Jag försöker verkligen inbilla mig att livet inte är något annat än tentaplugg i de gröna biblioteksstolarna tillsammans med kurskamraterna, att jag trots timmarna på bussen och evighetslånga föreläsningar
inte går miste om något viktigt, men om det är så, varför känner jag då en stark lust att göra en Berlióz* varje gång jag ser en spårvagn? I Göteborg kryllar det av dem, det blir några för många självmordstankar per dag.



Jag hatar Göteborg. Jag inser det mer och mer. 
Fyra år är för mig svindlande lång tid. Fem år är en livstid.
När jag insåg det tappade jag känseln i benen, stirrade på studievägledaren, vände mig om, gick rakt ut i korridoren och bankade huvudet i ett fönster. Började gråta. Jag har ingen som håller mig uppe vi ytan.
Ingen alls, och jag försöker att inte skrika högt av frustration över att vara så fucking jävla osynlig. 
Studietimmarna/sällskapstimmarna i biblioteket hjälper inte. Inte pizzadejterna och inte kafferasterna heller. 
De ger mig inget, och jag är lika tom och tömd som jag var några timmar innan.
Det är inget dansande i korridoren, inget hysteriskt skratt, och inga dampryck.
Det blir inte roligare än att Maude frågar mig om det sticks när Torsten slickar mig.



Jag sväljer mitt kaffe och försöker överleva. Dricker det som om det är plåster för själen.
Strax innan första klunken tittar jag på Bea, Maude och John, och säger "Elixir of life".
De skrattar, och jag tänker att 50% av det man skämtar om är allvar. I detta fallet är det 90%.

Jag är inte deprimerad, jag är tom. Jag är en maskin som jobbar hårt.
Om jag inte vore så upptagen skulle jag bli deprimerad, men jag har inte tid att försjunka i sådana känslor.
Jag har inte tid med några känslor. Alls.


*Berlióz är en karaktär i Michail Bulgakovs "Mästaren & Margarita".
Han dör när han halkar på maskrosolja, far rakt ut i vägen, under en spårvagn & blir halshuggen av svårvagnshjulet.