De säger att det handlar om en ohälsosam relation till döden, och bristande självbevarelsedrift.
Jag vet hur adrenalinet har pumpat i mig och hur kampen för överlevnad till slut avtog.
Man orkar inte kämpa hur länge som helst, och jag slutade bry mig någongång för länge sedan.
Min självdestruktivitet hittade en vuxnare form.

Inatt skrek min kropp att jag skulle fly. Försvinna. Lägga benen på ryggen.
Viljan att förinta alla minnen, bränna upp sängen och klösa upp min hud var starkare än någonsin.
Jag måste bort. Jag vet att jag måste bort. Varje fiber i min kropp skriker att jag inte kan stanna.
Jag har inget val, samtidigt är valet att försvinna omöjligt. Jag måste stanna, för vart ska jag ta vägen?

Han är borta ur mig och min säng sedan länge, jag tassar inte längre på tå
och jag har inga blåmärken att dölja.
Kanske skadade vi varandra lika mycket, men i verkligheten dog jag lite mer,
och i slutändan är det jag som känner mentala skrik slita i min kropp om nätterna.