"Mia, när åker du hem?"

"Idag, med ett tåg som går 13.40. Fan vad skönt det ska bli!"

"Hahaha.. Hemlängtan?"

"Ja, faktiskt."

Det är väl ungefär så jag önskar att jag kände, men faktiskt inte känner.
Jag hade hoppats att jag kände att det fanns något i Borås som får mig att längta dit. Nix pix.
Tåget går om 42 minuter, och jag sitter i Torstens tomma och tysta lägenhet och VILL INTE ÅKA.
Det gör ont, för jag vet att det finns folk där som saknar mig.
För några dagar insåg jag att hela sommaren har varit en transportsträcka till de här tio dagarna,
och att jag kanske inte kommer träffa smålänningarna igen på länge. Jag ville gråta vid den tanken. Gråta och hulka som ett litet barn. Så nu är väl tanken att det får bli stor fest för mig i Borås om exakt två månader, ungefär 60 dagar.
60 dagar. Det borde man överleva. Eller?

Jag ska packa det sista nu. Och när jag kommer hem ska jag berätta en del av allt som hänt.