Okej.. Jag behöver hjälp, låverz.

Hur gör man sönder en dragkedja på bästa sätt?
Jag vet att ni vet. Dela med er av denna ovärdeliga kunskap.

POK// Miapia

Vet ni vad?! IDAG ÄR DET VÅFFELDAGEN!!
Våffvåffvåfflor! MASSA VÅFFLOR!!
Mmmm.... *dreggel dreggel*

Sicken tur att Jesus morsa blev på tjocken, så att vi alla kan fira det genom att bli tjocka.
Dock utan bebbe i maggen naturligtvis, utan snarare av våfflor med sylt, grädde, glass, socker...

MMMMMMMMmMmMmmmMMMMMMMMMmmmmmM.

Och så kan vi ju säga GRATTIS! till mammas kusse Björn, som idag fyller 38.

POK// Mia with the kurr in the mage

Jag lagade mat idag och åt upp 3/4 av det som skulle räcka till fyra pers.
Nu luktar mina händer vitlök och jag njuter.

Jag ska skaffa vitlöksparfym. Mmmm...

Hehe. Jag råkade visst visa mig halvnaken för Andreas pappa innan. Hahaha.
Spring inte runt i trosor kids.
Fan vad larvigt.

Vet ni vad?!! För fyra dagar sedan fyllde min blogg år! TVÅ ÅR! Stor flicka.
Ojojoj! Det var Madde som tvingade mig att skaffa den, men jag kunde inte bry mig mindre.
Ojojoj! Vi kör på lite nostalgi såhär på kvällkvisten.
På den tiden hade jag ju liksom lååångt hår, höll på att göra slut med pojkvännen,
arbetade röven av mig med projektarbetet, tränade och hade sjuuuukt snygga magmuskler.













Vi skiter i bildtexter och talar istället om att tredje bilden är tagen av Lina,
och den sista av Anki. Om ni vill veta något så finns ju faktiskt ett fett kommentarsfält. Ja?!

Jag är inte inspirerad till att skriva ett lika fett inlägg som det blev igår.
JAG HAR INTE FÅTT NÅGOT KAFFE IDAG!!
Inte en enda liten droppe koffein.. inte en droppe... mm... koffein.. mmm...!!
Nä, nu peppar vi till fett nattplugg! AAOOOOOOOW!!!

POK // FeTPlUggArN

Hej hopp låverz!

Det är dags för mig att ge mig av till skolan efter stadiga tio timmars sömn.
Vi skänker en tanke till de fattiga barnen i Afrika, Victoria Beckhams fula silikonbröst,
bitterfittor som leker martyrer och så något valfritt som ni själva får bestämma.

POK // Zchnyggot

Jaha. Men tack. Jag är inte längre lik Markus Krunegård, utan snarare Timo Räisänen.
I alla fall om man ska tro Juffsan.

"VARFÖR SKA DU FÅ SE UT SOM ALLA SNYGGA KILLAR!!!!!"

Jojo. Som om jag inte hellre skulle vara lik Halle Berry. Eller Carina Berg. Livet är orättvist ibland.
Fast jag borde väl vara tacksam för att ingen jämför mig med Skalleper.

He'd learnt to value detachment: the splinter of ice in the heart.
Only much later had he learnt to distrust it too - it's capacity to grow and take over the personality.

- Pat Barker, Border Crossing.

Vissa saker man läser kryper under huden och stannar där.
Gammal gammal gammal bild.

Jag har ångrat mig, glömma alla svettiga pungar och blandningar mellan Posh Spice och Madonna,
jag har kommit på det perfekta namnet på bloggen.

"Kärlek är för töntar som inte vågar slåss"

Ja, jag är diktator och jag äger er. HA!

Idag tittade Nejnatan mig stint i ögonen och sa:
"Men, fan! Sluta vara ett sånt jävla bokstavsbarn!!"

Jag vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna detta?
Kanske mina makabra drömmar om död har med saken att göra?
Eller att jag uttryckte glädjeyttringar genom att säga "Tequila!" väldigt glatt...
Eller... ja, nä.. jag vet fan inte. JAG ÄR VÄL HELT NORMAL?!
Visserligen säger väl det här inlägget en hel del, men ja.. vafan?
Han kanske tycker att det är roligt att jag är "CP" som han uttrycker det?
Han kanske tycker att det är en underbar egenskap som fler borde ha?
Jag tror han tycker att jag är en schysst liten plutt i alla fall. Eller?

Jag har i vilket fall förlikt mig med tanken på att den här låten är min nya låt.
Hej då, boxen!

De flesta bloggar har ju en sådan där käck liten slogan eller vad man ska kalla det.
Typ som min "Tvärkast mellan blablabla whatever".
Stämde väl ganska bra in för typ nio månader sedan då jag tog tag i saken och designade allting o.s.v.
Nu är det inte alls så, för jag har tröttnat på att vara seriös hela tiden.
Så nu ska jag bli 99% oserri. Så därför! Ny slogan!

Jag diskuterade detta med Maulin faktiskt i helgen, och jag har två alternativ:

"MIAMEDKNUFF - En blandning mellan Madonna, Michael Jackson och alla i Spice Girls"

eller

"MIAMEDKNUFF - En svettig pung mot ansträngda lår".

Men. Ja, ni förstår! Det är helt omöjligt att välja, så ni får rösta!
Ja, mina älskade så läsare, min älskade små knuffstalkerz ska få bestämma!
Var nu riktigt riktigt duktiga och tala om för mamsen vad ni tycker.

NU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Naturligtvis, om ni skulle vilja, så får ni meeer än gärna komma på en annan slogan,
som ni tycker påminner er om mig. Den får gärna innehålla ord som cool, thaipojke, monster,
tequila, kafferyckningar, bajs, bäst, liten, snusk, cp, galen, berömd och katastrof.

Väl mött!

Jag tänkte precis susa iväg ett sms till Torsten för att fråga om han inte kan laga min datorskärm också,
ja, när han nu var så duktig igår med min lilla mobil.
*PLING*
Ett sms! Från Torsten! Kan han läsa mina tankar?  Det stod:

"Idag är det internationella var-snäll-mot-en-uvecklingsstörd-dagen.
Så skriv till en efterbliven vän som jag just gjorde. Det värmer.
Det spelar ingen roll om du slickar på lyktstolpar, ligger med djur, eller ibland skiter ner dig.
Fortsätt kämpa vännen. Du är speciell."

Jaha. Haha. Tack så jävla mycket! Sedan lyfter jag blicken och upptäcker felet med skärmen.
En sladd hade lossnat. På framsidan.



Sedan letade jag efter bilder där jag såg ut att vara utvecklingsstörd, utan resultat.
Jag var nöjd. Tills jag hittade denna hos Maulin. Jaha.
En bild och ett sms säger mer tillsammans än en icke-existerande diagnos.

Idag insåg jag att jag verkligen är snygg.
Jag har tyckt det ett tag: att jag ser hyfsat bra ut. Bättre en än del, och inte värre än de flesta.
Söt ibland.

Idag fick jag det dock verkligen bekräftat: Jag är snygg.
Jag stod inte ens framför en spegel när jag insåg det.

Det var en cool uppenbarelse.

Lilla Julia, att du skymtat mig på fyrans spårvagn är ingen sensation eftersom den är så gott som mitt fjärde hem!
Eller kanske femte.

Säkrast skymtas jag mellan 9.30-10.00 eller 12.30-13.00 på väg från Centralstationen.
Det går också bra att stalka mig från Berzeliigatan 15.16 eller 16.16. Oftast.
Mina rutiner ändras lite då och då. Jag bits inte (öron nafsar jag dock på ibland), så säg gärna hej.
Det är så läskigt att i efterhand fått veta att man blivit igenkänd och sedan undra över,
om det var den dagen som man tvångsmässigt klunkade en stor mugg kaffe,
eller om det var dagen som man desperat letade efter mobiltelefonen överallt,
tills man kom på att den låg i jeansens bakficka och att man således satt på den.

Don't be shy and I'll make you feel high!
(Hög på det sättet att jag är så liten så alla känner sig stora. Olagliga substanser sysslas här inte med.)

Jamen ni vet hur det är. Ibland mitt ibland S, V, Adv, Adj, iO, dO, sC, oC, NP, PP, Det, HEAD, Postmod och Premod
så tappar man suget och lusten och tuggar sönder läpparna när kaffekicken stigit en åt huvudet.
Tussar ur håret faller runt omkring en och pannan blöder.
Man längtar till slut bara bort från snöblandat regn och spårvagnskaos,
spelar  ingen roll om det är till en varm dubbelsäng i en småländsk småstad där man vaknar
av tågutrop och bommar som fälls ner, eller om jag hamnar i mitt i storstadssmeten på en för kort madrass,
medans jag sover tequilaruset och den dåliga technon ur huvudet.

När jag läser om vad som är en mening så undrar jag vad som är meningen?

Så jag smäller pennan i bordet, gör konstiga minspel och går nykter ut på krogen
bland lärarnollor och okända personer, för jag vill bli äckligt dekadent, precis som det hör till.
I korta glimsar tänker jag att jag plågar mig själv, men dropkickar mig i tinningen vid den tanken,
för fan vad jag ska lyckas, och fan vad jag ska äga er alla, trots att jag är så korkad
att jag inte inser när jag bli utbjuden på ett filmiskt once-in-a-lifetime vis.
 
Mitt i natten gasar jag mig genom staden, men däcken slirar inte tillräckligt,
och staden är öde och jag inser att jag inte haft till tid att fundera på om jag är lycklig eller inte.
Är jag fortfarande seriöst deprimerad eller spritter det i lyckonerven?
Jag biter mig hårdare i läppen, och de är sönderpussade. Sönderpussade utan pussar.
Det är som att ha kvar kakan på bordet, men ändå bli tjock.

Fan vad jag saknar.

Men visst fan är jag lycklig, jag kom fram till det till slut.
Visst är jag lycklig, för hur skulle jag kunna låta bli att vara det?

Så nej, jag är inte död, neither is the blog.
Men skolan söker, och skolan tar tid och efter skolan ska man på krogbesök mitt i veckan.
Ikväll med egentligen, men jag ska läsa om subclauses och auxiliries.

Inatt drömde jag att pappa dog i en bilolycka.
När vi några timmar senare satte oss i bilen för att köpa mammas sista julklappar,
så var det bilköer över hela stan och pappa blev okoncentrerad.
Vi krockade nästan tre gånger, sedan fick jag nog, skrek att han inte skulle dö,
och jag körde resten av tiden.

Pappa är gammal. 66 år. Nästan 67. Vad ska jag göra utan honom?
Han är min.. min hjälte, som jag alltid kan lita på.

I våras drömde jag att jag och Lina var instängda i en liten stuga, mitt ute i skogen.
Det var en kille som kidnappat oss, och han hade satt kuddar för dörren, så vi kunde inte komma ut.
Han spottade oss i ansiktet och sedan skulle han döda oss. Vi ringde 112, men de tog en evighet på sig.
De kom inte. Efter två timmar ringde jag pappa, grät och han sa bara "Jag kommer!"
Tio minuter senare ringer han upp, säger att han är utanför, och att han ska hjälpa oss att ta oss ut.
Vi lyckas hitta en lönndörr, och jag och Lina springer så snabbt vi kan, men killen ser allt genom ett fönster,
springer efter oss. Då avlossas ett skott, och ett till, det är pappa som legat gömd i en buske.
Han hade naturligtvis tagit med sitt gevär, för är det en jävel som vågat skada hans dotter, så ska jävlen skjutas.

Så ser jag på pappa. Utan tvekan. Min hjälte och livräddare.
Vad ska jag göra utan honom?

Jag är trött. Jävligt fitt-trött till och med (alltså, inte trött på fittor.. men ja, ni fattar va?).
Varför? Jo, för att jag vaknade klockan halv fem i morse av att jag var täppt i näsan,
och låg sedan vaken och tänkte på en väldigt världomvälvande sak.

Lök.

Seriöst. Lök. Jag tänkte på lök!

Hur det började vet jag inte riktigt, men jag började i alla fall fundera på
att jag inte tycker om lök så mycket, förutom stekt lök.
Eller tycker jag om stekt lök? Vi brukade alltid ha det till stekt fläsk när jag var liten.
Stekt fläsk, kokt potatis, brunsås och så stekt lök. Istället för löksås antar jag..?
När senast åt jag stekt lök? Varför slutade vi med det?
Men när åt vi senast stekt fläsk egentligen? När och varför slutade vi med det? Gott.

Det fortsatte med att jag tänkte på hur jag brukar peta undan den råa löken
i strimlad biff med lök som mamma ibland köper från en kinarestaurang.
För rå lök är äckligt. Tycker jag.

Helt plötsligt kom jag ihåg hur en av mina föredetta pojkvänner älskade rå rödlök.
Han åt det alltid till tacos, och jag kom ihåg hur mycket jag avskydde det,
för det både luktade och smakade äckligt när jag skulle pussa honom sedan.
Det var nog fan en seriös dealbreaker för mig.
Det och strumpluddet.

Dealbreaker. Yep. Hörde liksom ihop med andra störande karaktärsdrag.
Själv var jag den perfekta bitchen.
Men den historien kan vi ta en annan gång kanske,
för nu ska jag berätta om hur jag i morse kom att tänka på hur jag arg och irriterad
kom hem en kväll och frågade pappa:

"HUR MYCKET LUDD FINNS DET EGENTLIGEN I EN SOCKA?!!"
"Ja.. Beror lite på sockan. Är det vanliga bomullssockar vi pratar om?"
"JA!!"
"Ja, ungefär 80%. Luddet försvinner efter ca 2 år och X antal tvättar, och då är det dags att byta".

Pappa vet allt.
Och jag är trött, för när jag kommit såhär långt var det redan ljust ute, katten jamade
och jag var suger på risgrynsgröt och varm choklad.

Nu ska jag snart hem till min syster och bära kartonger i trappor,
för hon ska vara ute ur sin lägenhet den 5:e.

För ett år sedan låg jag ute i ett regnkallt skogsbryn i bara ett vitt linne och byxor,
för att få en bra bild. Det tog ca 45 minuter. Jag var dum i huvudet.



Men jag saknar det tålamodet och energin jag hade då.
Jag tyckte att det var kul och kunde kämpa länge för att få en bild precis så som jag ville.
Nu ger jag upp efter fem minuter.

It's a sad sad world.

Jag vaknade i morse med ont i halsen. Min kroppstemperatur var temperatur kall.
Fast jag är ingen mes, så jag svepte in mig i kläderna, käkade frulle, satte mig i bilen
för att köra till skolan och vara en duktig högskoleelev.
Efter tre timmar skakade som en slagborr och lilla gulliga Tobbelobbe
(så kallar jag min lärare när ingen hör) skickade hem mig.

Jag tog tempen. 38,1 i armhålan, vilket betyder att jag ligger på typ 38,6.
Mamma tittar på mig med sin mammigaste min och säger:
"VAR DET VÄRT DET?!"

Hon syftar alltså på om det var värt att trippa omkring i kjol och strumpisar hela helgen
 för att vara snygg om jag sedan blir rejält sjuk i feber.
Svaret är väl ganska självklart, FÖR DET ÄR KLART SOM FAN ATT DET VAR VÄRT DET!!
Det är ALLTID värt det! För jag var skitsnygg. Ja!
Kanske tycker ingen annan att jag var snygg, men jag tycker det och det är allt som räknas.

Jag fick också rejäla skavsår av mina klackar på 10 cm, men ja! Det var värt det.
Kjolen jag hade på mig, var så tajt över magen (en pennkjol ska sitta högt) att jag fick ont i början,
och när jag tittade på tvättettiketten såg jag också att den hette "Pain Clean Solid".

Vill man vara fin, så får man fan lida pin ibland. Inte alltid, men ibland,
och oftast är det fan värt det. Jag skulle göra det igen.

Är det bara jag som tänker på det här sättet??