Om att hata sin hemstad
Jag åker inte till Borås över påsk. I princip alla mina vänner flyr storstaden för att äta ägg, sill & annat äckligt
med sina familjer, men tanken har inte ens slagit mig att jag skulle göra samma sak.
Alla frågar mig med bestörning i rösten varför jag inte åker hem. Deras ögon blir stora & runda, & de gapar lätt.
Men det är just det där ordet. Hem. Vadå "hem"? Jag är hemma.
Det här sketna lilla rummet på en av stadens äckligaste gator är ju mitt hem.
Jag har inget hem i Borås, och Borås är inte mitt hem. Jag har ingenting där att göra.
Jag har inget hem i Borås, och Borås är inte mitt hem. Jag har ingenting där att göra.
Jag åker dit en gång varannan månad (max), & då antingen på grund av att mampappa gett mig skuldkänslor,
eller för att Lina har fest.
Sedan jag flyttade för två år sedan har jag inte längtat till Borås en enda gång.
Jag fasar för 100-bussen, jag spänner mig som inför ett slag varje gång jag träffar en okänd Boråsare,
jag pratar aldrig om Borås, & kunde jag välja så skulle jag aldrig mer åka dit.
För hur mycket jag än inbillar mig att det var jag som lämnade och flyttade från min hemstad
För hur mycket jag än inbillar mig att det var jag som lämnade och flyttade från min hemstad
så vet jag innerst inne att det var en flykt.
Det var inte jag som övergav Borås, det var Borås som spottade ut mig.
Det var inte jag som övergav Borås, det var Borås som spottade ut mig.
Så jag stannar i Göteborg så länge jag kan, för här finns inga förbjudna gator & granskande blickar.
Jag älskar den här skitiga jävla hamnstaden med dess måsskrik, gnisselvagnar och kalla snålblåst.
Fan, min nästa tatuering blir en göteborgssiluett på underarmen. Fo sho!
Jag älskar den här skitiga jävla hamnstaden med dess måsskrik, gnisselvagnar och kalla snålblåst.
Fan, min nästa tatuering blir en göteborgssiluett på underarmen. Fo sho!
X
Det värsta med att vara kär, är när man helt plötsligt inser att all tid man inte är med honom,
faktiskt känns helt meningslös.
"Jag tycker om thaimat, men jag tycker nästan mer om dig"
Han är den som jag hoppas skickat sms varje gång min telefon piper, han är den som kramar mjukt och hårt på en och samma gång.
Han är den som jag är riktigt, riktigt kär i, och det är sådär skrämmande läskigt som det bara är när man dejtat en månad och allt går så fort, men ändå så oändligt långsamt.
Han är den som jag inte kan prata ordentligt med förrän jag fått pussa på honom tills läpparna är ömma, för först då brukar jag få nog i mer än en minut.
Han är den som jag kan ligga i sängen med hela dagen, med alla kläderna på, och inte göra något annat än att titta varandra i ögonen, kittlas, gosa in sig i halsgropar och skratta.
Han är den som ligger leende och tittar på mig när jag vaknar.
Han är den som somnar med läpparna tryckta mot min axel.
Han är den som tycks ha bestämt sig för att pussa varenda fläck i mitt ansikte varje gång vi ses.
Han är den som får sträcka pyttelite på sig för att pussa mig på pannan.
Han är den som håller om mig hårt om midjan och luktar mig i nacken medan jag sminkar mig, och frågar tyst: "Måste du verkligen till skolan?"
Han är den som har en tandborste bredvid min och som alltid dricker kaffe ur Mia-muggen.
Han är den som jag köper havregryn till, för jag vet att han gillar gröt.
Han är den som har de finaste fräknarna under ögonen.
Han är den som pratar den finaste norrländskan och har det högsta skrattet som ekar genom hela lägenheten.
Han är den som rodnande förklarar att jovisst är det bra att jag inte är någon djurmänniska, för alltså, ja, han är ju allergisk, och i framtiden...
Han är den som inte behandlar mig som en porsinsdocka när vi har sex.
Han är den som följer med mig när jag ska vaccineras.
Han är den som skryter för sina vänner att han träffar en tjej som tränar poledancing.
Han är den som mina kuddar luktar som.
Han är den som skickar sms där han hälsar från sina armar att de längtar efter att få hålla om mig.
Han är den som har de mjukaste gitarrhänderna.
Han är den som har de mjukaste gitarrhänderna.
Han är den som jag skrivit miljarder texter om, men aldrig vågat publicera.
Han är den som jag är riktigt, riktigt kär i, och det är sådär skrämmande läskigt som det bara är när man dejtat en månad och allt går så fort, men ändå så oändligt långsamt.
Om att känna sig som 15 igen
Jag ska upp tidigt imorgon, och jag borde egentligen sova, men hur ska man kunna göra det, när man är sjuk och anledningen till att man är sjuk är att man i lördags natt satt på en alldeles för kall parkbänk tillsammans med en alldeles för varm pojke och pussades tills läpparna var ömma?
Jag önskar bara att min hjärna kunde sluta viska: "Det kommer bara leda till något ont"
Om att gråta slut på alla tårar redan innan allt tagit slut
Jag kan räkna antalet tårar jag fällt sedan vi gjorde slut på mina tio fingrar. Mindre än tio tårar på tio dagar.
Ibland tror jag att jag kan behöva gråta. Det känns som ett varmt tryck bakom ögonen, som aldrig förvandlas till tårar. Jag har lyssnat på alla sorgsna låtar som jag kan komma på, speciellt dem som alltid fick mig att gråta över honom flera månader innan vi gjorde slut, men ingenting händer. Jag anstränger mig verkligen.
Kanske är det så att varje förhållande äger en viss mängd tårar, och att mina har tagit slut. Kanske började de sina den där första dagen i maj då jag låg en hel dag och grät, grät, grät, grät, grät, grät så högt och så hjärtskärande att två av mina roomies knackade på min dörr och frågade hur jag mådde. Kanske tog de slut nätterna då han sov lugnt bredvid mig, medan jag grät tyst, tyst, tyst för att han inte skulle höra, inte vakna, inte förstå att jag höll på att gå sönder inombords för att det blev mer och mer uppenbart att jag aldrig skulle kunna få det att fungera, och medan det blev mer och mer uppenbart att jag nog inte ens ville få det att fungera, för någonstans tar energin slut när ens lilla, lilla hjärta blir utbränt av att försöka slå för två. Men man kämpar, för det var ju så fint i början, det var det finaste som jag tror någonsin har funnits. Världens bästa kärlekshistoria, som det skulle kunnas skrivas sagor om. Till slut kämpar man för det som fanns för länge sedan, till slut är man mer kär i minnena än i den som ligger bredvid en. Minnen som jag inte ens vill röra vid, för jag vet, att om jag drunknar i dem, så kommer jag aldrig, aldrig, aldrig kunna bli tillsammans med någon annan, för jag kommer aldrig att kunna nöja mig med mindre än en kärlek större än den vi hade den där magiska början, och en sådan kärlek är svår att trumfa. Men det som vi haft de senaste månaderna, det kan fan kvitta. Det är ingenting att fälla ens tio tårar för, och kanske är mina tårkanaler klokare än jag. Jag har gråtit upp våra tårar.
Jag kan alltså inte gråta för den kärleken, jag kan inte gråta för oss. Jag har sörjt färdigt för länge sedan, gått vidare och lämnat. Nu ska jag bara göra mig av med sorgryggsäcken och nedstämdheten.
Och få honom att skicka hit mina grejer någon jävla gång.
Fint liv
Idag har varit en bra dag. En dag full med tentaplugg, men ändå en bra dag.
Jag påmindes idag om varför jag bor så som jag gör, och att det faktiskt är väldigt fint.
Jag har också insett att om inte jag, Anna och Elin tröttnar på varandra efter denna veckan, så gör vi det aldrig.
Jag känner mig väldigt tillfreds.
Dessutom vill jag tacka er för era snälla och underbara kommentarer till mitt inlägg i förrgår.
Det känns väldigt fint att veta att några av er finns kvar, trots allt. Ibland kändes det ju faktiskt som om ni var mina vänner,
och jag har saknat er mer än vad jag vill erkänna. Jag ska försöka blogga och uppdatera så mycket som möjligt,
men jag vet inte riktigt om vad. Vad vill ni läsa här? Snälla, kan ni inte hjälpa mig?
men jag vet inte riktigt om vad. Vad vill ni läsa här? Snälla, kan ni inte hjälpa mig?
Nu ska jag titta på lite serier, äta väldigt sen middag och sedan sova tidigt.
God natt mina små kamrater!
Kärlekskontraster
Om någon för ett år sedan frågat mig vad som var jobbigast med att vara i ett långdistansförhållande så hade jag tittat lite oförstående på personen och sagt: "Jobbigt... Jobbigt? Ja, det skulle vara att jag inte får ligga så mycket. Höhöhö".
Om någon skulle ställa samma fråga till mig nu, så skulle jag börja gråta och svara: "Att vakna om morgnarna och undra varför sängen är tom och sedan som ett slag i magen inse att han har åkt hem. Att duscha ensam och inte ha någon att skvätta vatten på eller någon som försiktigt sköljer shampoot ur mitt hår. Att stå vid spisen och laga mat och tänka på att det hade varit roligare om han var här och dansade runt med mig medan pastan kokar. Att jag för första gången i mitt liv träffat någon som jag är beredd att satsa allt på, som jag vill dela vardagen med, som jag vet att jag kan ha en lång och seriös framtid med, men samtidigt veta att han bor 30 mil ifrån mig".
Petter, jag älskar och saknar dig så mycket att ibland är det enda jag kan göra att ligga i sängen, stirra upp i taket och vara förundrad över att jag fortfarande kan andas utan dig bredvid mig.
Ja, detta har blivit en kärleksblogg
När han såg mig rakt in i ögonen började hans pupiller växa, trots att jag hade solen i ryggen. Natten innan hade han sagt att han var kär för tredje gången i sitt liv, och jag hade nästan börjat gråta av ren och skär lycka. Jag log mig igenom hela natten, och det gjorde absolut ingenting att jag knappt fick en blund i ögonen, för jag kände mig tom när han inte höll om mig.
Mindre en ett dygn senare grät jag som ett barn mot hans bröstkorg och kunde knappt få fram ett enda ord till avsked, utan ville bara skrika att han inte bara kunde försvinna när jag fallit så jävla mycket pladask för honom. Jag slutade gråta på vagnen hem 10 minuter senare, och hamnade i ett apatiskt tillstånd istället. Utanför min port dog jag i en väns armar, jag dog i trappuppgången, jag ville dö i vardagsrummet men samlade mig, men dog i sängen tills jag somnade. När jag vaknade av att solen sken in genom mitt fönster så letade jag efter hans kropp och grät när jag insåg att sängen var tom.
Han har funnits där länge, sedan 14 mars 2009 då vi slogs, han åt en tulpan, vi tänkte spontantatuera oss och han försökte stoppa in mig i en varmluftsugn. Den kvällen bondade vi, och efter det var han var killen som erbjöd mig sovplats när min pojkvän var elak, som räddade mig från äckel på krogen, som alltid fick mig att skratta tills jag nästan kissade på mig, som jag aldrig tvekade på skulle finnas där för mig. Han var, och är fortfarande, min vän, min livräddare som står mig nära. Vi kallade varandra för bror och syster. Han känner mig, han tycker om mig precis som jag är helt utan förbehåll. Tryggheten jag känner i hans närhet har jag aldrig funnit någon annanstans.
När jag kysste honom ångrade jag mig och ville be honom att inte bli kär i mig, att inte låta mig krossa hans hjärta, för om jag förlorade honom skulle jag gå sönder. Jag förstod alldeles för snart att det sedan länge varit för sent för sådana böner. Länge har jag innerst inne vetat vad han kände för mig; det syntes i hans ögon och kroppsspråk; det hördes i hans ord.
Jag ljög inte för mig själv när jag sa att jag inte var upplagd för ett förhållande, och speciellt inte långdistans med en pojke som tyckte om mig för mycket för sitt eget bästa, men jag föll omärkligt för hans mjuka kramar, hans bruna ögon och hans nojiga personlighet. Jag är alldeles hopplöst kär, och det är sådär bitterljuvt som det egentligen bara är i sångerna man hör.
Du ger mig inga löften, och du ställer inga krav,
för du vet exakt vad jag klarar av.
Du ser mig som en jämlik, jag beter mig som ett barn.
En ängels tålamod, en djävulsk envishet.
Din varma slitna hand, den sluts försiktigt omkring min och tar mig med.
Om hjärtekrossning och mitt celibat 00.35
Jag får höra ibland att jag är lätt som en vind, tar kärlek, förhållanden och sex med en klackspark.
Att det är som att slå mot luft och att jag går vidare för lätt och binder mig för sällan.
En vän sa till mig om en gemensam killkompis: "Han skulle slicka rent dina fötter om du bad om det".
"Min flickvän tröttnade på att hennes före detta pojkvänner försökte vinna henne tillbaka och startade en stödgrupp för dem. När hon sa till mig att hon älskade mig väldigt mycket, men bara som en vän, gav hon mig deras nummer och jag gick med. Vi träffas varje vecka. Vi sitter i en stor cirkel och försöker glömma henne genom att prata om andra saker. Det är inte helt lätt. Varje ämne vi tar upp verkar vara kopplat till värmen från hennes nakna kropp bredvid oss på morgonen eller hennes sätt att stryka bort håret från ansiktet när hon röker en cigarett."
- Dan Rhodes, "Skeppsbrott"
Vännen som visade den här texten för mig sa: Mia, läs! Den handlar om dig och dina ex.
Jag: Nej, jag är ingen hjärtekrossare. Jag är inte tillräckligt snygg för det.
Vännen: För det är naturligtvis helt normalt att en kille du var kk med för två och ett halvt år sedan skickar avgrundsdjupa fyllesms mitt i natten för att säga hur ledsen han är över det ni hade men förlorade.
Jag: Alltså...
Vännen: Precis, det är vardagsmat för dig, men inte för någon annan.
Hur kan jag som är lätt som en vind vara en sten i hjärtat? Helt plötsligt känns mitt celibat jävligt välbehövligt.
(Det här blev väldigt osammanhängande, men det blir lätt så 00.35 en onsdagsnatt)
Att det är som att slå mot luft och att jag går vidare för lätt och binder mig för sällan.
En vän sa till mig om en gemensam killkompis: "Han skulle slicka rent dina fötter om du bad om det".
"Min flickvän tröttnade på att hennes före detta pojkvänner försökte vinna henne tillbaka och startade en stödgrupp för dem. När hon sa till mig att hon älskade mig väldigt mycket, men bara som en vän, gav hon mig deras nummer och jag gick med. Vi träffas varje vecka. Vi sitter i en stor cirkel och försöker glömma henne genom att prata om andra saker. Det är inte helt lätt. Varje ämne vi tar upp verkar vara kopplat till värmen från hennes nakna kropp bredvid oss på morgonen eller hennes sätt att stryka bort håret från ansiktet när hon röker en cigarett."
- Dan Rhodes, "Skeppsbrott"
Vännen som visade den här texten för mig sa: Mia, läs! Den handlar om dig och dina ex.
Jag: Nej, jag är ingen hjärtekrossare. Jag är inte tillräckligt snygg för det.
Vännen: För det är naturligtvis helt normalt att en kille du var kk med för två och ett halvt år sedan skickar avgrundsdjupa fyllesms mitt i natten för att säga hur ledsen han är över det ni hade men förlorade.
Jag: Alltså...
Vännen: Precis, det är vardagsmat för dig, men inte för någon annan.
Hur kan jag som är lätt som en vind vara en sten i hjärtat? Helt plötsligt känns mitt celibat jävligt välbehövligt.
(Det här blev väldigt osammanhängande, men det blir lätt så 00.35 en onsdagsnatt)
Om begynnande alkoholism & självdiciplin
Jag vaknade i lördags med ett stort skrapsår på knät, en bula & skrapsår i pannan & blåmärken på benen & handleden. Sannolikt ramlade jag in i en skrovlig betongvägg, men man kan aldrig vara säker. Ingen verkar veta eller minnas. Allra minst jag. Det var i vilket fall som helst en fin kväll, något annat kan inte påstås. Helt utan förväntningar hade jag skitkul med nunnorna & min småländska fånge. Det var fint med en touch of Småland. Tyvärr finns det inga bildbevis, men det är nog bäst så. Life is what happens when you hide behind your camera.
Det där kom jag på alldeles själv, alldeles nu. Så cool är jag.
Idag känner jag mig melankolisk & jag hade väldigt gärna velat sitta & häva i mig alkohol på en risig kvarterskrog på Andra Lång & skratta för mycket. Just nu känns det verkligen som att livet bara är eländet mellan fyllorna & att det bara handlar om att stå ut. Stå ut & skriva den där fittiga uppsatsen. Stå ut & spara pengar till sämre tider. Stå ut & göra det bästa för att glömma hur mycket man saknar sina vänner. Jag vill inte stå ut mer.
Jag gör verkligen mitt bästa för att prioritera skolan. Jag gör mitt bästa för att tycka att det är mer värt att bli godkänd i Skriftlig spårkfärdighet, men sedan sitter jag ändå där & överväger om det är värt att bli underkänd igen för att få en småländsk helhelg. Är det värt att komma & lukta alkohol till handledaren igen? Är det värt det? Kanske. Det är lättare att planera plugget efter utgångarna än tvärtom, & kanske är det så alla andra har gjort i alla tider. Själv har jag alltid innan tackat nej till fyllor när jag har haft mycket att göra, men jag nog inte blivit äldre & förståndigare, snarare yngre & mer puckad. Det är väl det som kallas studentliv.
Men ikväll sitter jag trots allt hemma. Hemma & skriver uppsats; den engagerar mig inte. Hemma & äter mat; den mättar inte. Hemma & får kontakt med mina Bäbisar på msn; det dämpar inte min saknad.
Crazy little partygirl
De vanligaste kommentarerna jag får höra på krogen:
1. Har'u leg?
2. Hur kort är du egentligen?!
3. Tequila?! Fy fan vad äckligt!
4. (Viskandes så att jag inte ska höra) Kolla! Men kolla då! Hennes tatuering!
De ovanligaste kommentarerna jag fått höra på krogen:
1. Du är ju ingen jävla lågenergilampa i alla fall!
2. Jag har kollat på dina tänder, de är väldigt fina.
3. Du är som... som.. en liten blomma!
4. Hörru, du ser nästan fet ut i den klänningen!
1. Har'u leg?
2. Hur kort är du egentligen?!
3. Tequila?! Fy fan vad äckligt!
4. (Viskandes så att jag inte ska höra) Kolla! Men kolla då! Hennes tatuering!
De ovanligaste kommentarerna jag fått höra på krogen:
1. Du är ju ingen jävla lågenergilampa i alla fall!
2. Jag har kollat på dina tänder, de är väldigt fina.
3. Du är som... som.. en liten blomma!
4. Hörru, du ser nästan fet ut i den klänningen!
Om kärlek
Du frågade mig varför jag kysste dig tillbaka.
"För att jag älskade dina knivskarpa käkben För att dina ögon blev dubbelt så stora när du log mot mig på det där retsamma viset. För att du alltid utmanade mig. Men mest för att du såg mig.
Jag får ofta den frågan i olika former från olika kärlekar: "Vad såg du hos mig?" "Varför blev du kär?" "Varför stannade du hos mig?"
Ingen av dem har fått samma svar:
"För att du hade en osviklig balans när du åkte skateboard. För att du alltid åt godisklubbor & lätt dem dingla i din läpp-piercing. För att du lät mig ha min plats i sängen när vi skulle sova, men alltid la ena handen bredvid mitt huvud på kudden så att jag kunde känna att du var nära"
"För att dina ögon alltid såg så sorgsna ut när du tittade upp i mitt tak. För att du alltid luktade svagt av rök & något mer som jag inte kunde placera. För att jag vet att du skulle slagits för mig om det hade behövts."
"För att du alltid lyfte mig på starka armar & fick mig att kikna av skratt. För att du gjorde dumma saker både nykter & full. För att du påminde mig om mig själv."
Men svaret är i grund & botten alltid:
"Du hade det där lilla extra som gjorde att just du var du, & du gjorde mig lycklig. Åtminstone ett tag & det räckte för mig att leva på tills jag kom ihåg att inte glömma mig själv".
Fyra kärlekar, fyra avtryck i mitt hjärta.
"För att jag älskade dina knivskarpa käkben För att dina ögon blev dubbelt så stora när du log mot mig på det där retsamma viset. För att du alltid utmanade mig. Men mest för att du såg mig.
Jag får ofta den frågan i olika former från olika kärlekar: "Vad såg du hos mig?" "Varför blev du kär?" "Varför stannade du hos mig?"
Ingen av dem har fått samma svar:
"För att du hade en osviklig balans när du åkte skateboard. För att du alltid åt godisklubbor & lätt dem dingla i din läpp-piercing. För att du lät mig ha min plats i sängen när vi skulle sova, men alltid la ena handen bredvid mitt huvud på kudden så att jag kunde känna att du var nära"
"För att dina ögon alltid såg så sorgsna ut när du tittade upp i mitt tak. För att du alltid luktade svagt av rök & något mer som jag inte kunde placera. För att jag vet att du skulle slagits för mig om det hade behövts."
"För att du alltid lyfte mig på starka armar & fick mig att kikna av skratt. För att du gjorde dumma saker både nykter & full. För att du påminde mig om mig själv."
Men svaret är i grund & botten alltid:
"Du hade det där lilla extra som gjorde att just du var du, & du gjorde mig lycklig. Åtminstone ett tag & det räckte för mig att leva på tills jag kom ihåg att inte glömma mig själv".
Fyra kärlekar, fyra avtryck i mitt hjärta.
Kärlek vid första teckningen
Jag blir alldeles för besatt alldeles för jävla lätt. Ni vet sådana där små fan-crushes man fick när man var liten och väldigt väldigt gärna ville pussas lite med BSB-Nick eller någon i Westlife? Jag får sådana fortfarande. Heeela tiden. Min nya crush: Martin Kellerman.
Japp, jag har fått en fan-crush på en fucking serietecknare som är typ dubbelt så gammal som jag, bara för att jag av någon anledningen som jag inte riktigt kan förklara skriver en C-uppsats om "Rocky". Jaha! Nog för att man blir lite nördig, det hör väl för all del till, men från att vara lite nördig till att bli pirrig i magen när man ser en bild på honom? Inte okeeeeeej. INTE okej. Hihi. Ändå tänker jag att jag ska spana efter honom när jag försvinner till fina hufvudstaden på fredag. Han bor ju trots allt på Söder, precis som min fina jazziga söderböna Anna. Maybe I'm getting lucky?
Det enda som är bra med min Kellerman-crush det är att min förälskelse till min Shakespeare-lärare är över. Jag insåg det idag när han en lång stund stod och pratade med mig i skolan. Pirret och the puppy-lovin' var gone with the wind. Och tur är väl det, för det är sjukt jävla jobbigt att känna att man vill döda någon varje gång ens lärare nämner sin frus namn. Enda anledningen till att jag var kär i honom från första början (förutom att han är söt, snäll, trevlig, engagerad och sjukt smart!) var väl att jag inte kan bli kär i Shakespeare eftersom han varit död i sisådär 400 år. Snacka om lost cause! Annars lovar jag er; jag hade gift mig med lilla William.
Jag har vart kär, men där jag är finns inget hjärta att ge bort
Jag brukar inte umgås med mina ex, men har under de senaste två månaderna träffat tre stycken, varav två var en slump. Samtliga har gråtit.
Jag vet inte om det säger något om mig eller om min smak av killar.
And that's the way the cookie crumbles
Haha. Jag skrev ett aplångt inlägg om mina studier och språknörderier, men jag tror jag sparar det till en annan gång. Jag skriver bara: MASKINEN SKULLE HA VUNNIT GRAMMISEN FÖR ÅRETS NYKOMLING FÖR DE CITERAR JU FÖR FAN STRINDBERG!! Så. Känns skönt att ha det sagt. Faktiskt. En enorm sten lyftes från mitt hjärta.
Jag avslutar kvällen med ett citat från Brontës "Wuthering Heights". Det är mycket sånt i den här bloggen nu, men det blir så när man helt och hållet slutat skriva själv, men fortfarande avgudar vackra formuleringar.
"It ended. Well, we must be ourselves in the long run; the mild and generous are only more justly selfish than the domineering - and it ended when circumstances caused each to feel that the one's interest was not the cheif consideration in the other's thoughts"
Jag avslutar kvällen med ett citat från Brontës "Wuthering Heights". Det är mycket sånt i den här bloggen nu, men det blir så när man helt och hållet slutat skriva själv, men fortfarande avgudar vackra formuleringar.
"It ended. Well, we must be ourselves in the long run; the mild and generous are only more justly selfish than the domineering - and it ended when circumstances caused each to feel that the one's interest was not the cheif consideration in the other's thoughts"
Vill ha en bra rubrik, men kommer bara på äckliga. Haha.
I söndags kväll blev jag väldigt förvånad; jag fick mens! Flera dagar för tidigt!
I 4,5 år har den alltid, nästan helt utan undantag kommit på tisdagar, ungefär runt 10 på morgonen.
Igår anlände jag till tentasalen för att skriva en argumenterande uppsats på 600-800 ord.
Maud var där, såklart, och Bea.
Maud säger: "Det kommer nog inte att gå så bra idag! Har en himla mensvärk, och kan inte koncentrera mig."
Bea utbrister: "Va! Har du också mens?!"
Jag tittar på dem och säger: "Jaha. Det var därför min mens kom tidigt"
Det där är det absoluta beviset på att vi har umgåtts för mycket.
I 4,5 år har den alltid, nästan helt utan undantag kommit på tisdagar, ungefär runt 10 på morgonen.
Igår anlände jag till tentasalen för att skriva en argumenterande uppsats på 600-800 ord.
Maud var där, såklart, och Bea.
Maud säger: "Det kommer nog inte att gå så bra idag! Har en himla mensvärk, och kan inte koncentrera mig."
Bea utbrister: "Va! Har du också mens?!"
Jag tittar på dem och säger: "Jaha. Det var därför min mens kom tidigt"
Det där är det absoluta beviset på att vi har umgåtts för mycket.
Veckans tanke
Förutom grammatik har jag bara en enda tanke i skallen:
Gamla ligg är jävligt jobbiga.
Över och ut.
Gamla ligg är jävligt jobbiga.
Över och ut.
Onödigt vetande #1
Igår satt jag på tåget i 3,5 timme och funderade på ord.
När jag var liten hatade jag orden perfekt, trosor och fint.
Jag tyckte också att mitt namn lät som leverpastej.
Jag tyckte väldigt mycket om leverpastej, tills jag insåg att det innehöll lever.
Det finns nog en koppling där.
När jag var liten hatade jag orden perfekt, trosor och fint.
Jag tyckte också att mitt namn lät som leverpastej.
Jag tyckte väldigt mycket om leverpastej, tills jag insåg att det innehöll lever.
Det finns nog en koppling där.
Fina barndomsminnen
Det är 15 år sedan Estonia sjönk.
Jag var bara sex år, och mamma frågar mig om jag minns nyhetsrapporteringarna om olyckan.
Sanningen att säga så gör jag inte det. Däremot minns jag hur jag och en vän brukade leka Estonia i vågbassängen.
Vi turades om att vara flytleksaken, och när vågorna satte igång, och man välte skrek man:
"AHH JAG DÖR! ESTONIA! JAG DÖR!!".
Ljuva barndom. Det är bara då man kommer undan med de roliga lekarna.
Jag var bara sex år, och mamma frågar mig om jag minns nyhetsrapporteringarna om olyckan.
Sanningen att säga så gör jag inte det. Däremot minns jag hur jag och en vän brukade leka Estonia i vågbassängen.
Vi turades om att vara flytleksaken, och när vågorna satte igång, och man välte skrek man:
"AHH JAG DÖR! ESTONIA! JAG DÖR!!".
Ljuva barndom. Det är bara då man kommer undan med de roliga lekarna.
With a taste of your poisonparadise
Ja, bilden talar väl sitt tydliga språk. Jag är så jävla hooked igen, det känns fint.
Om jag var tvungen att välja mellan inget sex på ett år, eller inget kaffe på ett år,
så skulle det vara som att be mig att välja mellan en överdos eller hängning.
Ändå är jag ganska säker på att kaffet skulle vinna.
Hur blev jag såhär tragisk?
