Du har tagit mig från kylan in, från tysk hårdrock till Charles Valentin
Ett helvetesdygn med gråt och funderingar i innehållsförteckningen.
Tankar jag egentligen inte ville tänka så jag stuvade undan dem i min öppna-aldrig-garderob,
där de till slut kommer bli till några skellett i mängden, oviktiga och försumbara.
Har jag någon del i allt? Kunde jag förhindrat det?
Jag vill egentligen inte veta...
"Man kan ta ett hjärta ur en människa, men aldrig en människa ur ett hjärta."
Dina visdomsord gör sig klarare än någonsin när taket är suddigt och natten kramar luften ur mina lungor.
Kanske var det du som lärde mig att älska öppet, som lärde mig att visa,
som lärde mig att det var okej, tillåtet och ett måste att hoppa och känna och ge allt man har
tills sista hjärtkrampen klingar ut i kroppen.
Jag lärde mig aldrig älska dig, och jag kommer aldrig att göra det heller.
Hatet, irritaionen, sveket, smärtan, bitterheten och ilskan ligger för nära,
men likgiltigheten inom mig, kommer aldrig att drabba dig.
Man kan ta ett hjärta ur en människa, men aldrig en människa ur ett hjärta,
jag är inte hjärtlös och förbannad...
(Jag har märkt att hemlisar som man skriver om på nätet, inte längre blir hemlisar,
även om bloggterapi är bland det bästa med internet.
Så det här är vad ni får veta om mitt senaste dygn: en hatvän har råkat illa ut, och jag... jag kommer må bra.
Och hatvännen också, det vet jag.
Berätta något som kan muntra upp mig?)
Tankar jag egentligen inte ville tänka så jag stuvade undan dem i min öppna-aldrig-garderob,
där de till slut kommer bli till några skellett i mängden, oviktiga och försumbara.
Har jag någon del i allt? Kunde jag förhindrat det?
Jag vill egentligen inte veta...
"Man kan ta ett hjärta ur en människa, men aldrig en människa ur ett hjärta."
Dina visdomsord gör sig klarare än någonsin när taket är suddigt och natten kramar luften ur mina lungor.
Kanske var det du som lärde mig att älska öppet, som lärde mig att visa,
som lärde mig att det var okej, tillåtet och ett måste att hoppa och känna och ge allt man har
tills sista hjärtkrampen klingar ut i kroppen.
Jag lärde mig aldrig älska dig, och jag kommer aldrig att göra det heller.
Hatet, irritaionen, sveket, smärtan, bitterheten och ilskan ligger för nära,
men likgiltigheten inom mig, kommer aldrig att drabba dig.
Man kan ta ett hjärta ur en människa, men aldrig en människa ur ett hjärta,
jag är inte hjärtlös och förbannad...
(Jag har märkt att hemlisar som man skriver om på nätet, inte längre blir hemlisar,
även om bloggterapi är bland det bästa med internet.
Så det här är vad ni får veta om mitt senaste dygn: en hatvän har råkat illa ut, och jag... jag kommer må bra.
Och hatvännen också, det vet jag.
Berätta något som kan muntra upp mig?)
Kommentarer
Postat av: Anna.
Postat av: Anna.
oojdå! så det kan gå ibland.
hahaha, det jag tänkte berätta var att i våras sprang jag in i en glasdörr på ett tåg! och jag sprang fort! svängdörren öppna sig och jag krascha in i väggen. näsan blev stor och och blodig. och läpparna blev köttsåriga och svullna^^
jag är en klant.
hoppas det drog på smilbanden
Postat av: Ofelia
Det var en gång två potatisar som gick över vägen.
Så kom en bild och körde över den ena potatisen.
Då sa den andra potatisen:
- Kom nu potatismos så går vi :D
Postat av: pepp.
Du kommer hit om 9 dar!! det kanske piggar upp.)
pussar.
Trackback
