Innan när jag var mer aktiv på bilddagboken fick jag ofta kommentarer från tjejer som mådde jättedåligt. De talade om för mig att mina texter räddade deras liv, höll dem över vattenytan och fick dem att vilja leva. Jag tyckte att det var läskigt, men svarade alltid något snällt. Då svarade de oftast att jag var den enda som var snäll mot dem, den enda som kanske skulle komma att älska dem (ja, det har faktiskt hänt), och att de alltid skulle vara tacksamma mot mig. Tyvärr slutade det med att jag ibland blockerade dem.
Sådana kommentarer och sådan tacksamhet gjorde mig faktiskt riktigt rädd, för det var sådan förtvivlan som bara kom mot mig utan att jag kunde göra något. Allt var bara nattsvart för dem.

Jag har aldrig haft något syfte med det jag har skrivit, mer än att få använda mig av den enda uttrycksform som jag verkligen varit bra på. Texterna var min terapi, ingenting annat.
Många säger att de har skrivit för att kunna hjälpa andra, men så snäll är inte jag,
och jag tror att många som säger det inser själva att det är rent skitsnack.
Om texterna handlar om en själv, så skriver man också i grund och botten för sig själv,
om man sedan vill publicera dem någonstans är ju upp till var och en, hur stolt man är över att kunna uttrycka sig, hur blyg man är och hur mycket uppmärksamhet man vill ha, för att nämna några saker

Och vart vill jag komma med det här? Jadu... mest har jag ångest för att jag inte uppdaterat sedan fredags, men det är också så att jag fick en kommentar igår på inlägget innan detta som löd såhär:

Jag kan säga dig, att jag är inne i en period i livet där man är ledsen för allting, hatar allting, skriker åt allting. Mina barndomsvänner snackar skit om mig fast jag inte gjort något. Jag har mått dåligt och trott att jag är den enda som är det, ingen förstår o allt. Och den texten, med eller utan nån jävla punkt gjorde mig glad ! Därför att jag känner att jag måste ... leva vidare och nå mina mål i livet eller nåt liknande. Take care ! Du är verkligen en idol för många.

Det är en fin kommentar. Jag antar att personen som skrivit den är något år yngre än jag,
kanske till och med flera år yngre, men hon har insett en jävligt viktig sak:
Livet kommer inte alltid suga. Man kommer inte alltid vara en förbannad mensunge med skitsnackande kompisar. Så ja, lev vidare för fan! Det är skitjobbigt med värt det när man väl inser att det har blivit så bra att man inte ens minns när man grät senast.
Och ett sista råd: fråga dina kompisar varför de snackar skit.
Om jag känner tjejer rätt finns det alltid en anledning, även om det är en skitlöjlig anledning som är baserad på något ännu mer skitlöjligt missförstånd. Ingenting blir i alla fall bättre av att man går omkring att vara förbannad på dem hela tiden, det kommer ta för mycket energi från din plan att leva vidare och nå dina mål. Finns det ingen vettig anledning, så finns det alltid andra kompisar (låter hårt, men varför ska man ha kompisar som får en att må dåligt?).

Nä, nu har jag lekt Dr. Phil tillräckligt för typ tre årtionden framåt, men precis som jag, är ju han också en idol för många ;)

Och förresten... tack för alla de andra fina kommentarerna på inlägget innan :)