Jag brukar inte umgås med mina ex, men har under de senaste två månaderna träffat tre stycken, varav två var en slump. Samtliga har gråtit.
Jag vet inte om det säger något om mig eller om min smak av killar.

Att spara bilderna på kameran & sedan gå igenom dem en & en efter en evighet
skapar ett slags lyckopirr i kroppen när man tänker på allt det fina man vart med om,
skrattar för sig själv & fäller en glädjetår över de fina stunderna man haft.
Nu är det bara bilder på mig & Maulin här & på något sätt verkar det alltid vara vi som fastnar.
Ibland fastnar även mina bröst på bild & bartendrar skriker att vi ska slängas ut,
men det är en annan historia, som ska berättas om en evighet när de bilderna gås igenom.