Han är den som jag inte kan prata ordentligt med förrän jag fått pussa på honom tills läpparna är ömma, för först då brukar jag få nog i mer än en minut.

Han är den som jag kan ligga i sängen med hela dagen, med alla kläderna på, och inte göra något annat än att titta varandra i ögonen, kittlas, gosa in sig i halsgropar och skratta.

Han är den som ligger leende och tittar på mig när jag vaknar.

Han är den som somnar med läpparna tryckta mot min axel.

Han är den som tycks ha bestämt sig för att pussa varenda fläck i mitt ansikte varje gång vi ses.

Han är den som får sträcka pyttelite på sig för att pussa mig på pannan.

Han är den som håller om mig hårt om midjan och luktar mig i nacken medan jag sminkar mig, och frågar tyst: "Måste du verkligen till skolan?"

Han är den som har en tandborste bredvid min och som alltid dricker kaffe ur Mia-muggen.

Han är den som jag köper havregryn till, för jag vet att han gillar gröt.

Han är den som har de finaste fräknarna under ögonen.

Han är den som pratar den finaste norrländskan och har det högsta skrattet som ekar genom hela lägenheten.

Han är den som rodnande förklarar att jovisst är det bra att jag inte är någon djurmänniska, för alltså, ja, han är ju allergisk, och i framtiden...

Han är den som inte behandlar mig som en porsinsdocka när vi har sex.

Han är den som följer med mig när jag ska vaccineras.

Han är den som skryter för sina vänner att han träffar en tjej som tränar poledancing.

Han är den som mina kuddar luktar som.

Han är den som skickar sms där han hälsar från sina armar att de längtar efter att få hålla om mig.
Han är den som har de mjukaste gitarrhänderna.

Han är den som jag skrivit miljarder texter om, men aldrig vågat publicera.

Han är den som jag är riktigt, riktigt kär i, och det är sådär skrämmande läskigt som det bara är när man dejtat en månad och allt går så fort, men ändå så oändligt långsamt.