Det gör så jävla ont att älska och tycka om så intensivt som jag alltid lyckas göra.
Det gör så jävla förbannat fittkukont att sakna och vara så osäker som jag blir.
Jag ska flytta upp till det ensligaste berget i ensliga bergen och leva som eremit.
Jag tror att jag skulle passa i djurhudar och kanske skulle jag också gilla rått kött.
Om jag har tur så kan jag bli en vis kvinna som ger råd åt främlingar,
men förmodligen så kommer jag bita alla som kommer för nära.
Det smartaste vore att skaffa en folkilsken bergsget som stångar alla över kanten.

Men innan jag gör något sådant drastiskt kanske det är bäst att jag
skriker lite och biter mig jättehårt i handen. Sådant brukar hjälpa.