Kan vi inte dö samtidigt, ni och jag?
Okej. Så vi gör såhär. Vi sväljer allting.
Inte ledsen. Inte deppig. Bloggen heter "tvärkast mellan skrattmaraton och gråtattacker",
eller ja, heter den det? Fan. Ja, det är väl precis vad mitt liv är nu.
Inatt drömde jag att mamma hade cancer och dog.
Alla dör i mina drömmar, och jag gråter, för jag vill fan inte bli lämnad ensam!
Så här är dealen: JAG MÅSTE FÅ DÖ FÖRST!
Om du är min vän, och vi någon gång skulle hamna i en paniksituation, som t.ex. på ett störtande flygplan,
och det bara finns en enda fallskärm kvar, så säger jag såhär: "TA FALLSKÄRMSJÄVELN!!"
Jag skulle aldrig klara av att gå vidare från en sådan förlust.
Jaha. Och så börjar jag lipa igen. Congratulations!
(Patetiskt att jag ska börja plugga engelska på heltid, men tvekar på hur "grattis" stavas på engelska).
Idealet är det i Säkert!:s låt. Fan vad det vore fint om alla mina nära och kära,
inklusive mig, kunde dö samtidigt. Hallelujah!
Inte ledsen. Inte deppig. Bloggen heter "tvärkast mellan skrattmaraton och gråtattacker",
eller ja, heter den det? Fan. Ja, det är väl precis vad mitt liv är nu.
Inatt drömde jag att mamma hade cancer och dog.
Alla dör i mina drömmar, och jag gråter, för jag vill fan inte bli lämnad ensam!
Så här är dealen: JAG MÅSTE FÅ DÖ FÖRST!
Om du är min vän, och vi någon gång skulle hamna i en paniksituation, som t.ex. på ett störtande flygplan,
och det bara finns en enda fallskärm kvar, så säger jag såhär: "TA FALLSKÄRMSJÄVELN!!"
Jag skulle aldrig klara av att gå vidare från en sådan förlust.
Jaha. Och så börjar jag lipa igen. Congratulations!
(Patetiskt att jag ska börja plugga engelska på heltid, men tvekar på hur "grattis" stavas på engelska).
Idealet är det i Säkert!:s låt. Fan vad det vore fint om alla mina nära och kära,
inklusive mig, kunde dö samtidigt. Hallelujah!
Åtta dagar - jag gråter tills jag inte har några ögon kvar
Jag känner väl just nu någon slags panikkänsla i magtrakten.
Jag och mamma kan ha kommit på varför det kilar över hela överkroppen på mig,
och skabb ligger långt borta på listan (i så fall skulle ju Torsten antagligen blivit smittad, och han har inte sagt något),
så Didde och den anonyma bruttan har antagligen feeeeeel!
Men sanningen... om det är det vi tror, är nog fan värre. Jag har lipat i en timme nu.
Dock vill jag inte säga vad det är, för om man målar fan på väggen...
På torsdag ska jag förhoppningsvis ta ett blodprov och så får jag veta snart.
Helst skulle jag vilja åka dit imorn, men jag avskyr läkare och allt sådant, och behöver mammas stöd,
och hon sover hela dagen imorn. Pappa kan man aldrig ha med sig, för han har till och med vägrat
köra mig till läkaren i somras när min brännskada skulle läggas om.
Men ja. Nu har jag fått skriva av mig, men det hjälpte inte ett piss.
Dock skulle pappa haft namnsdag idag igen om de inte tagit bort hans mellannamn
från kalendern 2000. Grattis i alla fall!
Jag och mamma kan ha kommit på varför det kilar över hela överkroppen på mig,
och skabb ligger långt borta på listan (i så fall skulle ju Torsten antagligen blivit smittad, och han har inte sagt något),
så Didde och den anonyma bruttan har antagligen feeeeeel!
Men sanningen... om det är det vi tror, är nog fan värre. Jag har lipat i en timme nu.
Dock vill jag inte säga vad det är, för om man målar fan på väggen...
På torsdag ska jag förhoppningsvis ta ett blodprov och så får jag veta snart.
Helst skulle jag vilja åka dit imorn, men jag avskyr läkare och allt sådant, och behöver mammas stöd,
och hon sover hela dagen imorn. Pappa kan man aldrig ha med sig, för han har till och med vägrat
köra mig till läkaren i somras när min brännskada skulle läggas om.
Men ja. Nu har jag fått skriva av mig, men det hjälpte inte ett piss.
Dock skulle pappa haft namnsdag idag igen om de inte tagit bort hans mellannamn
från kalendern 2000. Grattis i alla fall!
Psykfall åter igen ;)
Jag skrek mig tondöv
när nattens talande tystnad inte räckte till
för att vaddera och kväva
mina sista sprattlande andetag
innan jag imploderade.
Minnessplitter i knäna,
jag är en handikappad och invalid kärleksveteran.
Hjärtat slog sin väg ut genom bröstet
och tackade för befrielsen.
Igår klockan 01.10 inatt stod jag på trappan och rökte en ciggarett som luktade urin.
Jag hade överlevt min första panikattack fyra månader.
Hey. Jag mår bra nu.
när nattens talande tystnad inte räckte till
för att vaddera och kväva
mina sista sprattlande andetag
innan jag imploderade.
Minnessplitter i knäna,
jag är en handikappad och invalid kärleksveteran.
Hjärtat slog sin väg ut genom bröstet
och tackade för befrielsen.
Igår klockan 01.10 inatt stod jag på trappan och rökte en ciggarett som luktade urin.
Jag hade överlevt min första panikattack fyra månader.
Hey. Jag mår bra nu.
Vissa är finare än andra
Dricka billigt melonpäroncitronkolavin en
måndagskväll med en kaxig, sexgalen tjej som
knarkar nässprej i sömnen,
röker på trappan och förundras över att mörkret syns,
och regnet hörs och att hon faktiskt fått se ett par rådjur i verkligheten.
Skratta till Smala Sussie och äta smörgås till frukost,
medans mamma bakar mjuk pepparkaka.
Det var fina lugna dagar, och jag längtar,
till de fina galna dagarna när jag åker till Stockholm.
Vissa av er känner kanske igen henne?
Vet ni vem denna tjejen är,
hon som förmodligen är en av de vackraste kvinnorna i Sverige?
Du har tagit mig från kylan in, från tysk hårdrock till Charles Valentin
Ett helvetesdygn med gråt och funderingar i innehållsförteckningen.
Tankar jag egentligen inte ville tänka så jag stuvade undan dem i min öppna-aldrig-garderob,
där de till slut kommer bli till några skellett i mängden, oviktiga och försumbara.
Har jag någon del i allt? Kunde jag förhindrat det?
Jag vill egentligen inte veta...
"Man kan ta ett hjärta ur en människa, men aldrig en människa ur ett hjärta."
Dina visdomsord gör sig klarare än någonsin när taket är suddigt och natten kramar luften ur mina lungor.
Kanske var det du som lärde mig att älska öppet, som lärde mig att visa,
som lärde mig att det var okej, tillåtet och ett måste att hoppa och känna och ge allt man har
tills sista hjärtkrampen klingar ut i kroppen.
Jag lärde mig aldrig älska dig, och jag kommer aldrig att göra det heller.
Hatet, irritaionen, sveket, smärtan, bitterheten och ilskan ligger för nära,
men likgiltigheten inom mig, kommer aldrig att drabba dig.
Man kan ta ett hjärta ur en människa, men aldrig en människa ur ett hjärta,
jag är inte hjärtlös och förbannad...
(Jag har märkt att hemlisar som man skriver om på nätet, inte längre blir hemlisar,
även om bloggterapi är bland det bästa med internet.
Så det här är vad ni får veta om mitt senaste dygn: en hatvän har råkat illa ut, och jag... jag kommer må bra.
Och hatvännen också, det vet jag.
Berätta något som kan muntra upp mig?)
Tankar jag egentligen inte ville tänka så jag stuvade undan dem i min öppna-aldrig-garderob,
där de till slut kommer bli till några skellett i mängden, oviktiga och försumbara.
Har jag någon del i allt? Kunde jag förhindrat det?
Jag vill egentligen inte veta...
"Man kan ta ett hjärta ur en människa, men aldrig en människa ur ett hjärta."
Dina visdomsord gör sig klarare än någonsin när taket är suddigt och natten kramar luften ur mina lungor.
Kanske var det du som lärde mig att älska öppet, som lärde mig att visa,
som lärde mig att det var okej, tillåtet och ett måste att hoppa och känna och ge allt man har
tills sista hjärtkrampen klingar ut i kroppen.
Jag lärde mig aldrig älska dig, och jag kommer aldrig att göra det heller.
Hatet, irritaionen, sveket, smärtan, bitterheten och ilskan ligger för nära,
men likgiltigheten inom mig, kommer aldrig att drabba dig.
Man kan ta ett hjärta ur en människa, men aldrig en människa ur ett hjärta,
jag är inte hjärtlös och förbannad...
(Jag har märkt att hemlisar som man skriver om på nätet, inte längre blir hemlisar,
även om bloggterapi är bland det bästa med internet.
Så det här är vad ni får veta om mitt senaste dygn: en hatvän har råkat illa ut, och jag... jag kommer må bra.
Och hatvännen också, det vet jag.
Berätta något som kan muntra upp mig?)
Ja, jag är beredd att äta bratwurst enbart för det syftet
Personen: Men du! Vi kanske kan hitta på något snart?
Jag: Ja! Vi kan leka, du och jag!
Personen: Vad roligt, vad ska vi leka?
Jag: Jag vet en jätterolig lek.
Den heter "Sätta-en-plastpåse-på-ditt-huvud-knyta-ihop-i-öppningen-och-se-dig-dö"-leken.
Ibland glömmer man bort varför man vill kräkas galla och slibbiga bratwurstrester på någon,
tills de klappar en på axeln och lusten att placera en snorloska mellan ögonen på personen
är så stor att man knappt kan behärska impulsen att samla saliv i munnen.
Sist när jag såg dig, hur kul var det?
Som att gå på sin egen begravning.
....
Så många timmar, så mycket tid, som jag snurrat runt i din maskin
Så mycket dynga, så mycket skit, som jag skyfflat runt i din fabrik.
....
Kom aldrig för nära, kom aldrig hit igen.
Tro aldrig du nånsin är min vän.
Håll dig långt långt borta, långt ifrån mig.
Du är lika snäll som heroin.
Thåström - Sån
Maulin, min underbara pepp.
Jag är ledsen idag, och på något sätt blir jag ledsnare när jag läser sådant här,
för det är jobbigt att sakna. Jag undrar om jag någonsin saknat innan.
för det är jobbigt att sakna. Jag undrar om jag någonsin saknat innan.
I helgen ska jag titta på Bamse och suga på tummen.
Jag är snart 20 år, funderar på att flytta till en annan stad och jag ska börja studera på högskola om 19 dagar.
Bara för några dagar sedan kände jag mig otroligt vuxen, världsvan och till och med gammal.
Allt det där har flugit sin kos som papperssvalor i orkan.
Orsaken till detta är den otroligt ondskefulla geting som gav mig otroligt ondskefullt getingstick igår,
OCH dessutom tvingade mig att strippa offentligt i en av mina fulbehåar.
Mitt stungna pekfinger har ni svullnat upp till oigenkännlighet och jag kan knappt röra det.
Svullnaden har spridit sig över till de stackars grannfingrarna och huden på handryggen och handflatan.
Det kliar som satan och jag har knappt sovit något i natt. Det är som taget ur en Kalle Anka-film.
DESSUTOM är jag förkyld och brännskadan på mitt ben gör fortfarande ont.
Jag gråter, jag gnäller, jag tycker synd om mig själv, jag kliar och snörvlar och kräver att mamma
SKA GÖÖÖÖRA NÅGOT SOM TAR BORT DET OOOONDA för JAG VIIIIILL INTE MER MAMMMA!
JAG VILL INTE!!!!!!
Jag har på ett kick segregerat från mogen världsvan 20-åring till 3-årig, snorig gnällspik som vill suga på tummen.
Om jag inte kommer med i Guinness rekordbok ska de allt få se på andra knäckebrön!
Bara för några dagar sedan kände jag mig otroligt vuxen, världsvan och till och med gammal.
Allt det där har flugit sin kos som papperssvalor i orkan.
Orsaken till detta är den otroligt ondskefulla geting som gav mig otroligt ondskefullt getingstick igår,
OCH dessutom tvingade mig att strippa offentligt i en av mina fulbehåar.
Mitt stungna pekfinger har ni svullnat upp till oigenkännlighet och jag kan knappt röra det.
Svullnaden har spridit sig över till de stackars grannfingrarna och huden på handryggen och handflatan.
Det kliar som satan och jag har knappt sovit något i natt. Det är som taget ur en Kalle Anka-film.
DESSUTOM är jag förkyld och brännskadan på mitt ben gör fortfarande ont.
Jag gråter, jag gnäller, jag tycker synd om mig själv, jag kliar och snörvlar och kräver att mamma
SKA GÖÖÖÖRA NÅGOT SOM TAR BORT DET OOOONDA för JAG VIIIIILL INTE MER MAMMMA!
JAG VILL INTE!!!!!!
Jag har på ett kick segregerat från mogen världsvan 20-åring till 3-årig, snorig gnällspik som vill suga på tummen.
Om jag inte kommer med i Guinness rekordbok ska de allt få se på andra knäckebrön!
Wendy, I can fly!
De senaste dagarna har jag gått omkring och sjungit på den där "Flyg iväg"-låten från Peter Pan.
Nu är jag jävligt ledsen för att jag inte kan flyga iväg. Uppriktigt ledsen.
Trots att jag har en hemsk höjdrädsla.
Det blir en termin på högskolan här i Borås, sedan vill jag bort. Hur jag nu ska ha råd med det?
En termin. 4 månader. Det borde jag kunna överleva.
Igår natt insåg jag att jag måste börja vända tillbaka dygnet till normal dygnsrytm,
och att allting kanske bara finns i min skalle. Annars skulle det väl inte vara totaltyst?
Nu ska jag äta pizza. Eller rostad bröd. Eller kanske både och. Tillsammans. Gott?
(Jag är ohälsosamt besatt av mat, jag vet)
Nu är jag jävligt ledsen för att jag inte kan flyga iväg. Uppriktigt ledsen.
Trots att jag har en hemsk höjdrädsla.
Det blir en termin på högskolan här i Borås, sedan vill jag bort. Hur jag nu ska ha råd med det?
En termin. 4 månader. Det borde jag kunna överleva.
Igår natt insåg jag att jag måste börja vända tillbaka dygnet till normal dygnsrytm,
och att allting kanske bara finns i min skalle. Annars skulle det väl inte vara totaltyst?
Nu ska jag äta pizza. Eller rostad bröd. Eller kanske både och. Tillsammans. Gott?
(Jag är ohälsosamt besatt av mat, jag vet)
Klacksparkar mot mina inre organ
Jag öppnar dörrar och slår igen dem igen. Benen värker som efter en sjumilamarsch i klibbig bröddeg.
Rastlösheten ger mig skoskav i samma size som knytnävsslag.
Det kliar och kliar. Varje gång mobilen piper tänker jag namnet och hoppar upp, alltid lika jävla fittbesviken,
ända in i min tända hjärtveke. Skorrar, gnäller och älskar regnet. Hjärtat bankbankbankbankar.
Kanske är jag nerklubbad (jag vill slänga mig mot väggen och bli ett fint splattermönster).
Jag tänker inte säga vad jag är. Ordet får aldrig gå över mina läppar.
Jag får aldrig hoppas, för min sjuka hjärna och dess tankar som inte går att styra med en fjärrkontroll
börjar skena som ett gäng bufflar mot lyckoland med puss och kram, och det slutar alltid med att jag hamnar under deras hovar och tunga kroppshydda.
Jag tänker inte säga något. Ni får gissa själva helt enkelt.
Tack och godnatt. Dags för bullar, varm choklad och godis jag snott från mamma.
Rastlösheten ger mig skoskav i samma size som knytnävsslag.
Det kliar och kliar. Varje gång mobilen piper tänker jag namnet och hoppar upp, alltid lika jävla fittbesviken,
ända in i min tända hjärtveke. Skorrar, gnäller och älskar regnet. Hjärtat bankbankbankbankar.
Kanske är jag nerklubbad (jag vill slänga mig mot väggen och bli ett fint splattermönster).
Jag tänker inte säga vad jag är. Ordet får aldrig gå över mina läppar.
Jag får aldrig hoppas, för min sjuka hjärna och dess tankar som inte går att styra med en fjärrkontroll
börjar skena som ett gäng bufflar mot lyckoland med puss och kram, och det slutar alltid med att jag hamnar under deras hovar och tunga kroppshydda.
Jag tänker inte säga något. Ni får gissa själva helt enkelt.
Tack och godnatt. Dags för bullar, varm choklad och godis jag snott från mamma.
Ibland önskar jag att Sverige var mindre
"Mia, när åker du hem?"
"Idag, med ett tåg som går 13.40. Fan vad skönt det ska bli!"
"Hahaha.. Hemlängtan?"
"Ja, faktiskt."
Det är väl ungefär så jag önskar att jag kände, men faktiskt inte känner.
Jag hade hoppats att jag kände att det fanns något i Borås som får mig att längta dit. Nix pix.
Tåget går om 42 minuter, och jag sitter i Torstens tomma och tysta lägenhet och VILL INTE ÅKA.
Det gör ont, för jag vet att det finns folk där som saknar mig.
För några dagar insåg jag att hela sommaren har varit en transportsträcka till de här tio dagarna,
och att jag kanske inte kommer träffa smålänningarna igen på länge. Jag ville gråta vid den tanken. Gråta och hulka som ett litet barn. Så nu är väl tanken att det får bli stor fest för mig i Borås om exakt två månader, ungefär 60 dagar.
60 dagar. Det borde man överleva. Eller?
Jag ska packa det sista nu. Och när jag kommer hem ska jag berätta en del av allt som hänt.
"Idag, med ett tåg som går 13.40. Fan vad skönt det ska bli!"
"Hahaha.. Hemlängtan?"
"Ja, faktiskt."
Det är väl ungefär så jag önskar att jag kände, men faktiskt inte känner.
Jag hade hoppats att jag kände att det fanns något i Borås som får mig att längta dit. Nix pix.
Tåget går om 42 minuter, och jag sitter i Torstens tomma och tysta lägenhet och VILL INTE ÅKA.
Det gör ont, för jag vet att det finns folk där som saknar mig.
För några dagar insåg jag att hela sommaren har varit en transportsträcka till de här tio dagarna,
och att jag kanske inte kommer träffa smålänningarna igen på länge. Jag ville gråta vid den tanken. Gråta och hulka som ett litet barn. Så nu är väl tanken att det får bli stor fest för mig i Borås om exakt två månader, ungefär 60 dagar.
60 dagar. Det borde man överleva. Eller?
Jag ska packa det sista nu. Och när jag kommer hem ska jag berätta en del av allt som hänt.
Jag hatade dig för att du aldrig lät mig gå mot ljuset
De säger att det handlar om en ohälsosam relation till döden, och bristande självbevarelsedrift.
Jag vet hur adrenalinet har pumpat i mig och hur kampen för överlevnad till slut avtog.
Man orkar inte kämpa hur länge som helst, och jag slutade bry mig någongång för länge sedan.
Min självdestruktivitet hittade en vuxnare form.
Inatt skrek min kropp att jag skulle fly. Försvinna. Lägga benen på ryggen.
Viljan att förinta alla minnen, bränna upp sängen och klösa upp min hud var starkare än någonsin.
Jag måste bort. Jag vet att jag måste bort. Varje fiber i min kropp skriker att jag inte kan stanna.
Jag har inget val, samtidigt är valet att försvinna omöjligt. Jag måste stanna, för vart ska jag ta vägen?
Han är borta ur mig och min säng sedan länge, jag tassar inte längre på tå
och jag har inga blåmärken att dölja.
Kanske skadade vi varandra lika mycket, men i verkligheten dog jag lite mer,
och i slutändan är det jag som känner mentala skrik slita i min kropp om nätterna.
Jag vet hur adrenalinet har pumpat i mig och hur kampen för överlevnad till slut avtog.
Man orkar inte kämpa hur länge som helst, och jag slutade bry mig någongång för länge sedan.
Min självdestruktivitet hittade en vuxnare form.
Inatt skrek min kropp att jag skulle fly. Försvinna. Lägga benen på ryggen.
Viljan att förinta alla minnen, bränna upp sängen och klösa upp min hud var starkare än någonsin.
Jag måste bort. Jag vet att jag måste bort. Varje fiber i min kropp skriker att jag inte kan stanna.
Jag har inget val, samtidigt är valet att försvinna omöjligt. Jag måste stanna, för vart ska jag ta vägen?
Han är borta ur mig och min säng sedan länge, jag tassar inte längre på tå
och jag har inga blåmärken att dölja.
Kanske skadade vi varandra lika mycket, men i verkligheten dog jag lite mer,
och i slutändan är det jag som känner mentala skrik slita i min kropp om nätterna.
Enslig grotta sökes till kärleksneurotisk liten kvinna
Det gör så jävla ont att älska och tycka om så intensivt som jag alltid lyckas göra.
Det gör så jävla förbannat fittkukont att sakna och vara så osäker som jag blir.
Jag ska flytta upp till det ensligaste berget i ensliga bergen och leva som eremit.
Jag tror att jag skulle passa i djurhudar och kanske skulle jag också gilla rått kött.
Om jag har tur så kan jag bli en vis kvinna som ger råd åt främlingar,
men förmodligen så kommer jag bita alla som kommer för nära.
Det smartaste vore att skaffa en folkilsken bergsget som stångar alla över kanten.
Men innan jag gör något sådant drastiskt kanske det är bäst att jag
skriker lite och biter mig jättehårt i handen. Sådant brukar hjälpa.
Det gör så jävla förbannat fittkukont att sakna och vara så osäker som jag blir.
Jag ska flytta upp till det ensligaste berget i ensliga bergen och leva som eremit.
Jag tror att jag skulle passa i djurhudar och kanske skulle jag också gilla rått kött.
Om jag har tur så kan jag bli en vis kvinna som ger råd åt främlingar,
men förmodligen så kommer jag bita alla som kommer för nära.
Det smartaste vore att skaffa en folkilsken bergsget som stångar alla över kanten.
Men innan jag gör något sådant drastiskt kanske det är bäst att jag
skriker lite och biter mig jättehårt i handen. Sådant brukar hjälpa.
Jag klarar mig, för jag har chips i väskan
Jag vill dansa som en virvelvind, men hittar inte farten. 
Fötterna gör ont och det är dags att sluta
låtsas vara någonting jag aldrig kommer att bli.
Dekadensen och snefyllorna har ersatts av kramar och böghögar.
Jag lyssnar till det smattrande regnet tills jag somnar.
Jag glömde tandläkartiden och allt jag vill är att gråta.
Fitta. Jävla slaskfitta. Fula jävla sladderfitta.
Du luktade så gott om mornarna.
Prinsess-skorna kan inte fylla tomheten,
men min rosa festivalfilt håller mig varm och paniken borta.
Ibland glömmer jag bort att jag är lycklig.
Fötterna gör ont och det är dags att sluta
låtsas vara någonting jag aldrig kommer att bli.
Dekadensen och snefyllorna har ersatts av kramar och böghögar.
Jag lyssnar till det smattrande regnet tills jag somnar.
Jag glömde tandläkartiden och allt jag vill är att gråta.
Fitta. Jävla slaskfitta. Fula jävla sladderfitta.
Du luktade så gott om mornarna.
Prinsess-skorna kan inte fylla tomheten,
men min rosa festivalfilt håller mig varm och paniken borta.
Ibland glömmer jag bort att jag är lycklig.
Så nu vet du varför jag gick förbi dig vid bussen
Jag har mörka ringar under ögonen, men jag försöker inbilla mig
att det tillför något till min ovårdade rufslook som jag tror mig ha.
Ända tills jag tittar mig i spegeln.
Sömnlösheten under de varma och ljusa sommarnätterna tär på mig,
men jag vill inte erkänna att tröttheten gör det svårt att behålla eufroin som spritter i mitt inre.
Jag lever på uppåttjack och nybakta blåbärsmuffins, för vad annars kan jag göra?
Jag minns inte när jag grät sist, sådana enkla saker är lätta att glömma, även för en flicka med elefantminne.
Andra saker går inte att utplåna utan omfattande lobotimi.
Mardrömmarna är inte lika plågsamma som de brukade vara, men du är där.
Du gör mig illa. Du är elak. Du är sårande. Du gör mig till den jag är idag.
att det tillför något till min ovårdade rufslook som jag tror mig ha.
Ända tills jag tittar mig i spegeln.
Sömnlösheten under de varma och ljusa sommarnätterna tär på mig,
men jag vill inte erkänna att tröttheten gör det svårt att behålla eufroin som spritter i mitt inre.
Jag lever på uppåttjack och nybakta blåbärsmuffins, för vad annars kan jag göra?
Jag minns inte när jag grät sist, sådana enkla saker är lätta att glömma, även för en flicka med elefantminne.
Andra saker går inte att utplåna utan omfattande lobotimi.
Mardrömmarna är inte lika plågsamma som de brukade vara, men du är där.
Du gör mig illa. Du är elak. Du är sårande. Du gör mig till den jag är idag.
Så nu vet du varför jag gick förbi dig vid bussen
Döden vandrar stilla vid min sida.
Jag kommer ur korsningen, in på en lugn gata. Klockan nio på morgonen en varm sommardag är det inte så mycket aktivitet. Barnen har sommarlov, men har knappt gnuggat sömngruset ur ögonen.
Jag gasar på, växlar upp och körläraren nickar förnöjt. Jag har bara några få lektioner kvar tills körkortet finns i min hand.
Helt plötsligt finns den bara där på vägen. En liten fågel. Kanske en sädesärla, eller...
Jag hinner inte se.
"FLYTTA PÅ DIG LILLA FÅGEL!"
Det är inte okej att panikbromsa för att rädda en fågels liv, så jag kör rakt över den.
"Den flyttade aldrig på sig... Varför flyttade den inte på sig?"
Mina ord är fyllda av sorg och tomhet.
Bredvid mig sitter körläraren och stirrar förbluffat på mig, men brister sedan ut i bullrande skratt,
och slutar inte förrän tio minuter senare när det är dags att ge sig ut på motorvägen.
Allt jag kan tänka på att det är såhär det alltid kommer att vara.
Jag för med mig död.
Jag gasar på, växlar upp och körläraren nickar förnöjt. Jag har bara några få lektioner kvar tills körkortet finns i min hand.
Helt plötsligt finns den bara där på vägen. En liten fågel. Kanske en sädesärla, eller...
Jag hinner inte se.
"FLYTTA PÅ DIG LILLA FÅGEL!"
Det är inte okej att panikbromsa för att rädda en fågels liv, så jag kör rakt över den.
"Den flyttade aldrig på sig... Varför flyttade den inte på sig?"
Mina ord är fyllda av sorg och tomhet.
Bredvid mig sitter körläraren och stirrar förbluffat på mig, men brister sedan ut i bullrande skratt,
och slutar inte förrän tio minuter senare när det är dags att ge sig ut på motorvägen.
Allt jag kan tänka på att det är såhär det alltid kommer att vara.
Jag för med mig död.
Förvirringsord en försommarkväll
Skoskavspromenader genom en solgul stad. 
Det borde kännas lätt att skratta sig igenom våren,
sträcka ut sig på gräset och sväva på molnkuddar
med glassmaken kvar i munnen.
Det är gräsfläckar på verkligheten.
Mitt hjärta är som ICA-butiken i kvarteret där du bor,
folk går in och ut genom de självöppnande dörrarna.
Jag lockar med extrapriser och gratis smakprover.
Jag står på konkursens brant.
Jag vill skratta hysteriskt, trilla av stolar och vira in mig i gardiner,
men varornas datummärkning är bortblekt.
Jag vill släppa ballongerna och skrika i diskant.
Kvävd och huvuddunksbulor i pannan,
det är vad jag är, det är vad jag har. Ingenting mer.
Aldrig någonting mer.
Det borde kännas lätt att skratta sig igenom våren,
sträcka ut sig på gräset och sväva på molnkuddar
med glassmaken kvar i munnen.
Det är gräsfläckar på verkligheten.
Mitt hjärta är som ICA-butiken i kvarteret där du bor,
folk går in och ut genom de självöppnande dörrarna.
Jag lockar med extrapriser och gratis smakprover.
Jag står på konkursens brant.
Jag vill skratta hysteriskt, trilla av stolar och vira in mig i gardiner,
men varornas datummärkning är bortblekt.
Jag vill släppa ballongerna och skrika i diskant.
Kvävd och huvuddunksbulor i pannan,
det är vad jag är, det är vad jag har. Ingenting mer.
Aldrig någonting mer.
Du sliter sönder min själ
Jag vill inte att det ska vara sant.
Jag vill inte att det ska vara så.
Men.. Man kan inte alltid blunda
och sanningen är nog ändå att du sliter sönder min själ.
Hur ska jag kunna vara med dig, när jag avskyr dig?
Hur ska jag inte kunna vara med dig, när jag tycker så mycket om dig?
Jag gråter för mycket, fryser för mycket, och röker för mycket.
Jag sover för lite, äter för lite, och och umgås för lite.
Tänker, grubblar och hatar tills jag inte längre vet någonting.
Och vad bryr du dig egentligen?
Vad bryr du dig om att min själ ligger i slamsor vid dina fötter?
Du skulle inte ens reagera om du så upptäckte den blodiga kniven i din hand.
Du är som ett oskyldigt barn, som aldrig kan förstå varför alla dina husdjur dör.
Du skulle bara titta på kniven och undra varför den är blodig,
varför den är i din hand, sedan skulle du rycka på axlarna och säga att du är fri från ansvar,
för du förstod aldrig, och du visste ingenting.
Och vem är jag att argumentera mot dig?
Jag kved inte ens tyst när jag gick sönder..
Bot och bättring, jag tror på det, men ett oförstående barn kan aldrig lära sig känna ånger,
och kan aldrig säga ett förlåt, som man kan tolka som äkta.
