APPEAL TO YOU:
1. Fina ögon
2. Humor
3. Något det där lilla extra som är speciellt för just den personen

THREE OF YOUR FAVORITE HOBBIES:
1. Dansa
2. Dricka alkoholhaltiga drycket i gott sällskap
3. Skratta högt/se utvecklingsstörd ut
(4. Knulla)


HAHAHAHAHA NU SPILLDE JENS SPRIT PÅ TORSTENS KATTUNGE!!!!

Idag är en sådan där seg dag då man inte får ett dugg gjort, fastän det finns en hel del att göra.
Det enda riktigt konstruktiva jag gjort idag är att packa två saker i väskan,
ansöka om studiebidrag och laga tacos till mig och pappa. Dessutom har jag hittat de perfekta höstskorna.
Jag vill bli full, skratta och steka korv igen.

Vi bara gjorde det. Åkte till Kalmar och skaffade katt nummer två till Ante.
Världens finaste shemale. Hehe.

Nu är det väl hyfsat klart.
Vad tycker ni? Något som saknas eller kan göras bättre?
Det är svårt att titta på det objektivt när man hållt på ett tag.
Så säg gärna till om ni har konstruktiv kritik.

POK

Ja. Igår. Det var mycket hummande och petane på min rygg, och det lät ungefär såhär:

Läkare: Och det kliar jättemycket?
Jag: Ja.
Läkare: Men inga eksem eller utslag?
Jag: Nej.
Läkare: Över hela kroppen?
Jag: Nej. Bara överkroppen.
Läkare: Överkroppen? Bara?
Jag: Ja.
Läkare: Spännande....

Sedan petade dem, tittade och frågade till slut om jag inbillade mig,
och om jag ville träffa en hjärnskrynklare.
Det började ryka ur mina öron och mitt ansikte blev rött. Läkarna backade.
När jag la fram teorin att det kan vara nickelallregi, för det bröt ut av ett halsband,
och att det är nickel i tatueringsfärgen och den kan orsaka en överkänslighet, såg de ut som frågetecken.
Patienter ska inte göra research själva, så de struntade i vad jag sa.

Sedan fick jag de där superpillren, och shit!
Ja, biverkningar har de sannerigen, dåsighet, lätt yrsel, huvudvärk och illamående.
Om de hade haft biverkningen att klådan försvann skulle jag avgudat dem.

Men nej, inget mer kommer ske. De tar inga prover, för det finns inga prover att ta,
så jag kommer få gå genom livet nerknarkad.

Tack och hej, jag har blivit bitterfitta.

Tillståndet just nu är väldigt kissnödigt, och jag har ångest.
Ingen stor ångest, men det är väl ganska normals att må lite halvkasst
efter att ha spenderat 1300 kr på en skinnjacka, och dessutom veta att jag måste
köpa en ny halsduk, mössa och vantar. Dessutom skulle jag behöva vinterskor.
Men jag tröstar mig med att jag kommer vara snygg i den, och att skinnet luktar gott.
Skinnlukten får bli min nya antidepp.

Det blev en fika med Emilia idag, och hon släppte en skvallerbomb,
som fick mig att skratta och se konstiga bilder framför mig.
Men jag ska vara tyst. För tyst är jag alltid. Knäpptyst.
Eller åtminstone knäpp.

Jag snackade med en försäkringskärring idag. Hon var rabiat och trodde inte att jag tappat
min iPod när jag skulle lägga ner den i väskan.
Jag tror nog att de flesta har varit med om att man ska lägga ner någonting i väskan,
samtidigt som man håller på med annat, och så missar man facket, och det hamnar på marken.
Men inte hon. Nej. Inte hon. Men de ska skicka en ny i alla fall. Om tre veckor. Jaha.
Ja, jag överlever väl. Jag får en ny iPod för självriskpriset, 195 kronor. Najs bajs.

Ja.. det var väl ungefär det. Mamma är i Stockholm med sin syster. De ska se Stevie Wonder.
Jag är inte avundsjuk, för han är faktiskt kass.

Hmmm...

Jag har accepterat för länge sedan att jag är en liten skit. Jag är 20 år (snart), men ser inte ut att vara mycket äldre än 15.
Det är okej. Jag överlever det. Jag överlever också att ha små bröst, smal midja och att jag får köpa jeans på barnavdelningen. Jag har försonats med mitt öde och min kropp och slutat vara en bitterfitta.
Dock har jag en känsla av att det är en sak med min kropp som jag aldrig kommer att försonas med.
Mina små fötter. Jag har storlek 35. De flesta stora kedjor har 36 som minsta storlek. Ibland har man tur och hittar skor i strl 35 på Scorett eller Bianco, men oftast är de alldeles för dyra för min budget. Jag blir ofta kär i skor från Din Sko eller andra billiga kedjor, men.. ja. Skorna är för stora.

Så den dagen det kommer en plastikoperation som förstorar fötterna så tar jag ett banklån och fixar mina fötter till strl 36.
Kanske kommer mina fötter då att se ut som en kanoter, men jag överlever det, bara jag har snygga skor på dem.

Roadtrippen till Arvika var över förväntan.
Tillsammans med Maulin, Torsten, Juffsan och Mälker satt jag fyra timmar i Maulins vita lilla bil och skrålade till alltifrån The Sounds till Aqua via dålig techno och dansband. Jag hade bränt den ultimata roadtripskivan.
Vi passade också på att rejsa med ett gäng glamrockare från Göteborg. Torsten moonade och tyckte att jag skulle moona med framstjärten.  Sedan blev vi alla vänner och festade på en parkeringsruta några kilometer från Arvika.

I Arvika mötte vi upp en Räzz i alienmask, lyssnade på Kents spelning och jag fick åter pussa på tvåmetarn från Stockholm. Ja, det är sant. Han är 2.03. Jag är 1.57 och får stå på tå för att kunna slicka på hans bröstvårta.
Det är missfosterhumor när den är som roligast. Hohoho.

00.42. satte sig Maulin och jag åter i bilen för att köra hem. Torsten plankade in, men vi varken vågade eller kunde.
Vi körde fel på motorvägen i cirka en timma innan vi kom rätt igen. Pappa blev orolig när klockan blev fyra
och vi fortfarande inte var hemma. Då var vi i Mellerud, cirka 2 timmar från Borås, där Maulin skulle sova hos mig.
Efter ett tag blev Maulin väldigt trött, och jag, körkortslösa jag, satte mig bakom ratten, gasade på under cirka 20 mil
och körde nästan på en älg.
Vi var hemma hos mig 05.40. Wohoo.

Vi hade jätteroligt

En snygg poserbild någonstans mellan Mellerud och Åmål
Från Vänster: Maulin, Mälker, jag, Juffsan. Torsten på marken.

 

   

Vad är det som har hänt med min dator? Vad är det som är fel?
Helt plötsligt fanns bara de här konstiga ränderna överallt!
Pappas kompis, som brukar fixa datorer, säger att det kan vara grafikkortet,
men att det också, om jag har otur, kan vara moderkortet!
Det är inte själva skärmen, eftersom vi provat att byta...

ÄR DET NÅGON SOM VET VAD DET ÄR?!

Dagen kunde inte ha börjat sämre. Huvudvärken som jag började känna av igår kväll blommade ut under natten med full kraft. Det kändes som om huvudet höll på att klyvas i 5 bitar med en slö yxa, och smärtan gör att man mår så illa att man kräks upp allting som man någonsin har ätit.
Huvudvärken har kommit till och från sedan mitten av mars, och då trodde alla (eller ja, mamma och pappa) att det berodde på stress i skolan och efter uppbrottet med Rickard. Men den har blivit värre. Den försvinner en vecka eller två, men är sedan tillbaka, och nästa gång blir det alltid 10 gånger värre. På vårdcentralen trodde de att det var migrän, men skickade mig till sjukhuset där jag var för en vecka sedan och tog blodprover och fick svara på en massa frågor om mina sömn- och matvanor.
Eftersom mamma jobbar på labbet på sjukhuset fick jag veta bara någon dag senare att mina blodprover inte visade något onormalt (nej, varför skulle de göra det?). Jag fattar inte ens varför de tog några, antagligen gillar de att jävlas. Sadistjävlar är vad de är.
Idag var jag i vilket fall som helst tillbaka på sjukhuset för att prata med samma jävla idiotläkare som förra gången om nattens händelser. Han hade inte för ett ögonblick övervägt att jag skulle kunna ha migrän (trots att det är flera stycken i min släkt som har det, och alla kräks och får synsvårigheter under ett "anfall"), istället hade han hittat en liten brist i min "livsstil". Han hade nämligen lagt märke till att jag är "sjukligt smal". Jag förklarade för honom att jag sett ut såhär sedan jag kom i puberteten när jag var 11, att mamma och mormor sett likadana ut och bla bla bla. Lyssnar han? Nej, han ler lite överseende och säger sedan: "Men lilla vännen, du måste ju inse att detta är sjukligt. Det måste vara något fel på din kropp, för du ser ju ut som ett skellet!".
Jag försöker förklara för honom igen, men han avbryter mig och halar fram gamla journaler från sjuksköterskan på grundskolan och från sjuksköterskan på gymnasiet som han råkat "snubbla över". I dem från grundskolan står det bl.a. att jag har "en dålig attityd till mat" och att jag är "självdestruktiv". I den från gymnasiet står det att jag "reagerade mycket aggresivt" när jag fick veta att jag var cirka 15 kilo underviktig och skulle få genomgå en undersökning och nästan "slagit sönder hennes dörr"! Så min undervikt plus min dåliga attityd plus min dåliga psykiska hälsa är alltså orsaken till att jag har huvudvärk. När jag påpekar för honom att jag mått mycket sämre psykiskt och både vägt och ätit mindre utan att ha sådan här extrem huvudvärk viftar han bort det med att "åren tar ut sin rätt på din kropp". Han frågar sedan vad jag tycker att vi ska göra åt saken, och jag svarar att det inte finns någonting att göra. Jag har vägt mellan 35-38 kg så länge jag kan minnas, och att alla försök i att gå upp i vikt har varit totalt fruktlösa. Detta viftar han också bort med förklaringen att jag inte velat gå upp i vikt tillräckligt mycket, och frågar sedan om jag tycker att det är fint att se ut som en 12-åring. Jag blir helt paff, och vet inte vad jag ska svara. Helst av allt vill jag slänga en blomkruka i huvudet på honom, eller möjligtvis trycka ner journalerna i hans hals tills han kvävs, men jag är helt handlingsförlamad. Han tolkar min tystnad helt fel och fortsätter: "Vad tycker killarna om det? Tycker de verkligen att det är sexigt med benknotor? Jag tycker ju att det verkar lite... hmm.. konstigt".
Jag får till slut ur mig att jag vet att jag är väldigt smal, att det märks bl.a. när jag ska köpa nya kläder, men att jag trots det är tillfreds med min kropp och tycker att jag är snygg, och att jag vet att det är fler som tycker det, och att en del av dem är killar..  När han hör detta höjer han på ögonbrynen och ser väldigt förvånad ut, som om det vore en total omöjlighet att någon skulle kunna tända på min kropp.
Han bestämmer i vilket fall som helst att jag ska träffa en dietist för att lägga upp en strategi för min framtida viktökning, och att jag ska ha ett till möte med honom tillsammans med mamma och pappa.

Jag hade hoppats att jag skulle få det bekräftat att jag hade migrän eller kanske en annan förklaring.
Men nej, istället blir jag påhoppad och förnedrad. Jag har inget dåligt självförtroende när det gäller min kropp. Jag tycker att den ser proportionelig ut, även om jag är jättesmal. Enda gången jag avskyr att jag ser ut som jag gör är när jag ska köpa nya kläder, eftersom allting är för stort. Jag får sällan negativ respons, och det var länge sedan jag ville slå ner alla som säger "gud, vad du är smal". Istället brukar jag skratta åt det. Jag skrattar åt att alla ska kommentera min kropp på fyllan. Jag tycker kommentarer som "Mia är en som som man kan knulla i luften och kasta runt" (eller hur det nu var) och diskussioner om hur det skulle kännas att ha sex med en som är så liten som jag är riktigt roliga. Frågor som: "Mia, blir inte du krossad om du ligger under en kille när ni har sex?" får mig nästan skratta ihjäl mig.
Men det här var på en helt annan nivå. Det var elakt, och jag tog åt mig. Det är inte lätt att få det antytt för sig att det är ett under att en kille tänder på mig. Det är jobbigt att få höra att man är onormal.
Men det jobbigaste är ändå att det är det enda folk ser. En smal människa. Ett skellett. Ett anorexibarn.
Och att det verkligen inte skulle kunna finnas någon annan förklaring till huvudvärk än just min vikt.

Jag ramlade igår, det gjorde ont. Jag har fortfarande ont. I min högra armbåge. Sammanlagt har jag sovit fyra timmar i natt på grund av smärtan. Det fanns ingen skön ställning.
Imorse kunde jag inte räta på armen utan att skrika av smärta. Jag kunde inte heller ta på mig tröja och bh, utan mammas hjälp. Imorgon ska hon ringa vårdcentralen så att jag kanske kan få en tid för undersökning och en remiss till sjukhuset för röntgen. Två läkarbesök under samma dag! :D (Y)

Det är första gången jag ramlat på det sättet. Jag har aldrig fallt handlöst mot marken eller skadat mig på samma sätt innan. Aldrig legat på sjukhuset. Knappt ens besökt sjukhuset för sjukdom. Och nu så kanske jag har en spricka. Hey! Man ska vara med om allting en gång i livet.

Jag har ont trots att mamma lagt stödförband och smort in armbågen med Voltaren gel.
När hon gjorde det började jag lipa av smärta. Det är inte normalt.

Ge mig smärtstillande!!!

Det regnar idag. Jag älskar regn, för det passar mig idag.
Jag vaknade supetidigt och kunde inte somna om. Sängen var för varm så jag försökte sova på golvet,
men det gick inte. Jag gick istället upp och åt frukost med mamma som precis kommit hem från jobbet.
Klockan var inte ens halv nio när hon gick och la sig och jag blev lämnad ensam igen.
Jag ägnade de närmaste fyra timmarna åt att förbereda mig för världens hemskaste telefonsamtal.
Det gick värre än väntat.
Samtidigt som jag är helt.. jag vet inte ens vad jag ska kalla det, så är jag helt lugn.
Det jobbigaste är antagligen över nu och jag har fått en anledningen till att göra det jag har tänkt länge...