Det finns människor som man är sådär lite hemligt kär i.
Lite sådär i smyg hemligt kär. En sådan person som man ler när man tänker på,
och inser att det är ett fint minne, med just den där personen.
Jag blir sådär lite smygkär mest hela tiden, men i två år har jag närt en hemlig crush,
på en speciell person, och varje gång jag sett personens namn har mitt hjärta hoppat till,
och jag ler och skrattar åt de minnena jag har av honom, men som han inte har av mig.

Han heter Bob Hansson, och är seriöst sveriges bästa poet och estradpoet.
Idag såg jag hans ansikte på en affisch, och jag skrek. Någon timme senare, stod jag där,
längst fram i tidningen Leva!:s monter med ett stort förväntansfullt leende samtidigt
som jag funderar på varför i helvete han sammarbetar med den där tidningen som mest
verkar vara för klimakteriekärringar som försöker hitta meningen i sitt medelklassliv och medelålderskris

Första gången jag såg Bob Hansson var för tre år sedan, under "Bokens vecka",
som var ett årligt återkommande projektarbete som texttreorna anordnade.
Han fick mig att le. Ett år senare var han tillbaka, och jag kiknade av skratt
tillsammans med hela hörsalen. Det var då jag blev kär. Han är helt enkelt helt underbar.
Det går inte att beskriva för någon som aldrig har sett honom, eller träffat honom.
Jag borde väl säga att det var när jag läst hans diksamling "Halleluja liksom",
som jag började skriva.

Framträdandet idag var mediokert, han satt mest och svarade på trista frågor,
och såg uttråkad ut. Jag hade av en slump köpt en av hans böcker en timme innan,
och när han pratat klart plockade jag upp den och tecknade åt mamma att hon
skulle komma med en penna, men jag hann inte mer innan han studsade fram,
gav mig en kram och sa på bred skånska:
"Snälla, snälla, snälla, kan jag inte få signera den?!"

Mamma tog en kass bild, men det där leendet, det är fan så äkta det kan bli.




Och just det, idag var jag på bokmässan i Göteborg. Det var najs skit,
och jag ska få tre böcker i födelsedagspresent. Tack mamma!