Han ler stort och lyckligt mot mig och smeker min kind. Pussar mig över hela ansiktet.

Sedan säger han: "Du är finast i världen. Du är bäst. Du är underbarast" och kramar mig så hårt att jag nästan tappar andan.

Jag vänder mig om. Vi ligger sked, gosar oss närmre varandra och han korsar sina armar hårt runt omkring mig. Det är som att flyta bort i värme och trygghet. Men jag vill inte att han ska se att jag nästan gråter, gråter, för hur kan man vara med någon som påstår att han vill vara min pojkvän men knappt kan säga att han tycker om mig, och uppenbarligen är totalt oförmögen att säga att han är kär?

Så tar han ett djupt andetag och mumlar in i min rygg, så tyst att jag nästan inte hör:

Det går en minut, kanske två.