När man tar ut sina aggressioner på oskyldiga idioter
Det känns som om jag går omkring med fötterna i två stora block cement
och hela tiden ramlar och slår näsan i marken och får näsblod.
Bitterhet är en känsla som inte klär mig, inte klär någon.
Jag gillar inte att vara ledsen heller, så jag blir rabiat istället.
Jag tog ut det på en stackars försäljare i en kameraaffär idag.
Min födelsedagspresent blir en kompaktkamera, och den köptes idag.
Först fick vi prata med en som uppenbarligen inte visste något,
och när han försökte pracka på mig en Olympus,
med motivering att den har flest pixlar och är vattentät.
Då blev jag förbannad och förklarade för honom att pixlarna inte betyder ett piss
om sensorn är dålig och optiken kass, och att jag visste att Olympus optik är just, skitkass.
Då försökte han med Nikon, för Nikon är ju bra. Men jag kontrade med att få som jag känner
har haft Nikon har varit nöjd med deras kompaktkameror för att blixtbilder ofta blir suddiga.
Sedan bad jag att få prata med någon som faktiskt visste vad han pratade om.
Han rodnade och hämtade ägaren. Han var schysst och bra, och som jag redan visste att jag skulle göra,
så köpte jag en Canon. En rosa. Den var fin.
Jag var elak mot försäljaren, men han förtjänade det, för alla kunder han har lurat på
kassa kameror med motiveringen att den har många pixlar.
Kvalificerat jävla skitsnack.
Egentligen är jag bara ledsen, men jag vill inte säga varför, för jag snackar inte skit om vänner.
Min kamera, som jag får på fredag :)
I'm the new Pamela Anderson
Det var mycket lila, lila, lila. Det var Britt-Marie från Falkenberg som jag inte sett på elva år.
Hon har sin dotter med sig, som säljer BH-ar.
Hin tittade på mig, och sa: "Du har för liten BH".
Jag stirrade på henne och tittade ner på mina minibröst, och sa:
"Nej, det här är 70A, jag kan inte ha större".
"Jo, jag skulle vilja säga att du är ungefär.. ja.. en 70-75C."
Jaha. Där ser man. Jag har tydligen stora bröst. WIHO!
Vem hade trott det om den här plankan?
Är vi inte ett sött par?
Lite sådär i smyg hemligt kär. En sådan person som man ler när man tänker på,
och inser att det är ett fint minne, med just den där personen.
Jag blir sådär lite smygkär mest hela tiden, men i två år har jag närt en hemlig crush,
på en speciell person, och varje gång jag sett personens namn har mitt hjärta hoppat till,
och jag ler och skrattar åt de minnena jag har av honom, men som han inte har av mig.
Han heter Bob Hansson, och är seriöst sveriges bästa poet och estradpoet.
Idag såg jag hans ansikte på en affisch, och jag skrek. Någon timme senare, stod jag där,
längst fram i tidningen Leva!:s monter med ett stort förväntansfullt leende samtidigt
som jag funderar på varför i helvete han sammarbetar med den där tidningen som mest
verkar vara för klimakteriekärringar som försöker hitta meningen i sitt medelklassliv och medelålderskris
Första gången jag såg Bob Hansson var för tre år sedan, under "Bokens vecka",
som var ett årligt återkommande projektarbete som texttreorna anordnade.
Han fick mig att le. Ett år senare var han tillbaka, och jag kiknade av skratt
tillsammans med hela hörsalen. Det var då jag blev kär. Han är helt enkelt helt underbar.
Det går inte att beskriva för någon som aldrig har sett honom, eller träffat honom.
Jag borde väl säga att det var när jag läst hans diksamling "Halleluja liksom",
som jag började skriva.
Framträdandet idag var mediokert, han satt mest och svarade på trista frågor,
och såg uttråkad ut. Jag hade av en slump köpt en av hans böcker en timme innan,
och när han pratat klart plockade jag upp den och tecknade åt mamma att hon
skulle komma med en penna, men jag hann inte mer innan han studsade fram,
gav mig en kram och sa på bred skånska:
"Snälla, snälla, snälla, kan jag inte få signera den?!"
Mamma tog en kass bild, men det där leendet, det är fan så äkta det kan bli.
Och just det, idag var jag på bokmässan i Göteborg. Det var najs skit,
och jag ska få tre böcker i födelsedagspresent. Tack mamma!
Allra käraste syster
Mamma och jag, i soffan med filt och ett inspelat avsnitt av Heroes.
Pappa är iväg någonstans, jag vet inte riktigt var, men han hade på sig frack när han åkte.
Min mobil piper, det är min syster. Hon orkar inte komma ut ikväll,
men frågar snällt, om jag vill följa med henne ut på krogen om två veckor.
Hon behöver komma ut, träffa en ny, och jag är den enda hon kan fråga.
Åh, syster, min älskadehatade syster, vi har aldrig kommit överens, gillat, umgåtts,
åh, syster, min älskadehatade syster, är du så ensam, desperat, nere, att du ber mig?
Avundsjuka, svartsjuka, ilska, skrik och gråt. Ungefär så kan vår historia sammanfattas.
Jag vet hur det är. Jag brukade krossa folk, dumpa folk, spotta på folk,
knulla folk i röven med en strapon tills de var bunda till mig, och mådde så dåligt att de inte visste sitt eget namn.
Jag vet hur det är. Jag var där du är för åtta månader sedan, för första gången i mitt liv.
Jag flämtade efter andan och skrek och rev och grät och orkadeinteresamiguppförjagkundeintegåvidare.
Åh, syster, egentligen är det väl du, som aldrig kunnat acceptera mig.
Aldrig orkat ta besvikelsen att det var jag som var populär, smal, duktig,
pappas favorit, mammas favorit, den fria och obundna, den skrattande, den lyckliga,
den kaxiga, den roliga, den som var allt som du kanske aldrig riktigt var.
Som vi bråkat. Som du hatat.
Vi är inte så olika du och jag. Samma blod, samma kött. Samma skrot, samma korn.
Jag har ett självförtroende, en vetskap, en visshet, som du aldrig fått, när du jämfört dig med mig.
Du slog sönder min dörr, och jag minns inte alla bråk, men jag minns när du vred om min arm,
för att jag inte gillade samma musik, samma killar, samma allt som du.
Du ber mig, och jag säger självklart, det ska bli kul, jag gör allt för dig, jag finns alltid här,
medan jag tänker "syster, jag älskar dig, men varför ber du inte Cissi? Ida? Frida?
Dina studievänner? Syster, tre veckors sörjetid är inte nog, syster, innan du ger dig ut igen.
Syster, jag älskar dig, jag gör allt för dig, men innerst inne vet vi,
att det här, kommer att gå käpprätt åt helvete".
(Just nu gråter jag, mitt hjärta är sönder. Det sliter mig itu att se henne må dåligt,
trots all skit jag skrivit om henne här i bloggen.)
Bild på oss från i våras, och man ser hur olika vi är.
(Om ni undrar vem det är som håller om mig, är det vår gamla förskolelärare,
Birgitta Kilberg, som vi båda älskade.)
Vad skådar mitt norra öga?!
När jag fick det här privata meddelandet på bilddagboken idag,
så kunde jag inte låta bli att fnissa lite för mig själv.
Sedan NÄR har jag cool stil? Och VARFÖR ska alla vara modebloggare?
Jag är en tönt och klär mig som en sådan. Visst har jag alltid brytt mig,
men.. det är nog först nu som jag klär mig hyfsat snyggt ibland.
Oftast blir det katastrof eller bara... vanligt, inget att lägga märke till.
Jag ser heller ingen riktig poäng i att ta bilder bara för att visa upp kläder,
i alla fall inte varje dag.
En del har ju uttryckt en önskan att få se min nya skinnjacka, och även klänningen,
som jag köpte igår.
Men, jag ska väl sluta vara envåldshärskarinna och fråga er:
Vill ni se vad jag har på mig då och då, eller skulle ni snabbt klicka er härifrån
med tanken: "Fan, jag trodde aldrig Miamedknuff, skulle sjunka så lågt"?
Äckliga lägenheter och äckliga bakfyllor
att idag ska jag hjälpa min syster med att städapackaflyttadiskaröja.
Pappa ber på sina bara knän, att jag ska följa med till stugan och NEJNEJNEJ
är allt jag tänker. Inget av det. Fan heller. Jag har sju (!!) bilder att redigera tills på tisdag,
NEJNEJNEJ!
Joho. Vi pantade 103 burkar och petflaskor som syster haft i sitt minikök,
slängde fem ICA-kassa med tidningar som hon haft i sitt minivardagsrum.
Aldrig mysigt stökigt, hemtrevligt stökigt, bara äckligthejjagvillspy stökigt.
Vinbakfylla är bland det värsta. Huset är tomt, syster ska komma med film och godis ikväll,
och jag längtar tills hon skaffar en ny pojkvän igen så att hon kan sluta inkräkta, skaffa sig ett liv.
Jag är nog en av världens bitchigaste lillasystrar, men hon förtjänar det.
Vad gör ni?
Tjing tjong kines
Braig dag ut i fingerspetsarna, och det har inte slutat ännu.
Jag sitter i en lägenhet på samma gata som Nordens största porrbutik ligger,
tillsammans med en vän och känner att det är svårt att hålla ögonen öppna
efter traskande i affärer och sedan mat. Jag vill sova, men det är dags att dricka
alldeles för sött vin, dansa och skratta och sedan sätta sig på en buss till Borås.
Idag upplevde jag en lycklig stund i en affär när jag hittade en klänning som jag
suktat efter på Monkis hemsida. Den satt så perfekt som en klänning kan sitta på mig.
Jag stirrade på mig själv i spegeln och fann att jag var jävligt snygg.
Det är jag alltid, så klart, men just idag, och speciellt då, hade jag inte ens tyckt att jag var ful
och Angelina Jolie stått bredvid mig. Då är man fan snygg.
Jag pöser av stolthet och blir en pösmunk
Men glädjas åt småsaker är sådär lyckligt treårsaktigt
Ett år gammal är bilden och vi älskar väl mitt långa hår.
Vi älskar också hur smal jag var (checka nyckelbenet)
och det verkligen onda blåmärket på min axel.
I vilket fall som helst kan ni gå in här och ladda ner och titta i nättidningen.
Bilden finns förresten på min deviantart, tillsammans med en del annat smått och gott.
Bland annat finns det en nakenbild på mig. och då menar jag fan naken!
Syster, nej tack
Grattis syster. Du fick 15 000 av försäljningspengarna till en renovering och möbler.
Grattis, det tycker jag är rimligt. Det gör jag faktiskt.
Tack syster, men jag vill inte ha din gamla lägenhet när du flyttar.
Tankar på de använda kondomerna under din säng, blodiga tamponger på ditt badrumsgolv
och porrblaskorna i papperskassar i vardagsrummet avskräcker mig.
Ojoj Systeryster, det är inte jag som är Lillstrumpa alltid.
Det räcker med de lånade dygnen jag hade under en regnsommar.
Ojoj, Systeryster, sluta vara naiv.
Vet du vad jag gjort i din säng? På ditt golv? I din soffa? På ditt köksbord?
I din dusch? På din diskbänk? På din balkong? Mot din dörrkarm?
Stäng dina öron, du vill inte veta.
Jag tänker inte hjälpa dig städa. Ring anticimex för fan.
En gammal bild, av utsikten från systers lägenhet, regnsommaren 2007
Men! Jag kommer fan inte på en rubrik!
Härskrevjaginnanenskitkonstigochdåligmonolog
omingentingförutomattflugornadörlövenärrödaochjagharsårpåminafingrar.
Ibland är det bra att delete finns.
Jag har fått stördinspiration från en stördbok om en dotter på fyra
som blir knullad av sin pappa, av hans vänner, av alla han känner.
Utan rim och reson, hans ollon var hennes napp.
Alla böcker handlar om sex nuförtiden. Och våld. Våldssex.
Piska, piska, fastlåst och våldtagen.
Alla män är sadistvin och som kvinna är du en hora som vill bli slagen
De flesta måste tydligen slå, för att få kuken att stå.
(ja,nihörsjälva. stördinspiration!)
Jag har rätt, jag vet det. Varenda film, serie, bok, innehåller sadister och sadistoffer.
Och författarna vet verkligen oftast inte ett jävla piss om verkligeheten,
och pappa muttrar något om hur stört det är, hur stört det är att sådana människor finns.
Jag somnar med hakan mot nyckelbenet. Inget nytt under solen som väcker min uppmärksamhet, här inte.
Men jag gillar den här boken. Språket är fantastiskt, innehållet hemskt.
Jag måste stanna upp och andas. Monologen är poetiskt rakt på sak,
men en förvrängd svenska, så förvrängd att den blir korrekt.
Jag blir skrivkåt. Det var längesedan meningarna exploderade som orgamser i mitt huvud.
Jag vill citera hela boken, men jag säger bara till er att läsa "Silverfisken" av Sofia Rapp Johansson.
Jag bjuder däremot på det här smakprovet, vars språk fick mig att skratta mitt i äcklet.
Det finns bara ett ord, och det är tamefan briljant.
"Att gå genom sitt anletes svett och tugga på märg och ben
välter en kaffemugg med hembryggt vin
straffet som vanligt stryk och handtrallande
förvärmare
snopp
stopp knopp plopp
gerontofili och faderns underliga läggning
böjer sin dotter i poserande ställning
Tvingar in sin styver i hennes bak
efter skjutet kommer sprutet
liten flicka duktig tjej
tackohej"
Min syster - en brat?
till morgonkaffet, men idag är en sådan dag då jag är så upprörd att jag fan inte kan låta bli.
Jag har aldrig varit sådär jätteöverförtjust i min släkt. Eller i släktband överhuvudtaget.
Jag har det från pappa. Vi drar oss hellre undan och sitter för oss själva på släktträffar och högtider.
Mormor är en gammalmodig sak, som kallade mig för "monster" när jag färgade håret svart,
mina kusiner nöjde sig med att kalla mig "estetjävel" och "svarthora".
Idag kommer jag riktigt bra överens med dem båda, och mormor har accepterat mig för den jag är.
Men jag vill alltså påpeka att jag är en sådan som mycket väl kan förstå att en brytning med släkten
kan förekomma. Däremot har jag väldigt svårt att förstå när man bryter med släkten p.g.a. pengar.
Kanske beror det på att jag haft en väldigt trygg uppväxt.
Både mamma och pappa har haft jobb och tjänat bra med pengar för att kunna försörja både mig,
och min fem år äldre storasyster. Vi har aldrig behövt sakna något.
Min syster hävdar att jag är bortskämd. Jag hymlar inte med det; jag är bortskämd.
Inget snack om saken, men jag vet om det! Jag får inte en massa saker och pengar hela tiden,
men går min dator sönder, så betalar pappa lagningen. Han betalar mitt mobilabbonnemang,
mamma ger mig busspengar och pengar till mat när jag äter på stan nu när jag går i skola,
och inte har så mycket pengar. De ser till att jag har det jag behöver, utan någon extravagans.
Jag är tacksam över det, och älskar mig föräldrar för allt ekonomiskt, känslomässigt och moraliskt stöd.
Jag vet flera som inte har det jag har, och avundas mig det.
Min syster har naturligtvis alltid haft samma förutsättningar, och alltid klarat sig.
För fem år sedan var hon lika gammal som jag, och då köpte mamma och pappa en bostadsrätt till henne.
12 000 kronor för en etta, då mycket mer pengar än vad 12 000 är idag, men ändå tillräckligt billigt.
Nu ska min syster flytta. Hon ska köpa en trea i samma hus och samma trappuppgång,
och ska därför sälja ettan. Det beräknas få ut ungefär 50 000 för den! 50 000!!
Det är en vinst på 38 000. Hon betalade aldrig tillbaka pengarna till mamma och pappa,
men börjar ändå gråta när de förklarar att de vill ha en del av pengarna från försäljningen.
Jag tycker att det är en rimlig begäran. Hon har fast jobb, får ut en hyfsad lön varje månad,
och kan klara av ett lån och hyra varje månad utan att behöva snåla.
Jag ska inte säga vad den nya trean kostar, men det är ungefär hälften av vad en liknande lägenhet
brukar kosta i Borås. Hon behöver inte alla pengarna från försäljningen.
När mamma förklarar att de behöver pengarna från försäljingen, inte för egen del,
utan för att kanske kunna köpa mig en lägenhet i framtiden, speciellt om jag ska flytta till en annan stad,
skriker min syster att jag är en bortskämd jävla snorunge som alltid för allt hela tiden.
Visst, jag skulle inte förneka det om någon som haft det sämre än jag sa så till mig,
men min syster har fått minst lika mycket som jag!
När hon studerade på Gotland i lite mer än ett halvår betalade mamma hennes hyra
här i Borås så att hon skulle slippa hyra ut lägenheten i andra hand.
Hon lånar ofta bil, och betalar sällan bensinpengar, eller tankar bilen när hon haft den.
Mamma och pappa betalde en stor del av renoveringen i lägenheten, plus att pappa gjorde jobbet.
Hon har aldrig varit i ekonomisk knipa eller behövt sakna någonting.
Sedan de hade det gigantiska bråket har min syster vägrat prata med mamma och pappa,
och jag tycker att det är förbannat löjligt och småsnålt av henne.
Jag ställer mig inte på mammas sida för att det är till min fördel, eller för att min syster tycker att allt är mitt fel,
utan för att hon är egoistisk och inte kan inse hur mycket hon fått under hela sin uppväxt.
Så jävla otacksamt, och det gör mig förbannad.
Och en brytning på grund av pengar? Löjligt.
Pengar är inte ett piss när man inte har en familj eller vänner att spendera dem på,
eller spendera dem med på resor och upplevelser.
Vad säger ni, som har orkat läsa igenom allt? Har hon rätt, eller har hon fel?
När jag blir dement ska jag börja suga på tummen igen
Det här är vad jag har gjort idag,
gått omkring i underkläder och struntat i att städa.
När jag är ledig förfaller jag in i dekadens och pillar navelludd dagen lång.
Jag smetade på mig lite läppglans, bara för att jag känna mig mindre ostrukturerad,
och för att jag gillar att ha läppar som luktar vattenmelon.
Berätta något för mig?
Varfördärförvadå?
En del har frågat, och nu ska jag svara. De här är anledningarna till att min portfolio inte ska tryckas.
1. Det är bara en skoluppgift.
2. Det finns inget syfte med den.
Visst skulle jag kunna trycka den och sedan med hugg, slag och hot tvinga en förlag
att stötta mig, och ge ut den, men jag har inte den energin, drivet eller behovet.
3. Texterna och bilderna är, tvärtemot vad jag brukar hävda, högst personliga.
De är jag. Hur tror ni att mina föräldrar och min släkt skulle reagera över de bilderna och texterna?
Stolta, naturligtvis, men om man betänker att mina föräldrar älskar mig väldigt mycket,
och värnar om mig och mitt bästa intill absurdum, känns det inte okej.
Pappa råkade en gång se en skymt av bilden med mig, pistolen och fåglarna i tankebubblan,
han sa ingenting högt, men jag hörde ett : "Neeej.." och sedan märkte jag på hans ögon,
gester och sättet han kramade mig att han var djupt oroad.
Mina föräldrar skulle må väldigt dåligt av att portfolion trycktes.
Visst skulle jag kunna skippa att ge ut den genom ett förlag (vilket ändå är otroligt att det skulle hända),
och sedan sälja den bara genom bloggen och bilddagboken, så skulle det ändå inte gå att dölja för dem,
eftersom jag bor hemma, och de skulle vilja se den.
Så nu vet ni det. Om jag inte kände på det här viset skulle jag med glädje trycka portfolion
och sedan sälja den till väldigt lite mer än produktionspris.
Borås Blondinbella?
att jag på sex dagar tog mig in på listan över de tio mest lästa bloggarna i Borås.
Haha... Ja, man måste ju hitta de små glädjeämnena i livet, för att bli lycklig!
Kom ihåg det, sötnosar :)
Du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu
och jag är så loj att jag inte ens viftar med min näsduk till avsked.
Jag skriver inspirationslitteratur på ett kvitto, stoppar det i fickan
och låter det falla i glömska. Det är ju trots allt tanken som räknas.
Tio tankar i fickan är bättre än noll i skallen.
I huset på andra sidan ligger ett gym, och man kan se folk med svettiga bakar
springa stillastående på ett löpband, medans de tittar på tjockistv på platta TVskärmar.
Så platta kommer aldrig deras bakar bli. Och inte min heller för den delen.
En gång i tiden var jag nästan en av dem.
Jag är inte melankolisk eller bitter, jag låter bara min hjärna tänka genom fingrarna.
Vad tänker ni på?
Det regnar inte idag
(Jag tänkte först skriva "god morgon", men insåg snabbt att alla kanske inte vaknade för två timmar sedan.
Jag älskar att ha sovmorgon till klockan ett.)
Jag kommer antagligen att bli sjuk igen, och det kommer vara mammas jävla fel.
Hon tvingade mig att koka ett frukostägg idag, för att jag behöver äta efter en fastehelg.
Ägget sprack efter en minut i kokande vatten, och en äggmöksodör spred sig i köket.
Det var så jävla ruttet som det går att bli. Vi kokar ett nytt, och det var minst lika ruttet.
Jag var en ivrig förespråkare för att slänga det tredje och sista ägget i kartongen,
men mamma, nejnej. tyckte att vi skulle prova att koka det med.
Jag sa hela tiden till mamma att det luktade skumt, men mamma höll inte med.
Jag sa att det luktade klor när det var färdigkokt, men mamma sa att det var inbillning.
Jag sa att det inte smakade lika bra som vanligt, men mamma hotade med att skära av mig tungan.
Jag är övertygad om att jag har ätit ett ruttet ägg till frukost, och väntar på att matförgiftningen ska slå till,
vilken sekund som helst kan det ske. Och det kommer vara mammas jävla fel.
Alzheimers skulle komma som en lättnad
Det är som en förbannelse. Jag kommer ihåg datum, tider, första orden, allting.
Dagar etsar sig fast i mitt medvetande och jag kommer fortfarande ihåg att den 14:e juli 2001
dumpade min första stora kärlek mig inne i ett parkeringshus inne i stan.
Jag hade röd kjol och rött linne, och det var supervarmt. Han hade rött hår, solglasögon, baggyjeans,
en gul t-shirt och en grön cykel. Jag minns fortfarande hans telefonnummer och att hans mamma hette Eva.
Det gör ont. Det hänger sig kvar och man kan aldrig gå vidare.
Men man ska inte älta och hänga sig kvar, och ett sådant inlägg vore ett monument över det jag inte ska göra.
De fina minnena finns såklart också kvar, solskensdagar som smakar karamell i munnen,
men kanske har jag varit så olycklig, att de hamnat i skymundan.
Och många fina minnen gör mest ont att tänka på, de också, för tiden kommer aldrig tillbaka.
(Hejjagärmelankoliskochpessimistisktlagd).
Någon gång i framtiden ska jag blogga om hösten/vintern 2007.
Någon gång ska jag glömma den tiden. Någon gång ska jag sluta vara förbannad och ledsen.
Men nu, nu ska jag dra mig tillbaka, läsa i min kvalstersäng och somna för att vakna pigg imorgon.
God natt! Jag hoppas er helg har varit bra!
Bloody sunday
eller om det bara ville regna lite. Solen skiner för starkt just nu.
Fy fan för söndagar. Magsjukan har gett med sig, men mitt humör har inte blivit bättre.
Det är inte deppighet, utan bara en tjurighet och rastlöshet som inte tar fram det bästa av min personlighet.
Nä. Tupplur framför TV:n med katten.
Man with a sexy beard
Magsjukan gör mig rastlös. Inte tillräckligt sjuk för att ligga bland mjuka kuddar
och sova framför en film, men inte tillräckligt frisk för att skutta omkring på fest.
Lördag, och jag bara kräks och tittar på TV3, för jag bryr mig inte nog för att byta kanal.
Så, jag har spenderat de senaste fem timmarna framför datorn
Och detta är vad jag har gjort: Gjort Torsten svartvit, för att sedan färglägga honom igen.
Fem timmar. Non stop. Jag har en ängels tålamod.
Men jag antar att en del av er, som har läst min blogg, vet varför jag så gärna tittar på honom?
Så.. Jag antar att ni ser vilket som är originalet, men det är väl bra gjort?
I puke my guts out
Inte fan är jag deprimerad och ångestfull, inte fan är jag ledsen.
Nej, jag är faktiskt magsjuk. Jag har kräkts väldigt mycket,
och har knappt kunnat få i mig annat än mjölk och äppeljuice.
Nu mår jag faktiskt ganska bra, men jag är väldigt trött, eftersom jag har sovit oroligt hela natten,
de få gånger jag inte har varit i badrummet och spytt som en katt.
Shit... Jag skulle verkligen inte ha sagt det där om att "må ganska bra"... fy fan..
I always try to hide away
Jag skippar rumlandet över andralånggatan, för idag... ja.
Illamåendet är tillbaka, och jag vet inte om det är något fysiskt fel på mig,
eller om det är ångesten som kommit tillbaka med sina knytnävsslag i solar plexus.
Bloggen borde fyllas med solskenstankar och glädjeord, men idag är ingen sådan dag, förlåt.
Men vet ni? Imorn kommer jag må mycket bättre, det vet jag...
Dagens kreativitet
Min portfolio fick jättemycket beröm. En ovanlig känsla som kändes som stolthet spreds genom mig.
Jag är så stolt att jag vill visa den, så det gör jag.
Ni kan klicka på miniatyrerna för att se dem större, och sedan ska ni klicka på
"kommentera" och säga vad ni tycker. Snälla...?
Bilderna ska tittas från vänster till höger, och det är meningen att texterna ska berätta en historia.
Och framsidan och baksidan är lika stora som de andra, det är bara jag som klantade mig när jag beskar.
Yo mother!
Ingen stor ångest, men det är väl ganska normals att må lite halvkasst
efter att ha spenderat 1300 kr på en skinnjacka, och dessutom veta att jag måste
köpa en ny halsduk, mössa och vantar. Dessutom skulle jag behöva vinterskor.
Men jag tröstar mig med att jag kommer vara snygg i den, och att skinnet luktar gott.
Skinnlukten får bli min nya antidepp.
Det blev en fika med Emilia idag, och hon släppte en skvallerbomb,
som fick mig att skratta och se konstiga bilder framför mig.
Men jag ska vara tyst. För tyst är jag alltid. Knäpptyst.
Eller åtminstone knäpp.
Jag snackade med en försäkringskärring idag. Hon var rabiat och trodde inte att jag tappat
min iPod när jag skulle lägga ner den i väskan.
Jag tror nog att de flesta har varit med om att man ska lägga ner någonting i väskan,
samtidigt som man håller på med annat, och så missar man facket, och det hamnar på marken.
Men inte hon. Nej. Inte hon. Men de ska skicka en ny i alla fall. Om tre veckor. Jaha.
Ja, jag överlever väl. Jag får en ny iPod för självriskpriset, 195 kronor. Najs bajs.
Ja.. det var väl ungefär det. Mamma är i Stockholm med sin syster. De ska se Stevie Wonder.
Jag är inte avundsjuk, för han är faktiskt kass.
Hmmm...
Hör fåglar sjunga glatt!
Pappa, mamma, dotter äter en harmonisk frukost vid köksbordet.
De läser i lokaltidningen och lyssnar på lokalradion. Ovanligt nog leder deras stillsamma samtal in på sport.
Mamma: Jag tränade faktiskt gymnastik i Godtemplarnas Idrottsförening, GIF, när jag var yngre.
Jag: Godtemplarnas? När fan var du godtemplare?
Mamma: Aldrig, men det är många sällskap och även ordnar som har idrottsföreningar.
Jag (tittar på pappa): Jaha, när ska ni starta SÖI då? Svarta Örns Idrottsförening?
Pappa (tittar elakt): ALDRIG!
Mamma: Men de hade en golfklubb, hade ni inte det?
Jag: Hette de SÖG?!
Mamma får ett så kraftigt skrattanfall att hon skrikskrattar, frustar, spottar bröd och allt möjligt,
innan hon lugnar sig och återfår sansen.
Pappa (surt): Nej. Vi har inga golfspelare, bara taxichaufförer!
Jag: De är säkert jätteSÖTa.
Mamma börjar skratta igen.
En helt vanlig morgon hos 3/4 av familjen Eriksson.
GODMORGON! (fast egentligen är det lunch nu)
(ni som inte vet vad Svarta Örn är så kan ni läsa här. Pappa var stormästare i logen i Borås,
innan han slutade för att han inte kom överens med högsta hönset i Göteborg.
Det gjorde däremot jag, och högsta hönset hälsar alltid till mig när de träffas :D
Så nu vet ni det, roligt va?)
Ett påskkort som jag tvingade mamma och pappa till i våras,
som jag sedan la ut på bilddagboken. Det beskriver vår familj väldigt bra. :)
Denna dagen, en banan.
För en timme sedan gick jag ut i köket, och ser mamma lukta på en kaka hon bakat,
rynka på näsan och hiva ner allting i komposten.
Jag: Mamma, har du tappat din fenomenala bakkonst?
Mamma: Nä, men den hade blivit dålig.
Jag: Kan mjuka kakor bli dåliga? Om de inte möglar?
Mamma: Ja, om det är frukt i, och de här var mjuka banankakor.
Är det någon mer än jag som ser ironin? Vad är det med denna dag och bananer?
Nu ska jag sova. God natt på er allihopa!
Ni skriver alla så snälla snälla snälla saker!
Och har ni märkt att jag blivit bra på att svara på kommentarer?
I've stepped it up a noch!
Ni är två på miljonen!
Mitt tidsfördriv denna eftermiddagen och kvällen,
har bestått av att äta ostbågar och fixa den här bilden.
Det som är speciellt är att jag gjorde bilden svartvit,
och sedan färglade den manuellt, för att få fram samma känsla,
som gamla filmisar, men jag lyckades inte riktigt,
förutom med hudtoner och Juffsans hår.
Resten tycker jag ser väldigt verkligt ut,
men det kanske bara är jag, som förhäver mig?
(Mest nöjd är jag med Maulins tröja, den stickade).
Och jo, jag har också ägnat eftermiddagen och kvällen åt,
att som fan sakna de här underbara tjejerna!
Det gör ont att se bilderna från i somras då vi dansade tills vi stupade.
Barnen i Afrika hade inte bangat
Jag är så hungrig att den nästan är lockande. Men bara nästan...
Wanna taste my big banana?
Först trodde jag att det var något från min papperskorg i rummet som luktade.
Jag kunde inte riktigt komma på vad det kunde vara, men det spelade ju mindre roll.
Sedan trodde jag att det var den skumma killen bredvid mig på bussen.
Han pratade för sig själv, eller så trodde han att jag lyssnade intresserat, när han pratade om sina hörlurar.
Det var tydligen ett hemskt glapp i dem.
Lukten förföljde mig sedan hela vägen till skolan och in i klassrummet.
Jag sniffade diskret på mig själv, men fann att mina kläder luktade nytvättat
och jag själv luktade dyr parfym och lite billig deodorant.
Jag luktade i min väska och höll på att storkna. Fy!
Jag rotade igenom min väska, och fann källan till odören. En banan. Banan?
När åt jag senast en banan? När hade jag senast med mig en banan någonstans?
Att jag inte kom på svaren och att bananen hade en väldigt väldigt konstig färg och var mosig,
gjorde mig en aning förskräckt.
Äckligt är bara förnamnet.
Läs mina utgående sms och förfäras!
Är det inte otroligt roligt att när jag ska skriva "lät"
på min mobil med snabbskrivning så blir det "kåt"?
Och är det inte väldigt talande att jag har ordet "porrigt" inlagt, men inte "gurka"?
Tänk vad mycket en mobil kan säga om en person.
Jag drömde om att jag levde i ett TV-spel
Jag vaknade precis från en jätteskön powernap.
Powernaps är bäst när man jobbat en hård dag,
eller gjort något annat jobbigt, och ska vila upp sig till en jobbig kväll.
Ingen av de här anledningarna har jag, jag tog bara en för att det var skönt.
Körlektion avklarad blablabla fixade motorvägen galant blablabla.
Ska boka tid för privat uppkörning blablabla och mamma blev sur.
Min iPod är sönder, för jag tappade den på stan,
och upptäckte det först efter att någon trampat på den.
Den heltäckande försäkringen går ut om två veckor, så det var ju en jävla tur.
Det här lät som ett gnälligt inlägg, men det är det inte för jag är glad.
Ja, det är jag. Jag är glad för jag har köpt nya (sexiga?) underkläder,
och för att ja.. kanske för att jag är jag?
Jagäringenmodebloggare
Haha, jag har verkligen, jag lovar er, aldrig tagit en outfit bild i hela mitt liv innan.
Kul. Kul att jag tar en då jag faktiskt ser som trashigast ut.
Det var gulligare med ballerinaskor.
Bilden var begärd av Torsten, och en bloggläsare :)
Grötigt
dricker cola, blir kissnödig och skrattar med Andralånggatan-tjejen.
Det mest konstruktiva jag gjort idag är nog att skicka ca 20 sms till Torsten
och läsa en modeblogg. Tjejen som skriver den verkar vara fixerad vid klackar. Fitta också.
Vad gör ni? Har ni roligt? Jag är nyfiken.
(Jag tar igen de senaste dagarnas bloggtorka med en blogginvasion,
jajamänsan fattas bara)
Kaffe. Jag behöver kaffe. Men inget lyckopiller.
Jag log nyss, och raderade mitt superglada inlägg med ett knapptryck.
Jag är i skolan, och fick nyss veta att jag får använda vilka bilder jag vill
till min fiktiva portfolio. Ja, men tjena detblirjuheltperfeeeeeekt.
Jag vill inte ha en massa tråkiga studiobilder i min portfolio.
Jag menar inte att svära i kyrkan, men studiofotografering är fitt-tråkigt.
Så, jag ska ta bilder från min bilddagbok och texterna jag skrivit till.
Antagligen kommer alla tro att jag är en deppressiv emo under förklädnad.
Well, so let it fucking be.
Jag är en klad kladdkaka.
(och nu börjar han förklara photoshop igen.)
Mitt största I-lands problem
perfekt smink och klackar som klapprar. Det är den nyuppväckta fåfängan som sitter på min axel och viskar
att det är så jag ska se ut. Snygg, självsäker, världsvan..
Jag försökte verkligen idag. Kort kjol och långt linne, check! Stickade mönstrade stumpbyxor, check!
Svarta pumps, check! Jag var verkligen snygg. Jag passar i kort kjol och långt linne.
Men så hände det. Så fort jag klev av bussen och kände klackarna mot marken
stod jag i ett strålkastarljus. Alla stirrade på mig, viskade bakom min rygg,
och trots att jag faktiskt kan gå (hyfsat) i klackar, så kände jag hur de skrapade mot marken
och att jag gick som en tioåring som lånat mammas skor till en maskerad.
Känslan av att alla strirrar på mig har jag inte upplevt sedan jag var femton, skaffade mig självförtroende,
och insåg att alla andra har fullt upp med att tänka på sig och att jag var en fjärt i rymden för dem.
Det tar fem minuter att gå till skolan. Jag kände mig som ett trashigt luder påväg hem från
en alldeles för blöt partykväll.Pojkflickan inom mig fullkomligt skrek efter ett par lågskor,
och fåfängan förlorade (fastän jag vet att den har rätt, egentligen).
Jag ringde pappa direkt när jag kom innanför skolans trygga dörrar.
Han kommer med mina svarta ballerinaskor. Thank god för snälla pappor.
Men hörni, egentligen är det väl okej att ha klackar till vardags? Eller? Ehh..?
2,5 dl pastaskruvar & 1 pkt bacon
Grönsaker är krafs som pappa brukar säga. Krafs = Icke ätbara saker.
Fast nu, bara för att jag skrev om grönsaker fick jag cravings efter gurka.
Tur att mamma har en grönssaksfetisch.
Ensam hemma. Yes yes. Ensam dotter söker inte.
Det är söndag, och då är det tillåtet att gå omkring i sovtröja och mjukisar hela dagen.
Det är ingen såndär hemsk söndag som det brukar vara, utan en helt okej söndag.
Jag har jobbat med den sista annonsen, och kommit på en ursäkt till varför den suger.
Inatt drömde jag att en skäggig karl låg bredvid mig. Jag njöt.
Snart i en säng nära mig...
Fortfarande bakfull som ett svin efter gårdagen
(ja, jag vet, jag bloggar aldrig på fredagar. Fråga någon annan varför),
följde jag med min syster på Arn. Systergemenskapen har aldrig funnits mellan oss,
men ikväll satt vi och gjorde slörp- och smaskljud när de snygga killarna i filmen dök upp på duken.
Arn, Harald, Saladin, Sverker, Sune... Damn, that's hot!
That's the way aha aha I like it aha aha.
Sedan, när alla snyftade som mest, Arn är död. Han ska begravas, och på honom lägger man hans svärd.
Hans svärd.. ja. Hmm.. Hur ska man säga det här utan att låta vulgär?
I den stunden var min och min systers tanke förenade, och det lät ungefär såhär i våra huvuden:
"Oh, vilket praktfullt svärd Arn har!"
Jag började gapskratta mitt i allt det sorgliga, huvuden vändes mot mig och någon satte ett knä i min rygg.
Efter den här filmen har jag insett att jag verkligen har en thing för män med långt hår och skägg.
DAMN, THAT'S HOT!
Duktiga Mia
Jag var jävligt ordentlig idag. Jag gick upp tidigt, trots att jag bara sovit fyra timmar.
Jag åkte till skolan tidigare än nödvändigt. Jag satte mig i datasalen och jobbade duktigt,
innan kursen skulle börja. Jag läser två kurser med samma lärare,
och idag är det den andra kursen som börjar, men jag ligger lite efter med den andra.
Duktig va? PLUSPOÄNG TILL MIG!!! Tralalalala.
ÄNNU DUKTIGARE var jag när min lärare kommer insläntrandes, tittar på mig och säger:
"Vad gör du här?"
"Men jag går ju den här kursen med."
"Ja, men idag kommer jag ju bara säga samma sak som jag sagt till dig innan"
"Jaha..."
Men jag sitter kvar. Jag har suttit här sedan åtta, och börjar längta efter lunch.
Snart sticker jag. Jag ska handla en varmare jacka, gå till banken, njuta av hösten.
"Jaha, nu drar det ihop sig till lunch. Några fler frågor innan vi går på brejk?"
NU! NU! NU!!!
Nu kan ni ju inte läsa texterna, men här är i alla fall dagens kreativitet.
Jag är nöjd. Vad tycker ni? BRA ELLER ANUS?!
När jag kommer hem ska jag göra en annons till ett pappersföretag.
Om ni vill visar jag er vad jag ska göra när jag kommer hem.
NU SKA JAG GÅ!!!!!
Skvallerbytta bing bong!
Hennes pojkvän har gjort slut. Igår. Han hade tydligen träffat en "slampa" på hans skola.
Jag fick inte berätta något för mamma och pappa. Det första jag gjorde var att ringa pappa.
Pappa: Jaha.
Jag: Ja.
Pappa: Är du förvånad?
Jag: Nej. Är du?
Pappa: Nej. De gillade för mycket olika mat.
Jag: Jo.
Pappa: GÅ IN PÅ LEKTIONEN NU SKITUNGE!!
Jag: Ja, pappa.
När jag äntligen ligger ute på nätet är det sådana här bilder...
Och så kom bilderna från Rassle Punkrock äntligen upp på festivalphotos hemsida.
De här bilderna får väl sammanfatta hela festivalen som jag var på förrförra helgen.
Någon kille, Torstens kompis Cizzi, som ville smaka på mitt sugmärke. Torsten i bakgrunden.
Torstens kompis Josefine?, Torsten & mitt bakhuvud
Cizzi ville ha trekant med mig och den andra festivalfotografen.
Sedan skulle alla känna på min "vältränade" mage.
men jag stack iväg och pussades med Juffsan istället.
Jag är extremt pinsam som lägger upp den här bilderna!
Sjuk? Jag? Pyttsan!
Magen gör ont, jag går fortfarande omkring i min svettiga pjamas och det enda vettiga jag har gjort idag
är att leta upp ett teckensnitt till min BRIS-folder som jag ska göra i skolan.
Nu ska jag bara göra en annons för ett papper som heter "Future". Töntigt.
Mamma påstår att det inte alls är varmt i mitt rum, att jag inte alls behöver öppna mitt fönster
och att vi inte alls bor i ett subtropiskt klimat. Hon påstår att jag har feber.
Jag påstår att hon är dum i huvudet och borde sy igen munnen.
Någon gång ska jag bli lik mig själv.
som ser väldigt snäll ut, men är smygond och har ett mordiskt leende.
Förra veckan såg jag ut som en tjej ur Final Fantasy, och innan dess har jag blivit jämförd med
ett helt gäng fiktiva och verkliga personer.
Bl.a. har jag fått höra att jag är lik Tuva Novotny, vilket jag antar att jag ska ta som en komplimang.
Vanligast är dock att både främmande personer och sådana jag känner säger till mig:
"Du ser precis ut så som jag föreställer mig Lisbeth Salander i 'Män som hatar kvinnor'".
Jag har läst boken. Lisbeth Salander är nästan lika lång som jag, och väger ungefär lika mycket.
Vi ser båda unga ut, och har kort mörkt hår. Dock använder jag inte längre massa svart smink,
eller klär mig alternativt. Jag har heller inte fotografiskt minne, jag har inte som största hobby att chocka
folk med elpistoler, jag kräver inga blodiga hämnder och skulle aldrig slå en yxa i en annans persons huvud.
Mamma, som var den första som sa att jag liknade Salander, hävdar också att jag är lik Emily the Strange,
men mest till sättet. Pappa brukar då högljutt säga att så är det inte alls, för jag är hans lilla Onsdag.
När han säger så, syftar han på dottern i familjen Addams, ni vet den bleka tjejen med två svarta flätor,
som på frågan "Where is the baby?!" svarar "Which part of it?"
Ser ni någon likhet mellan de här karaktärerna? Någon?
Ichimaru Gin
Emily the strange
Onsdag Tuva Novotny
Sundays hurt
Det är en sådan där söndag då rastlösheten och orkeslösheten avlöser varandra.
Den där jävla söndagskänslan när man driver sig själv till att röra sig, gå upp, upp, upp
men ändå... j a g t r o r j a g l i g g e r k v a r.
Tröttheten på mina egna andetag driver mig till att påbörja alla de där projekten som man aldrig orkat
och skjutit på framtiden. Garderoben ska rensas och städas, men kläderna blir liggande på golvet.
Barnen i Vitryssland och andra U-länder får gå nakna ett tag till, trots att ingenting jag har i min
smockfulla garderob duger åt mig.
Jag vill skrika, men brister ut i hopplösa skrattanfall åt konstiga skämt som mamma kläcker ut sig.
Skrattanfallet slutar i en gäspning och så är den där grå, rastlösa, söndagskänslan där igen.
Jag är oduschad och äter flottiga chips.
Hur mår ni idag?
Gam-gam-gammal bild från mars då jag hade kvar min (ovårdade) page.
Den onda skrikcirkeln
Min mamma blir galen och skriker hysteriskt tillbaka att hon ska sluta skrika.
Min systers pojkvän är galet lugnt och skivar grönsaker med ett tålamod som skulle imponera på vem som helst.
Min pappa blir galen av allt skrik, tittar på mig, himlar med ögonen.
Jag blir galen av skratt och fnittrar.
Min syster blir galen på mig och skriker hysteriskt..
Ni förstår, det är såhär när min syster ska ha kalas hemma hos oss.
Jag har flytt till mitt rum, men genom våra tunna väggar hör jag skriken,
slamrandet med porslin och något obestämbart som ramlar i golvet.
Jag måste nog våga mig ut för att kissa.
Världens finaste
Har man dessutom en lärare med humor och kunskaper i thailänska,
samt en härlig göteborska som bor på Andra långgatan så är fan dagen räddad.
Jag tror jag trivs.
Höstmyter & öronorgasmer
Varma halsdukar, kalla vindar i rufshåret, för mycket kaffe och jag sparkar löv när jag går genom staden.
Hösten är den finaste årstiden och jag slutar inte le en enda sekund.
Höstdepressioner är i min värld fiktion, det är på våren min livslust försvinner.
Jag lever upp igen och om 30 dagar är jag vuxen. Tror jag. Läskigt.
CK i öronen och jag vill samtidigt som jag inte vill fortsätta jobba med filmaffischen.
Berätta något för mig. Vad som helst.
Favoriter får ofta "specialbehandling"
använt en systemkamera sedan jag var sexton och tagit studenten med väldigt goda betyg.
Jag blev naturligtvis genast hans favorit och han älskade alla bilder jag tog.
En av bilderna var den här. Han fullkomligt öste beröm över mig.
Det blev pinsamt. Mycket, mycket pinsamt.
Till slut var lektionstiden slut, jag krängde på mig väskan och sa hejdå.
Till avsked gav han mig en klapp på rumpan, och jag kände för att ge honom en käftsmäll.
Vådan av att väcka fäder mitt i natten
Varje natt när familjen övernattar i stugan står katten utanför lilla stugan där jag sover,
jamandes för att mamma och pappa inte hör att släppa in henne.
När jag tog den här bilden hade jag precis släppt in henne, och upptäckt att himlen var ovanligt fin.
När jag gjort det tappade jag fjärrutlösaren i gräset och jag batterierna i min ficklampa var slut.
Jag sprang därför in i stora stugan för att leta efter en ny, men hittade bara en vid mammas säng.
Självklart vaknade både mamma och pappa och låg vakna tills jag kom in för att lämna tillbaka den.
Klockan var runt fyra på morgonen och pappa säger:
Pappa: Men nu är jag ju vaken!
Jag: Somna om.
Pappa: Men du!
Jag: Vad?
Pappa: Vi kanske ska äta lite frukost?
Jag: Frukost?
Pappa: Ja! Och sedan så går vi ju och lägger oss igen. En nattmacka!
Jag: Nej. Somna om.
Pappa: Men min mage kurrar ju..
Jag går ner för trappan och skriker upp till honom:
Somna om!
Det sista jag hör innan jag stänger dörren är:
Magen kurrar JÄTTEMYCKET!
Utfyllnad. Jag vet att ni gillar det.
Jag hade tänkt att jag skulle få sova ut i stugan och bli av med min grinighet,
men så blev det inte, varför har jag ingen aning om.
Jag är dock lite gladare, och det känns som om deprissionen som jag anade,
är på tillbakagång. Jag ska snart till skolans fotostudio och fota lite.
Tills jag är hemma ska jag bjuda på lite bilder från stugan.
