Jag öppnar dörrar och slår igen dem igen. Benen värker som efter en sjumilamarsch i klibbig bröddeg.
Rastlösheten ger mig skoskav i samma size som knytnävsslag.
Det kliar och kliar. Varje gång mobilen piper tänker jag namnet och hoppar upp, alltid lika jävla fittbesviken,
ända in i min tända hjärtveke. Skorrar, gnäller och älskar regnet. Hjärtat bankbankbankbankar.

Kanske är jag nerklubbad (jag vill slänga mig mot väggen och bli ett fint splattermönster).
Jag tänker inte säga vad jag är. Ordet får aldrig gå över mina läppar.
Jag får aldrig hoppas, för min sjuka hjärna och dess tankar som inte går att styra med en fjärrkontroll
börjar skena som ett gäng bufflar mot lyckoland med puss och kram, och det slutar alltid med att jag hamnar under deras hovar och tunga kroppshydda.
Jag tänker inte säga något. Ni får gissa själva helt enkelt.

Tack och godnatt. Dags för bullar, varm choklad och godis jag snott från mamma.