Mamma och jag, i soffan med filt och ett inspelat avsnitt av Heroes.
Pappa är iväg någonstans, jag vet inte riktigt var, men han hade på sig frack när han åkte.
Min mobil piper, det är min syster. Hon orkar inte komma ut ikväll,
men frågar snällt, om jag vill följa med henne ut på krogen om två veckor.
Hon behöver komma ut, träffa en ny, och jag är den enda hon kan fråga.

Åh, syster, min älskadehatade syster, vi har aldrig kommit överens, gillat, umgåtts,
åh, syster, min älskadehatade syster, är du så ensam, desperat, nere, att du ber mig?
Avundsjuka, svartsjuka, ilska, skrik och gråt. Ungefär så kan vår historia sammanfattas.
Jag vet hur det är. Jag brukade krossa folk, dumpa folk, spotta på folk,
knulla folk i röven med en strapon tills de var bunda till mig, och mådde så dåligt att de inte visste sitt eget namn.
Jag vet hur det är. Jag var där du är för åtta månader sedan, för första gången i mitt liv.
Jag flämtade efter andan och skrek och rev och grät och orkadeinteresamiguppförjagkundeintegåvidare.

Åh, syster, egentligen är det väl du, som aldrig kunnat acceptera mig.
Aldrig orkat ta besvikelsen att det var jag som var populär, smal, duktig,
pappas favorit, mammas favorit, den fria och obundna, den skrattande, den lyckliga,
den kaxiga, den roliga, den som var allt som du kanske aldrig riktigt var.
Som vi bråkat. Som du hatat.

Vi är inte så olika du och jag. Samma blod, samma kött. Samma skrot, samma korn.
Jag har ett självförtroende, en vetskap, en visshet, som du aldrig fått, när du jämfört dig med mig.
Du slog sönder min dörr, och jag minns inte alla bråk, men jag minns när du vred om min arm,
för att jag inte gillade samma musik, samma killar, samma allt som du.

Du ber mig, och jag säger självklart, det ska bli kul, jag gör allt för dig, jag finns alltid här,
medan jag tänker "syster, jag älskar dig, men varför ber du inte Cissi? Ida? Frida?
Dina studievänner? Syster, tre veckors sörjetid är inte nog, syster, innan du ger dig ut igen.
 Syster, jag älskar dig, jag gör allt för dig, men innerst inne vet vi,
att det här, kommer att gå käpprätt åt helvete".

(Just nu gråter jag, mitt hjärta är sönder. Det sliter mig itu att se henne må dåligt,
trots all skit jag skrivit om henne här i bloggen.)



Bild på oss från i våras, och man ser hur olika vi är.
(Om ni undrar vem det är som håller om mig, är det vår gamla förskolelärare,
Birgitta Kilberg, som vi båda älskade.)