Jag kommer ur korsningen, in på en lugn gata. Klockan nio på morgonen en varm sommardag är det inte så mycket aktivitet. Barnen har sommarlov, men har knappt gnuggat sömngruset ur ögonen.
Jag gasar på, växlar upp och körläraren nickar förnöjt. Jag har bara några få lektioner kvar tills körkortet finns i min hand.

Helt plötsligt finns den bara där på vägen. En liten fågel. Kanske en sädesärla, eller...
Jag hinner inte se.

"FLYTTA PÅ DIG LILLA FÅGEL!"

Det är inte okej att panikbromsa för att rädda en fågels liv, så jag kör rakt över den.

"Den flyttade aldrig på sig... Varför flyttade den inte på sig?"

Mina ord är fyllda av sorg och tomhet.
Bredvid mig sitter körläraren och stirrar förbluffat på mig, men brister sedan ut i bullrande skratt,
och slutar inte förrän tio minuter senare när det är dags att ge sig ut på motorvägen.
Allt jag kan tänka på att det är såhär det alltid kommer att vara.

Jag för med mig död.