Jag mår så jävla dåligt just nu. Konstant trött, mår illa, har ont i magen, stressad.

Hon grät igår, och jag kände mig lite trasig. Hon berättade om krossat glas, nerspydda studentpresenter,
fulla män som kallat henne hora, kiss i vasken, mat över hela köket och en man som däckat på henne.
Hon är min allierade, min sammansvurna, min trygghet. Men hon har gett upp nu. Till slut lyckades de knäcka henne. Jag förstår varför hon ger sig av, jag önskar bara att hon kunde packa ner mig tillsammans med sina kläder.

Jag har inte skrivit något på en månad, och det är för att jag inte kan.

Jag skulle börjat blogga igen. Mina avsikter var verkligen det.

Det är dags att sova nu, men jag ligger bara och vrider mig i sängen.
Denna natten är en sådan där natt då man känder sig sådär otroligt ensam, sårbar och ångestfylld.
Mitt hjärta slår i 140, trots att jag inte druckit kaffe på fyra veckor, och det börjar göra ont,
jag känner en växande panik, samtidigt som jag är kolugn.

Ångesten som jag beskrev här, har slagit över och blivit en slags inre frid.
Jag har hundra saker att göra. På 3,5 vecka har jag tre tentor och en uppsats som ska in.
Plus läxor. Det är omöjligt att hinna med allt som ska göras. Omöjligt på det sättet att
det faktiskt bara finns 24 timmar på ett dygn, varav åtta helst ska spenderas sovandes
(jag har dragit ner det till 4-5), var 4:e timme ska man äta, sedan ska man duscha, städa, vara social o.s.v.
Dygnet räcker inte till. Jag har prioriterat bort allt mitt sociala liv och min sömn.
Maten stryker allt som oftast på kniven också, vilket nog är det värsta av allt.
Jag känner hur jag börjar förstöra mig själv alltmer. Men jag har accepterat det här; alltså är jag lugn.

Fråga mig inte hur man lever studentliv, för jag har ingen aning?
Vad är tentaöl egentligen? Vet ni vad jag och mina klasskompisar gör efter en tenta?
Vi åker hem och pluggar till tentan vi har några dagar senare.
Dagarna, även de vi är lediga, spenderas till 95% i skolan. Från morgon till kväll
sitter vi tysta och läser, skriver, diskuterar, och är det något som det skämtas om är det alltid två saker;
Engelska eller SEX. Det är vad som rör sig i våra hjärnor. Fast oftast, om någon drar ett språkskämt,
så tar vi alla det på dödligt allvar och förstår inte vad som är roligt.
(Som Comviq reklamen; vad är egentligen roligt med den? Sheep och cheap är lika mycket två olika ord
på engelska som på svenska, och de uttalas (nästan) helt olika! Vet ni att den där herden faktiskt säger att han
vet allt om FÅR?! Vad har det med mobilabbonemang att göra?)

Maud lämnade oss i grupprummet, tog en ledig kväll och gick på bio med sin moster;
hon blev så stressad och ångestfylld över sitt val att hennes magkatarr
(ja, allt i min grupp har magkatarr) gjorde sig påmind, och hon spydde i en buske på vägen hem. 
Vi ger upp våra liv och vår hälsa för det här.
Jag ser samma panik i Beas, Mauds och Edels ögon som i jag själv har i mina.
De är de enda jag ser i ögonen, för de är de enda jag umgås med.
De är underbara och fina vänner, som jag kan prata med.
Men ångesten delar vi alla, och den är inget vi kan hjälpa varandra med,
och det är det värsta: att jag inte har någon att prata med; att jag är ensam.
Jag har satt min själ på svält och sparlåga.

En lärare frågade oss i torsdags hur vi hade det med läxor, om vi hade tid.
Han är min favoritlärare; han är engagerad, duktig, snäll, rolig och älskar sitt jobb.
Vi sa som det var; att vi har för mycket, att vi inte hinner, att det inte går,
att vi var i skolan redan 08.30 för att plugga, fastän vi inte börjar förrän 13.15.
Han sa: "Det finns inget jag kan göra". Han sa: "Läs Virginia Woolfs 'Mrs. Dalloway' på en vecka.
Det är bara 300 sidor. Ni borde klara det. Och jag förväntar mig att ni ska läsa den noggrannt."

Samtidigt finns det inget annat jag vill göra. Jag måste bara stå ut. Hålla ut.
och hoppas att jag kommer ut någorlunda hel på andra sidan.
Kanske blekare, smalare, ensammare, mer avtrubbad.. men ändå jag. Förhoppningsvis smartare.
Lyckligare. Närmre mitt mål. Jag ska bara intala mig själv att det är värt det.

Nu gråter jag. Det var länge sedan. Det känns skönt att veta att man har några känslor kvar,
att man inte blivit en maskin helt och hållet.

Nu är det sängen. Jag har latat mig för mycket idag. Imorgon ska det skrivas uppsats! Jippie.

Det känns som om jag lever i ett känslomässigt frysrum. Ingen vill ta i mig, inte ens med tång.
Jag önskar att någon kunde försäkra mig om att alla beslut jag fattat var rätta och riktiga,
och att mitt liv just nu är så bra som det kan bli under de förutsättningarna jag skapat för mig.
Det finns ingen sådan försäkran, jag måste lita på mitt eget omdöme och hoppas på att det kommer bli bättre.

Mhm. Idag besökte jag två av de platser som jag hatar mest i hela världen; Läkarstationen och tandläkaren.
Tandläkaren för att jag i onsdags lagade en tand, och fyllningen blev ojämn på baksidan,
vilket gjorde att jag fick ett sår på tungan. Läkarstationen för att mamma skulle utnyttja min hosta för att få sin favorithostmedicin, vilken hennes läkare inte vill skriva ut på måfå längre.
I Fristad fanns det inte en enda tandläkare, så jag fick en tid 10.30 inne i stan istället.
Läkaren som jag träffade ville inte skriva ut hostmedicin om jag inte både tog en halsodling och blodprov.
Mitt infektionsvärde i blodet var förhöjt från det normala 8 till 46, så nu äter jag antibiotika.
Den gör mig dåsig och lite snurrig i skallen.

Ja, jag ville egentligen bara klaga lite, och förhoppningsvis få lite sympati.
Det var verkligen ingen bra dag. Absolut inte. Usch. Det enda som skulle kunnat göra den värre skulle varit om jag fått remiss till sjukhuset. Då hade jag lagt mig ner och dött lite sakta.

Jag borde sova. Eller åtminstone plugga. Fast jag har bestämt mig för att köra på tentan ändå.
Lyssnar på Coldplay, får rysningar, hjärtont och gråter.

Godnatt.

Du tvingade mig att flytta in i förvrängda tillbakablickar,uppleva det som var glömt.
Jag vill gråta hjärtskärande över förlusten i mitt eget krig, men du finns under huden.
Du fick ligga i min säng som rymmer två, lukta rök och andas tungt,
men fingertoppsberöring var för töntar som inte pallar en käftsmäll.
Det som var himlastormande var inte världsomvälvande,
och hur mjukar läppar du än hade, valde jag alltid käftsmällen.

Flickvänsord var svårare än ärrvävnad.

Jag har mensvärk och har kämpat hela dagen mot gråten.
Spelat för mycket tv-spel och ignorerat läxor och röran i rummet.
Jag känner mig ganska patetisk och tragisk... Därför bloggar jag inte mer idag.

Godnatt.

Jag lever med de små fragmenten i huvudet. Meningar som glömts bort kurar ihop sig i fosterställning i mitt inre

- Mia, frågan är inte om jag älskar dig,
frågan är hur jag kan göra det efter allt som har hänt.

Du förstod nog, trots alla dina "varför", att jag lämnade dig,
för att jag älskade dig.

Det var då. Det här är nu:

En tid, period, ett helt liv,
var du mitt allt, mitt ingenting och det där emellan.
Hur kan du har försvunnit utan att något finns kvar?
Jag har ingenting kvar.

Om en vecka har jag återigen tenta och jag försöker glömma mitt liv genom att spela wii och läsa Sula.
Flyr gör jag som alltid.

Hemma. Trött. Vill sova. Kan inte.
Min säng är full med kläder och grammatikpapper jag inte behöver längre.
Kajsa är död. Död...

Inställda resor på obestämd framtid. Vi planerar nya och jag har kalla händer mot min nacke.

Ikväll blev jag ledsen. Väldigt ledsen. Det var länge sedan.
De senaste månaderna har jag gråtit för att jag varit arg, varit stressad och känt mig värdelös.
Det var länge sedan jag gråtit för att någon gjort mig ledsen. Väldigt ledsen.
Över en skitsak som i längden blir viktig. Ledsen.