Försovning och smink under ögonen
Jag däckade efter att Torsten ringt igår och vaknade fem i sju av obehaglig värme.
Hjärnan gick på högvarv och jag kom fram till att jag skulle vara hemifrån senast om en halvtimme.
Jag har fortfarande gårdagens smink och sängkammarrufs. Det är lugnt.
Alla mina senaste inlägg stinker av trötthet och likgiltighet.
Lukten känns i flera kvarter.
Nu ska jag till stugan, och det blir bloggpaus fram till söndag kväll.
Såhär ser stugan ut. Den ligger i Öxnevalla, utan riktig el och riktig toa.
Mulltoa och solenergi is the shit lix. Om stället sprängs i luften,
så är det bara gasolen som gått åt helvete.
Jag trivs där. Ibland.
"och om ni är riktigt snälla, så ska vi använda en stjärnpensel efter lunch"
Just nu så byter vi penslar och facineras över att man kan måla löv.
Ja, löv! Herregud! löv! Fy fan vad äckligt jävla cooolt lix.
Att gå på högskolan gör mig trött och bitter. Men framförallt arrogant.
Jag är bättre än alla här. Så det så. Ha!
Han ångrade djupt att han inte använt kondom
Jag och pappa sitter i bilen på väg hem. Han kör.
Pappa: Men nej! Du ska inte lysa!
Jag: vad är det som lyser?
Pappa: INGENTING!
Jag: Pappa?!
Pappa: Bromsvarningslampan!
Jag: Men, då måste du stanna! Man får inte köra vidare med defekta bromsar.
Pappa: Säger vem?
Jag: Det står så i min teoribok?
Pappa: Och?
Jag: STANNA!
Pappa: Nej. Det är säkert bara lampan det är fel på.
Jag: DU LEVER I FÖRNEKELSE!
Pappa: HÅLL KÄFTEN, SKITUNGE!
När man läser 200 % på högskolan så är det inte prioriterat att blogga.
Jag är jätteledsen. Eller nej. Det är jag inte. Learn to live with it.
Jag är så jävla trevlig.
De är så rara, folket på Högskolan.
Man vill ju bara rufsa dem små liven i håret,
nypa dem i kinderna och göra pussmunnar åt dem.
De närmsta fem veckorna ska jag läsa 200%.
Det gör mig lycklig. Mycket Lycklig.
Jag kommer vara död lagom till min tjugoårsdag,
och sedan bara vänta på att bli uppgrävd ur utbrändheten.
När jag insåg det idag gnisslade jag tänderna
åt schemaläggarna och skrev "fitta" fem gånger i min kalender.
Så mogen är man när man går på högskolan.
Make me scream, bitch!
Jag funderar redan på att hoppa av.
HEPP!
och så en bulle på det!
Konstaterat att jag har jävligt mycket kläder, men ingenting att ha på mig,
och sedan föst ihop allting i min famn och dumpat allting i den översta stringhyllan i min garderob.
Efter det kollade jag på en karta som var totalt värdelös för mig,
och funderade på hur jag ser ut i stora örhängen med mitt korta hår.
Jag sprang ner till frysen i källaren för att ta upp gottigottgott bröd och bacon
till min gigantiska frukost som jag ska äta imorgon.
Imorgon börjar jag på högskolan.
Jag är faktiskt inte ett dugg nervös, fastän jag försöker.
Önska mig lycka till. Typ.
She shines in a world full av ugliness
chailatte, apelsinjuice, vanlig latte och en citronmuffin.
Emilia har det finaste leendet, och det härligaste skrattet i hela norra Europa.
"Mia, kyss mig, så att jag blir lite våt"
Problem under en halvlång tågresa
Halvvägs mellan Emmaboda och Borås tog batteriet i iPoden slut, och boken var utläst,
så jag skickade ett sms till 118 100, och ställde en fråga, det som vi roat oss med lite då och då i Småland.
"Vem är miamedknuff?"
"Mia med knuff, är en 19-årig tjej från Borås som bloggar på
miamedknuff.blogg.se.
Mia vill se bra ut naken, och vi på 118 100 har goda nyheter,
Mias kropp ser otroligt bra ut naken!"
Så fick man en egoboost och resten av resan längtade jag efter en cigg,
samtidigt som jag irriterade mig över att en kille slängt sin übertunga väska
över påsen med mina skor som låg på hatthyllan.
Hemlängtan & bortlängtan är numera samma sak
Jag skäms inte för att säga att mitt ansikte skrynklades ihop och tårarna föll,
när de tåget kört så långt på perrongen att de försvunnit i fjärran.
Eller jo, lite kanske jag skäms, men jag låtsas att jag är mogen nog att kunna gråta offentligt,
utan att jag förvandlas till en barnunge. Ibland tror jag nästan på det själv.
Det är läskigt att komma hem från Emmaboda, för Emmaboda känns nästan som mitt andra hem.
Punkrocken var visserligen en pissfestival, och jag spenderade inte många timmar på området,
fastän jag köpt biljettpris. Kanske var Liptones, hänget i Rövbajsbilen och att se Håkan shejka loss
värt pengarna.
Jag har lite ångest. Bilder kommer i framtiden.
Betson.com: Vem dör först?
ungefär 99,9% av dem var punkare. Resten var obestämbara.
Torstens lägenhet ligger i sort sett precis vid tågstationen, och idag när man tittat ut,
så har man kunnat se stora horder punkare komma med varje tåg.
Jag tittade ut igen för ungefär 10 minuter sedan, och såg då ett gäng skinheads,
komplett med stålhättskängor, bomberjackor och Sverige-flagga.
Är det något mer än jag som vädrar knivslagsmål?
Sir, your cat is trying to kill me!
När Torsten fyllde år i tisdags fick han en katt i födelsedagspresent.
Katten blev döpt till Pubis, p.g.a. att den annars helt svartvita katten har ett rött fält precis mellan benen.
Det röda fältet gillar han att suga på när han ska somna.
Jag såg fram emot att träffa Torstens lilla bebis, för jag har alltid gillat katter.
Det stod dock klart från början att Torstens lilla bebis inte gillade mig.
Jag skyllde det på att jag säkert luktade annan katt, men kom snabbt fram till att så icke var fallet.
Pubis är svartsjuk. När jag och Torsten kramas, så anfaller han mina fötter,
när vi pussas i soffan, anfaller han mitt huvud, när jag och Torsten ska sova, ja, då lägger han sig i mitten.
Torsten påstår att hans gulliga lilla Pubisbebis bara vill leka med mig, men jag genomskådar spelet.
Visst är han galen och attackerar allt som rör sig, och rör det sig inte, så får han det att röra på sig,
men jag kan se skillnad på en personlig vendetta och leksugenhet.
När Torsten till exempel gått upp och åkt till jobbet, så lägger sig katten på mitt huvud,
och börjar tvätta sig. TVÄTTA SIG! Jag har aldrig tidigare insett att katten behöver klamra sig fast med klorna
när de ska tvaga sin håriga lekamen, men Pubis behövde det. I mitt nackskinn.
Det är tre timmar kvar tills Torsten kommer hem från jobbet, och jag undrar i mitt stilla sinne hur jag ska stå ut.
Nu attackerade han mina festivalband, så jag måste nog låsa in mig på toaletten och ta skydd.
Bild kommer på katten när Torsten kommer hem.
Hello, Emmaboooooda!!
Den Thailänska pojken är glad över att vara tillbaka i sitt Emmaboda.
Nästan som att komma hem. Typ. Det är fiiiiiiiiint.
På tågstationen idag, mamma och pappa lämnade av mig:
Mamma: Nä, Mia, nu får du klara dig själv. För nu åker vi hem.
Pappa: Näää.. Det gör hon inte.
Jag: Jo.
Mamma: Det är bara 10 min till tåget kommer.
Pappa: 10 minuter kan vara en evighet.
Mamma: Hon klarar sig.
Pappa: NEJ!!
Jag: Pappa, jag kommer sakna dig med.
Pappa: Åk inte. Snälla?
Jaha.. Föredetta dominatrix? Du skulle bli en perfekt tandläkare!
Jag fick trippelbedövning, och det gjorde åtminstone att jag slutade gråta,
men det gjorde också mig totalbedövad från högra tinningen ner till halva halsen.
Sedan fick jag en käftsmäll på min obedövade sida, när hon slipade med en tandtråd,
och jag skulle slagit tillbaka om inte tandsköterskan hållt fast min högra hand,
"för att lugna mig". Visst. Ni såg i mina ögon att jag var mordisk, och att jag inte skulle tveka.
Tandläkare är maskerade sadister.
De får lön för att göra oss "friska", men vet ni vad? De gör det för att det är kul att höra oss skrika.
Ingenting annat. De skulle göra det gratis, men det vore för uppenbart.
Det är i alla fall uppenbart för mig, och resten av världen kommer snart att följa med mig.
Nu har jag så ont att jag inte kan öppna munnen. It's a hallelujah moment, bitches!
Jo, men asså tja!
Egentligen hade jag ju velat ligga hemma med en glasskål,
vårda min mensvärk iklädd en varm stickad tröja,
men attans gurkor, jag var ju tvungen att låta saxen gå genom mitt hår.
Så min far skjutsade mig in till staden och efter en halvtimme
hade jag fräschare och till och med kortare hår.
Jag är nu snygg igen, puh, det var lika välbehövligt
som en extra grillning av rosa kycklingar.
Och nu... när jag nämnde kyckling blev jag hungrig,
så jag ska nog käka lite macka,
kanske med ost.. eller kanske med bara massa massa massa smör.
Min make kuuuurraaar.
Pusch.
Sånt man skriver samtidigt som man tittar ut genom fönstret
Det gör faktiskt ingenting. Den här sommaren har varit kalasigare än jag kunnat hoppas på.
Jag är nästan redo att vira in mig i tjocka tröjor och dra mössor nedanför öronen.
Det är okej. Hösten kan komma nu. Jag är melankolisk så att det kommer räcka ett tag framöver.
Om solen kommer tillbaka, så kommer jag (nästan) att bli ledsen.
Om exakt en vecka är jag tillbaka i skolbänken som en snäll liten flicka.
Jag ska bli organiserad, men har ingen aning om vad det är för ämne jag ska läsa första dagen.
Jag har köpt en kalender, men kom sedan på att jag har ytterst få aktiviteter att hålla reda på,
så jag slarvade bort den. Förresten var den ful, med alldeles för små rader att skriva på så att allt blev kladdigt.
Jag måste skaffa mig snyggare handstil. Och skicka in en blankett så att jag kan få mitt passerkort till datasalarna.
Men det är ganska kul att en av mina lärare heter Buse i efternamn. Vi kommer nog komma bra överens.
Det här blev ett inlägg som inte handlar om någonting, men hur många bloggar handlar om något?
En dag ska jag bli som Blondinbella och skriva inlägg om mat, träning och dagens outfit.
Men inte nu. Just nu är jag alldeles för cool och för blasé.
Pappor och deras omöjliga drömmar
Pappa: En sån vill jag ha!
Jag: Va?
Pappa: Ja! En sån (pekar på rutan)
Jag: Jaha.. Då får jag väl skicka ett paket till dig, så att du får avin på sms då.
Pappa: NEJ! Jag vill inte ha ett paket, jag vill ha en sån!
Jag: Pappa, menar du den röda grejen som ska föreställa sms:et?
Pappa: JA!
Jag: Sådana finns inte i verkligheten.
Pappa: Sluta göra mig ledsen hela tiden!
Jag vill se bra ut naken
för på torsdag sitter jag åter på tåget ner för att se Rövbajs.
Det var ungefär det jag ville säga. Syns vi där?
Jag klappar mig själv på axeln, för det förtjänar jag
Innan jag gjorde körkortsprovet var jag så nervös att jag gick omkring leende i väntrummet,
pratade alldeles för högt med kvinnan som gav instruktioner om hur fotograferingen skulle gå till.
Jag log mot alla, plockade upp en Kalle Anka-tidning, läste den, och skrattade ibland alldeles för högt för mig själv.
När jag rättat provet ställde jag mig så häftigt upp att stolen föll i golvet,
och jag fick betvinga en väldigt stark impuls att skrika: JAAAAAA!!
Killen mittemot tittade väldigt irriterat på mig. Jag dansade ut ur rummet.
Som ni förstår kuggade jag inte. Jag älskar mig själv idag.
Det räcker inte med att tuta och köra
Men grejen är den, att det har hänt något mycket värre.
Hela helgen har nämligen gått åt till att plugga till teoriprovet som ska äga rum imorgon.
Alltså, uppskrivningen. Jag är dålig på körkortsteori, och jag är säker på att jag kommer kugga,
men ska jag kugga, kan jag likagärna kugga med stil, och veta att jag har gjort mitt bästa.
Så därför ska jag snart bege mig ut i vardagsrummet för att tvinga pappa förhöra mig om bruttovikt,
tjänstevikt, datumzoner, släpvagnar, förbusskyltar, mörkerkörning, halka, understyrning, batterier, vakuumservon,
bilbarnstolar, krockkuddar, parkering, växelsurfning och annat smått och gott.
Wish me luck!
Pffft
Ikväll biter jag på mina naglar och funderar på hur mycket man behöver äta av dem för att bli mätt.
Sedan äcklas jag av mig själv, för jag har ju aldrig bitit på naglarna.
Ungefär så rolig är jag ikväll, trots att det är fredag.
Och juste, jag fikade med Lejonet idag, och det var finmys.
Om jag odlar morrhår, älskar du mig då?
Jag: Pappa, jag måste till distriktssköterskan i morgon.
Pappa: Åh, fy fan.
Jag: Och du måste köra mig.
Pappa: JAG?!
Jag: Ja, jag ska lägga om mitt brännsår. Jag ska vara där klockan 10.
Katten kommer in i rummet och nosar på pappas ben
Pappa: Nämen! Hej katten!
Jag: Så, då kör du mig imorn då?
Pappa: Ja, ska vi gå ut i köket och ge dig lite mat då?
Jag: Pappa?
Pappa: Ja, det kurrar lite i din mage. Ja, du är så fin så fin så.
Pappa reser sig och går ut i köket med katten svassande runt hans ben.
Jag: Jaha, så kattens hunger är viktigare än mitt ben och infektionsrisken?!
Pappa: Jag hör dig väldigt dåligt nu, jag ger katten mat.
Det känns skönt att man har en pappa som älskar en.
Morgonstund har guld i mun..
Så här gillar Mia att spendera sina ensamma mornar:
1. Vakna runt åtta, somna om, vakna vid nio och fundera på vad hon vill ha till frukost.
2. Överväga om hon orkar göra den där drömfrukosten hennes mage är inställd på,
komma fram till att hon absolut inte gör det, och tittar igenom skafferiet efter bröd.
3. Som vanligt är skafferiet mest fullt utav gamla plastpåsar.
Mormodern samlar på plastburkar, mamman samlar på plastpåsar.
4. Smöra mackorna med väääldigt mycket smör (inget pålägg), fundera på om hon vill ha juice eller o'boy.
Det blir alltid o'boy.
5. Bära ut alltsammans till vardagsrummet, sätta på TV:n och zappa igenom alla kanaler,
innan hon alltid fastnar vid Disney Channel eller något tråkigt spelprogram där de aldrig släpper in någon
med rätt svar förrän precis innan programmet avslutas.
6. Överväga om hon är mer hungrig. Ja, det är hon. Gå ut i köket, ta upp en ny macka ur plastpåsen.
Konstatera att det är något konstigt på smörgåsen, som kan vara mögel, men också konstigt färgat mjöl.
Kolla på mackan under och hitta samma fenomen igen, men det ser också ut som mjöl.
Lägga tillbaka det mögliga? brödet i plastpåsen, strunta i en andra frukost, och sedan somna framför TV:n igen,
tills klockan är runt tolv.´
Bättre kan det faktiskt inte bli!
Saknad är också ganska ovärt
Det är ovärt att jag bara sovit några få timmar inatt, men det är ganska värt att jag inte är trött.
Det är ovärt att vår router helt plötsligt slutade fungera, och med det internet i alla datorer.
Det är ovärt att pappa skyllde det på Torsten, eftersom jag ringde och talade om att Torsten ovärt nog glömt sig plånbok
någonstans runt vårt hus eller i bilen vi lånade igår. Det är ovärt att pappa tror på att negativ energi påverkar elektronisk aparatur.
Det är ovärt att min syster är sur och bitter, det är ovärt att jag inte vet om jag ska skratta eller om jag ska gråta.
Det mest ovärda är nog trots allt att jag väljer att försöka gråta en skvätt, men det är så ovärt att det inte går.
Det är ovärt att det verkligen inte finns något mer att säga om den här dagen.
Årets mål: Få in ordet "ovärt" i SAOL.
Ja, jag är beredd att äta bratwurst enbart för det syftet
Personen: Men du! Vi kanske kan hitta på något snart?
Jag: Ja! Vi kan leka, du och jag!
Personen: Vad roligt, vad ska vi leka?
Jag: Jag vet en jätterolig lek.
Den heter "Sätta-en-plastpåse-på-ditt-huvud-knyta-ihop-i-öppningen-och-se-dig-dö"-leken.
Ibland glömmer man bort varför man vill kräkas galla och slibbiga bratwurstrester på någon,
tills de klappar en på axeln och lusten att placera en snorloska mellan ögonen på personen
är så stor att man knappt kan behärska impulsen att samla saliv i munnen.
Sist när jag såg dig, hur kul var det?
Som att gå på sin egen begravning.
....
Så många timmar, så mycket tid, som jag snurrat runt i din maskin
Så mycket dynga, så mycket skit, som jag skyfflat runt i din fabrik.
....
Kom aldrig för nära, kom aldrig hit igen.
Tro aldrig du nånsin är min vän.
Håll dig långt långt borta, långt ifrån mig.
Du är lika snäll som heroin.
Thåström - Sån
Jag menar, Rövbajs ska ju spela..
Kan ni hjälpa den veliga lilla flicka som står och väger fördelar mot nackdelar?
Please? Snälla? Por favor?
I like big buts
Jag böjer mig ner för att knyta mina skor, och när jag reser mig upp tittar hon kritiskt på mig och säger:
- Mia, du har gått upp i vikt?
- Ja.
- Det syns. Mycket. På din rumpa.
Jag måste erkänna att jag aldrig trodde att jag indirekt skulle få höra att jag har fått en stor rumpa.
Tack. Ytterligare en sak som jag kan bocka av från min "måste höra innan jag dör"-lista.
Emilia, du gjorde min dag.
Maulin, min underbara pepp.
för det är jobbigt att sakna. Jag undrar om jag någonsin saknat innan.
Liemannen skrattar dock hånfullt...
Mamma: Nämen.. Oj. Vad hemskt. Stackars Martin.
Pappa: Mmm...
Mamma: Vet du hur det hände? Var det hastigt och lustigt?
Jag: Mamma, för helvete, antagligen var det hastigt, men inte fan är det lustigt!
Verkligheten som en uppblåsbar gräddbakelse
allting blir som en stor överdådig prinsesstårtsliknande hallucination som man till slut tror på.
Man brukar älska folk som man inte träffar så ofta mer, eftersom man själv fyller i luckorna,
"bristerna" i personligheterna är väck och utseendet mycket mer fördelaktigt.
Det är samma sak för mig och min verklighet. Jag lever så sällan i den att den i min skalle blir överdådig.
Med det här vill jag säga att ingenting roligt har hänt, jag har inte pratat med någon rolig,
och jag har verkligen ingenting att berätta, så egentligen förtjänar jag inte att ha en blogg,
eller några läsare överhuvudtaget.
Puss.
I helgen ska jag titta på Bamse och suga på tummen.
Bara för några dagar sedan kände jag mig otroligt vuxen, världsvan och till och med gammal.
Allt det där har flugit sin kos som papperssvalor i orkan.
Orsaken till detta är den otroligt ondskefulla geting som gav mig otroligt ondskefullt getingstick igår,
OCH dessutom tvingade mig att strippa offentligt i en av mina fulbehåar.
Mitt stungna pekfinger har ni svullnat upp till oigenkännlighet och jag kan knappt röra det.
Svullnaden har spridit sig över till de stackars grannfingrarna och huden på handryggen och handflatan.
Det kliar som satan och jag har knappt sovit något i natt. Det är som taget ur en Kalle Anka-film.
DESSUTOM är jag förkyld och brännskadan på mitt ben gör fortfarande ont.
Jag gråter, jag gnäller, jag tycker synd om mig själv, jag kliar och snörvlar och kräver att mamma
SKA GÖÖÖÖRA NÅGOT SOM TAR BORT DET OOOONDA för JAG VIIIIILL INTE MER MAMMMA!
JAG VILL INTE!!!!!!
Jag har på ett kick segregerat från mogen världsvan 20-åring till 3-årig, snorig gnällspik som vill suga på tummen.
Om jag inte kommer med i Guinness rekordbok ska de allt få se på andra knäckebrön!
Är det en geting under din tröja eller är du bara glad att se mig?
blåmärken på fingrarna efter för mycket ölburksöppnande, skära mig när katten jamar utanför badrumsdörren samtidigt som jag rakar benen...
Listan över mina pinsamma skador kan göras lång, och idag blev den en post längre.
Jag ska börja plugga om tre veckor. När man pluggar behöver man en kalender.
Kalendrar har de på bokhandlar, och därför gick jag till en bokhandel idag.
Jag stod och valde mellan de ovanligt fula almnackorna när jag känner något krypa på min rygg.
Irriterat sticker jag upp handen under tröjan för att vifta bort vaddetnukanvaraföräckligt,
och får naturligtvis ett.. -TADDAAAA- getingstick.
Paniken infinner sig, det gör ont som fan, och getingen är kvar under tröjan, så jag sliter av mig både jacka och tröja
och finner mig till slut stående i bara bh på överkroppen mitt i en bokhandel när lunchruschen är som värst.
Och när jag inte tror att det kan bli värre inser jag att det just idag var underklädestvättdag och min bh är.. hemsk.
Det är tur att personalen på bokhandeln är snäll, och det är också tur att majoriteten av Sveriges befolkning är rädd
för getingar, för det var ingen som skrattade. Alla tyckte synd om den lilla flickan som fått ett getingstick.
Det är också tur att jag har blivit uppfostrad till att ha självdistans och att kunna skratta åt mig själv,
för egentligen är det ju en ganska rolig händelse.
Men mest tur är det att jag bor utanför stan, mitt ute i skogen, så att jag kan gå under jorden i två veckor.
Wendy, I can fly!
Nu är jag jävligt ledsen för att jag inte kan flyga iväg. Uppriktigt ledsen.
Trots att jag har en hemsk höjdrädsla.
Det blir en termin på högskolan här i Borås, sedan vill jag bort. Hur jag nu ska ha råd med det?
En termin. 4 månader. Det borde jag kunna överleva.
Igår natt insåg jag att jag måste börja vända tillbaka dygnet till normal dygnsrytm,
och att allting kanske bara finns i min skalle. Annars skulle det väl inte vara totaltyst?
Nu ska jag äta pizza. Eller rostad bröd. Eller kanske både och. Tillsammans. Gott?
(Jag är ohälsosamt besatt av mat, jag vet)
Klacksparkar mot mina inre organ
Rastlösheten ger mig skoskav i samma size som knytnävsslag.
Det kliar och kliar. Varje gång mobilen piper tänker jag namnet och hoppar upp, alltid lika jävla fittbesviken,
ända in i min tända hjärtveke. Skorrar, gnäller och älskar regnet. Hjärtat bankbankbankbankar.
Kanske är jag nerklubbad (jag vill slänga mig mot väggen och bli ett fint splattermönster).
Jag tänker inte säga vad jag är. Ordet får aldrig gå över mina läppar.
Jag får aldrig hoppas, för min sjuka hjärna och dess tankar som inte går att styra med en fjärrkontroll
börjar skena som ett gäng bufflar mot lyckoland med puss och kram, och det slutar alltid med att jag hamnar under deras hovar och tunga kroppshydda.
Jag tänker inte säga något. Ni får gissa själva helt enkelt.
Tack och godnatt. Dags för bullar, varm choklad och godis jag snott från mamma.
Flashbacks med lyckorus
Mitt elefantminne sviker mig och allt är kaos i lagringsenheten. Vilken dag hände det?
Vad hände den dagen? Tio händelsefulla dagar och allt är ett virrvarr.
Vad ska jag berätta om Emmaboda egentligen?
Är det patetiskt att säga att jag har haft mer roligt där i tio dagar än vad jag haft i Borås under en livstid?
Det är antagligen inte helt sant, men det ligger faktiskt lite i det. Jag trivs i Småland.
Jag trivs med att dricka mig full i stort sett alla dagar, jag trivs med att sova med Torsten
och vakna av att Maulin hoppar på oss, halv nio på morgonen, innan hon däckar på soffan.
Jag trivs med att sitta bakom Torsten på hans fyrhjuling och bada vid Loafallet med Räzz, Jesi och Bubblepop.
Jag trivs med att grilla, lyssna på Freestyle, titta på Raskens, bygga camp och allt annat vi gjorde.
Dagarna innan festivalen var behagliga dagar som jag alltid kommer minnas med värme.
Klyscha, men hur ska man annars beskriva fina minnen? Jag tampas med fina metaforer, men det blir dekadens och klyschigt, och de som aldrig känt som jag, de som inte var jag de här dagarna, de kommer aldrig att förstå.
Festivalen var okej, jag jobbade natt alla dagar, festande uteblev. Dyngrak till klockan fem, proppa i sig mat, kräkas,
och sedan jobba jobba jobba och få blåmärken på pekfingret och tummen av öl- och ciderburksöppnande.
Bilderna blir större och ickepixliga när ni klickar på dem. Och om ni låter musen hoovra över dem kommer en kort beskrivning upp. Puss
Kärleken övervinner allt
Alltså, den här mannen är underbar. Så enkelt är det.
Det var han som invigde Emmaboda festivalen, och han sov i Torstens lägenhet under festivalen.
Så nu ska alla lyssna på den här låten. Så det så.
Jag berättar om Emmaboda imorgon, nu är jag för trött,
men jag kan ju säga att Borås suger.
Mamma är ledsen för att kameran är typ söndersupen,
och jag är ledsen för att hon är ledsen och för att det suger hästballe att vara hemma.
Jag orkar inte vara fyndig ikväll, eller skriva något kreativt. Tyvärr.
Ibland önskar jag att Sverige var mindre
"Idag, med ett tåg som går 13.40. Fan vad skönt det ska bli!"
"Hahaha.. Hemlängtan?"
"Ja, faktiskt."
Det är väl ungefär så jag önskar att jag kände, men faktiskt inte känner.
Jag hade hoppats att jag kände att det fanns något i Borås som får mig att längta dit. Nix pix.
Tåget går om 42 minuter, och jag sitter i Torstens tomma och tysta lägenhet och VILL INTE ÅKA.
Det gör ont, för jag vet att det finns folk där som saknar mig.
För några dagar insåg jag att hela sommaren har varit en transportsträcka till de här tio dagarna,
och att jag kanske inte kommer träffa smålänningarna igen på länge. Jag ville gråta vid den tanken. Gråta och hulka som ett litet barn. Så nu är väl tanken att det får bli stor fest för mig i Borås om exakt två månader, ungefär 60 dagar.
60 dagar. Det borde man överleva. Eller?
Jag ska packa det sista nu. Och när jag kommer hem ska jag berätta en del av allt som hänt.
