Det kanske låter väldigt negativt och deprimerande, men det är faktiskt tvärtom. 
Sedan jag lärde mig att acceptera att livet suger ibland, att det inte är någon jävla promenad genom chokladfabriken, så har det blivit lättare för mig att ta mig an motgångar och svåra känslor.

Jag har inga förväntingar eller illusioner om någonting, vill man något så får man kämpa röven av sig,

och det kommer vara pissjobbigt, man kommer bli trött, ledsen, håglös och vilja ge upp, men det är okej,

för livet suger, och det är okej om livet suger ibland.

Att livet suger betyder inte att det ibland är helt fantastiskt,

och att man inte ska uppskatta de stunderna, alltid deppa ihop totalt, bli apatisk eller acceptera orättvisor. Tvärtom! Naturligtvis ska man göra livet så osugigt som man kan och fokusera på bra saker. Men ibland, då och då, ganska ofta, när mjölken har surnat, när man har 1000-tals läxor, när man missar sin bästa väns födelsedagsfest p.g.a. en tenta, när man inte har några pengar, när ens roomie har efterfest till 7 på morgonen, när ens paraply blåser sönder och det spöregnar, när det är lång kö på Hemköp och man är extremt kissnödig, ja, då är det JÄVLIGT skönt att veta att livet suger, men att det går att göra det bättre.

För jag lovar, det blir alltid bättre. Kanske inte imorn, om en vecka eller ens på någon månad,

(herregud, jag har tyckt att livet suger nästan konsant sedan november!), men det blir alltid bättre.

Om du accepterar att livet suger, så kommer du att bli så jävla mycket mer tacksam för de fina stunderna,

som när ens roomie delar sin fiskgratäng, när finaste pojken suckar av glädje när han lägger armarna om dig,

när dina favoritchips är på extrapris eller när du får umgås med dina alldeles fantastiska vänner.

Så, nu har jag Blondinbellat mig nog för idag.