Utkast: Juni 6, 2010

För några dagar sedan träffade jag han med de sorgsna ögonen, men hans ögon var inte lika sorgsna längre, och röklukten var nästan borta, men hans kramar kändes precis som avtrycket han gjorde i mitt hjärta minns.
Jag kände hans tvekan när jag lutade mitt huvud mot hans axel, och jag mindes hur han i det som känns som ett annat liv sa att jag var omysig, känslokall och torr. Jag hade inte tagit illa upp, bara backat ett steg eftersom jag insåg att han kommit mig för nära. På den tiden lutade jag aldrig huvudet mot hans axel och jag vill helst sova diagonalt. Vår närhet bestod av hårt och skoningslöst sex som snarare drev oss isär än förde oss samman. Jag brukade ägna dagarna efteråt till att plåstra om mig själv medan jag skrev i ett anteckningsblock: "Vi är varandras överlevnadspiller. Vi är varandras överdos. Vi kommer springa rakt ut i vägen, bli påkörda och förblöda tillsammans. I verkligheten är det dock jag som dör mest".
Sist vi sågs så örfilade jag honom hårt, och det var först då som jag insåg att han var en människa. Det var först då som jag insåg att även om det var jag som dog mest, så var det också jag som läkt snabbast; det tog år för mig att bli mig själv igen, men hans sår slutade aldrig blöda. Nu försöker jag med försiktiga stygn, mjuka ord och pussar på det onda reparera det som jag insett att vi båda förstörde.
Det finns så mycket att säga om vår förflutna då allt gick snett, men jag vill inte krossa hans nostalgiska minnen bara för att jag har förträngt allt det fina, för jag vet inte vem av oss som har rätt. Så jag avslutar texten som jag skrivit på i över två veckor (och som ändå suger ganska hårt) med ett citat:
Lite som kung Midas, allt du rör blir till moll. Men om du ramlar kommer jag att ramla åt samma håll. Spelar ingen roll vad du gör, ingen hade rört sig om du föll. Jag vet det är tungt vännen, men det är lugnt vännen.

RSS 2.0