Jag skrek mig tondöv
när nattens talande tystnad inte räckte till
för att vaddera och kväva
mina sista sprattlande andetag
innan jag imploderade.

Minnessplitter i knäna,
jag är en handikappad och invalid kärleksveteran.
Hjärtat slog sin väg ut genom bröstet
och tackade för befrielsen.



Igår klockan 01.10 inatt stod jag på trappan och rökte en ciggarett som luktade urin.
Jag hade överlevt min första panikattack fyra månader.
Hey. Jag mår bra nu.