Ni vet hur det är när man bildar sin egen verklighet av de små brödsmulsliknande saker som ska kallas liv,
allting blir som en stor överdådig prinsesstårtsliknande hallucination som man till slut tror på.
Man brukar älska folk som man inte träffar så ofta mer, eftersom man själv fyller i luckorna,
"bristerna" i personligheterna är väck och utseendet mycket mer fördelaktigt.
Det är samma sak för mig och min verklighet. Jag lever så sällan i den att den i min skalle blir överdådig.

Med det här vill jag säga att ingenting roligt har hänt, jag har inte pratat med någon rolig,
och jag har verkligen ingenting att berätta, så egentligen förtjänar jag inte att ha en blogg,
eller några läsare överhuvudtaget.

Puss.