Jag skäms inte för att säga att mitt ansikte skrynklades ihop och tårarna föll,
när de tåget kört så långt på perrongen att de försvunnit i fjärran.
Eller jo, lite kanske jag skäms, men jag låtsas att jag är mogen nog att kunna gråta offentligt,
utan att jag förvandlas till en barnunge. Ibland tror jag nästan på det själv.

Det är läskigt att komma hem från Emmaboda, för Emmaboda känns nästan som mitt andra hem.
Punkrocken var visserligen en pissfestival, och jag spenderade inte många timmar på området,
fastän jag köpt biljettpris. Kanske var Liptones, hänget i Rövbajsbilen och att se Håkan shejka loss
värt pengarna.

Jag har lite ångest. Bilder kommer i framtiden.