Innan när jag var mer aktiv på bilddagboken fick jag ofta kommentarer från tjejer som mådde jättedåligt. De talade om för mig att mina texter räddade deras liv, höll dem över vattenytan och fick dem att vilja leva. Jag tyckte att det var läskigt, men svarade alltid något snällt. Då svarade de oftast att jag var den enda som var snäll mot dem, den enda som kanske skulle komma att älska dem (ja, det har faktiskt hänt), och att de alltid skulle vara tacksamma mot mig. Tyvärr slutade det med att jag ibland blockerade dem.
Sådana kommentarer och sådan tacksamhet gjorde mig faktiskt riktigt rädd, för det var sådan förtvivlan som bara kom mot mig utan att jag kunde göra något. Allt var bara nattsvart för dem.

Jag har aldrig haft något syfte med det jag har skrivit, mer än att få använda mig av den enda uttrycksform som jag verkligen varit bra på. Texterna var min terapi, ingenting annat.
Många säger att de har skrivit för att kunna hjälpa andra, men så snäll är inte jag,
och jag tror att många som säger det inser själva att det är rent skitsnack.
Om texterna handlar om en själv, så skriver man också i grund och botten för sig själv,
om man sedan vill publicera dem någonstans är ju upp till var och en, hur stolt man är över att kunna uttrycka sig, hur blyg man är och hur mycket uppmärksamhet man vill ha, för att nämna några saker

Och vart vill jag komma med det här? Jadu... mest har jag ångest för att jag inte uppdaterat sedan fredags, men det är också så att jag fick en kommentar igår på inlägget innan detta som löd såhär:

Jag kan säga dig, att jag är inne i en period i livet där man är ledsen för allting, hatar allting, skriker åt allting. Mina barndomsvänner snackar skit om mig fast jag inte gjort något. Jag har mått dåligt och trott att jag är den enda som är det, ingen förstår o allt. Och den texten, med eller utan nån jävla punkt gjorde mig glad ! Därför att jag känner att jag måste ... leva vidare och nå mina mål i livet eller nåt liknande. Take care ! Du är verkligen en idol för många.

Det är en fin kommentar. Jag antar att personen som skrivit den är något år yngre än jag,
kanske till och med flera år yngre, men hon har insett en jävligt viktig sak:
Livet kommer inte alltid suga. Man kommer inte alltid vara en förbannad mensunge med skitsnackande kompisar. Så ja, lev vidare för fan! Det är skitjobbigt med värt det när man väl inser att det har blivit så bra att man inte ens minns när man grät senast.
Och ett sista råd: fråga dina kompisar varför de snackar skit.
Om jag känner tjejer rätt finns det alltid en anledning, även om det är en skitlöjlig anledning som är baserad på något ännu mer skitlöjligt missförstånd. Ingenting blir i alla fall bättre av att man går omkring att vara förbannad på dem hela tiden, det kommer ta för mycket energi från din plan att leva vidare och nå dina mål. Finns det ingen vettig anledning, så finns det alltid andra kompisar (låter hårt, men varför ska man ha kompisar som får en att må dåligt?).

Nä, nu har jag lekt Dr. Phil tillräckligt för typ tre årtionden framåt, men precis som jag, är ju han också en idol för många ;)

Och förresten... tack för alla de andra fina kommentarerna på inlägget innan :)

Stanna här och drick kaffe ur dyra muggar
med arg mage och stöka till kuddarna, bara dina kuddar
på bara bara din helig åt dig sängsida och slagsida
går utan att ha sagt de där jävliga
orden och jag plockar hår från dig på mig
och tänker tillbaka på de kallsvettiga nätterna
spenderandes i mig på mig runtomkring mig.

Stanna och gå aldrig mer jag
ger dig min konstgjorda andedräkt
från tömda röklungor reserverat i ett bankvalv med korvlakan
som rep under ryggar vända mot ord ditklottrade
jämt och alltid träden leker plockepinn över vägar med blåsten
fångade oss mitt i kaksmeten vispar ljuger att du inte kan komma härifrån
förträngandes motorsågar röjningsmaskiner mot ensamkyla svider under fotsulorna
trampdynor är stelfrusna himlar spottar på fönsterrutorna
dränker nakenträden som inte vill leka ibland obäddade minnen
när läppar hakar fast och blir tussar på sovrumsgolvet
bland våfflor med jordgubbssylt..

det enda som ekar i mitt huvud är att du inte dricker kaffe

Ja, den var ju lagom flummig, men mitt inatten är jag smart och vissa meningar
kan läsas på två olika sätt och det blir svårt att avgöra vart punkten egentligen ska vara.
Jag gillare. Vad tycker ni?

Jag hade förresten 88 rätt av 122 möjliga på högskoleprovet.
Är det bra eller dåligt?

Idag förenades pappa och jag i soffan framför TV:n.
Vi skrek och nästan grät bredvid varandra när ena deltagaren i Top Gear: The Botswana Challange
åkte ner i vattnet och hela motorn förstördes. Det var ju en Opel Kadett från 63!!
Den hade klarat hela racet nästan felfritt, utan att behöva, som de andra deltagarna,
göra sig av med hela inredningen, vindrutor och dörrar.

Det var så sorgligt, och jag, som aldrig har brytt mig så mycket om bilar,
skrek att det var orättvist, fel, sorgligt!!
Det var då pappa tittade på mig och sa:
Du är verkligen min dotter!

Och sedan gav han mig en björnkram. Det kändes fint.

(Det som däremot inte känns fint är att jag nu måste plugga, fastän jag är bakis)

Mamma och jag, i soffan med filt och ett inspelat avsnitt av Heroes.
Pappa är iväg någonstans, jag vet inte riktigt var, men han hade på sig frack när han åkte.
Min mobil piper, det är min syster. Hon orkar inte komma ut ikväll,
men frågar snällt, om jag vill följa med henne ut på krogen om två veckor.
Hon behöver komma ut, träffa en ny, och jag är den enda hon kan fråga.

Åh, syster, min älskadehatade syster, vi har aldrig kommit överens, gillat, umgåtts,
åh, syster, min älskadehatade syster, är du så ensam, desperat, nere, att du ber mig?
Avundsjuka, svartsjuka, ilska, skrik och gråt. Ungefär så kan vår historia sammanfattas.
Jag vet hur det är. Jag brukade krossa folk, dumpa folk, spotta på folk,
knulla folk i röven med en strapon tills de var bunda till mig, och mådde så dåligt att de inte visste sitt eget namn.
Jag vet hur det är. Jag var där du är för åtta månader sedan, för första gången i mitt liv.
Jag flämtade efter andan och skrek och rev och grät och orkadeinteresamiguppförjagkundeintegåvidare.

Åh, syster, egentligen är det väl du, som aldrig kunnat acceptera mig.
Aldrig orkat ta besvikelsen att det var jag som var populär, smal, duktig,
pappas favorit, mammas favorit, den fria och obundna, den skrattande, den lyckliga,
den kaxiga, den roliga, den som var allt som du kanske aldrig riktigt var.
Som vi bråkat. Som du hatat.

Vi är inte så olika du och jag. Samma blod, samma kött. Samma skrot, samma korn.
Jag har ett självförtroende, en vetskap, en visshet, som du aldrig fått, när du jämfört dig med mig.
Du slog sönder min dörr, och jag minns inte alla bråk, men jag minns när du vred om min arm,
för att jag inte gillade samma musik, samma killar, samma allt som du.

Du ber mig, och jag säger självklart, det ska bli kul, jag gör allt för dig, jag finns alltid här,
medan jag tänker "syster, jag älskar dig, men varför ber du inte Cissi? Ida? Frida?
Dina studievänner? Syster, tre veckors sörjetid är inte nog, syster, innan du ger dig ut igen.
 Syster, jag älskar dig, jag gör allt för dig, men innerst inne vet vi,
att det här, kommer att gå käpprätt åt helvete".

(Just nu gråter jag, mitt hjärta är sönder. Det sliter mig itu att se henne må dåligt,
trots all skit jag skrivit om henne här i bloggen.)



Bild på oss från i våras, och man ser hur olika vi är.
(Om ni undrar vem det är som håller om mig, är det vår gamla förskolelärare,
Birgitta Kilberg, som vi båda älskade.)

Härskrevjaginnanenskitkonstigochdåligmonolog
omingentingförutomattflugornadörlövenärrödaochjagharsårpåminafingrar.

Ibland är det bra att delete finns.

Jag har fått stördinspiration från en stördbok om en dotter på fyra
som blir knullad av sin pappa, av hans vänner, av alla han känner.
Utan rim och reson, hans ollon var hennes napp.

Alla böcker handlar om sex nuförtiden. Och våld. Våldssex.
Piska, piska, fastlåst och våldtagen.
Alla män är sadistvin och som kvinna är du en hora som vill bli slagen
De flesta måste tydligen slå, för att få kuken att stå.
(ja,nihörsjälva. stördinspiration!)
Jag har rätt, jag vet det. Varenda film, serie, bok, innehåller sadister och sadistoffer.
Och författarna vet verkligen oftast inte ett jävla piss om verkligeheten, 
och pappa muttrar något om hur stört det är, hur stört det är att sådana människor finns.
Jag somnar med hakan mot nyckelbenet. Inget nytt under solen som väcker min uppmärksamhet, här inte.

Men jag gillar den här boken. Språket är fantastiskt, innehållet hemskt.
Jag måste stanna upp och andas. Monologen är poetiskt rakt på sak,
men en förvrängd svenska, så förvrängd att den blir korrekt.
Jag blir skrivkåt. Det var längesedan meningarna exploderade som orgamser i mitt huvud.

Jag vill citera hela boken, men jag säger bara till er att läsa "Silverfisken" av Sofia Rapp Johansson.
Jag bjuder däremot på det här smakprovet, vars språk fick mig att skratta mitt i äcklet.
Det finns bara ett ord, och det är tamefan briljant.

"Att gå genom sitt anletes svett och tugga på märg och ben
välter en kaffemugg med hembryggt vin
straffet som vanligt stryk och handtrallande
förvärmare
snopp
stopp knopp plopp
gerontofili och faderns underliga läggning
böjer sin dotter i poserande ställning

Tvingar in sin styver i hennes bak
efter skjutet kommer sprutet
liten flicka duktig tjej
tackohej"