Jag tog bort inlägget jag skrev i natt. Det gav mig ångest och dålig karma ellervadmannuskakalladet.
Det är som en förbannelse. Jag kommer ihåg datum, tider, första orden, allting.
Dagar etsar sig fast i mitt medvetande och jag kommer fortfarande ihåg att den 14:e juli 2001
dumpade  min första stora kärlek mig inne i ett parkeringshus inne i stan.
Jag hade röd kjol och rött linne, och det var supervarmt. Han hade rött hår, solglasögon, baggyjeans,
en gul t-shirt och en grön cykel. Jag minns fortfarande hans telefonnummer och att hans mamma hette Eva.

Det gör ont. Det hänger sig kvar och man kan aldrig gå vidare.
Men man ska inte älta och hänga sig kvar, och ett sådant inlägg vore ett monument över det jag inte ska göra.
De fina minnena finns såklart också kvar, solskensdagar som smakar karamell i munnen,
men kanske har jag varit så olycklig, att de hamnat i skymundan.
Och många fina minnen gör mest ont att tänka på, de också, för tiden kommer aldrig tillbaka.
(Hejjagärmelankoliskochpessimistisktlagd).
Någon gång i framtiden ska jag blogga om hösten/vintern 2007.
Någon gång ska jag glömma den tiden. Någon gång ska jag sluta vara förbannad och ledsen.

Men nu, nu ska jag dra mig tillbaka, läsa i min kvalstersäng och somna för att vakna pigg imorgon.

God natt! Jag hoppas er helg har varit bra!