med sina familjer, men tanken har inte ens slagit mig att jag skulle göra samma sak.

Alla frågar mig med bestörning i rösten varför jag inte åker hem. Deras ögon blir stora & runda, & de gapar lätt.

Men det är just det där ordet. Hem. Vadå "hem"? Jag är hemma.

Det här sketna lilla rummet på en av stadens äckligaste gator är ju mitt hem.
Jag har inget hem i Borås, och Borås är inte mitt hem. Jag har ingenting där att göra.

Jag åker dit en gång varannan månad (max), & då antingen på grund av att mampappa gett mig skuldkänslor,

eller för att Lina har fest. 

Jag fasar för 100-bussen, jag spänner mig som inför ett slag varje gång jag träffar en okänd Boråsare,

jag pratar aldrig om Borås, & kunde jag välja så skulle jag aldrig mer åka dit.
För hur mycket jag än inbillar mig att det var jag som lämnade och flyttade  från min hemstad

så vet jag innerst inne att det var en flykt.
Det var inte jag som övergav Borås, det var Borås som spottade ut mig.

Så jag stannar i Göteborg så länge jag kan, för här finns inga förbjudna gator & granskande blickar.
Jag älskar den här skitiga jävla hamnstaden med dess måsskrik, gnisselvagnar och kalla snålblåst.
Fan, min nästa tatuering blir en göteborgssiluett på underarmen. Fo sho!