Alltså, jag gör verkligen mitt bästa. Ibland vill jag verkligen vara sådär tjejig med kort kjol, strumpbyxor,
perfekt smink och klackar som klapprar. Det är den nyuppväckta fåfängan som sitter på min axel och viskar
att det är så jag ska se ut. Snygg, självsäker, världsvan..
Jag försökte verkligen idag. Kort kjol och långt linne, check! Stickade mönstrade stumpbyxor, check!
Svarta pumps, check! Jag var verkligen snygg. Jag passar i kort kjol och långt linne.

Men så hände det. Så fort jag klev av bussen och kände klackarna mot marken
stod jag i ett strålkastarljus. Alla stirrade på mig, viskade bakom min rygg,
och trots att jag faktiskt kan gå (hyfsat) i klackar, så kände jag hur de skrapade mot marken
och att jag gick som en tioåring som lånat mammas skor till en maskerad.
Känslan av att alla strirrar på mig har jag inte upplevt sedan jag var femton, skaffade mig självförtroende,
och insåg att alla andra har fullt upp med att tänka på sig och att jag var en fjärt i rymden för dem.

Det tar fem minuter att gå till skolan. Jag kände mig som ett trashigt luder påväg hem från
en alldeles för blöt partykväll.Pojkflickan inom mig fullkomligt skrek efter ett par lågskor,
och fåfängan förlorade (fastän jag vet att den har rätt, egentligen).

Jag ringde pappa direkt när jag kom innanför skolans trygga dörrar.
Han kommer med mina svarta ballerinaskor. Thank god för snälla pappor.

Men hörni, egentligen är det väl okej att ha klackar till vardags? Eller? Ehh..?