Timmar då man borde göra något vettigt försvinner i horisonten,
och jag är så loj att jag inte ens viftar med min näsduk till avsked.

Jag skriver inspirationslitteratur på ett kvitto, stoppar det i fickan
och låter det falla i glömska. Det är ju trots allt tanken som räknas.
Tio tankar i fickan är bättre än noll i skallen.

I huset på andra sidan ligger ett gym, och man kan se folk med svettiga bakar
springa stillastående på ett löpband, medans de tittar på tjockistv på platta TVskärmar.
Så platta kommer aldrig deras bakar bli. Och inte min heller för den delen.
En gång i tiden var jag nästan en av dem.

Jag är inte melankolisk eller bitter, jag låter bara min hjärna tänka genom fingrarna.

Vad tänker ni på?