Jamen ni vet hur det är. Ibland mitt ibland S, V, Adv, Adj, iO, dO, sC, oC, NP, PP, Det, HEAD, Postmod och Premod
så tappar man suget och lusten och tuggar sönder läpparna när kaffekicken stigit en åt huvudet.
Tussar ur håret faller runt omkring en och pannan blöder.
Man längtar till slut bara bort från snöblandat regn och spårvagnskaos,
spelar  ingen roll om det är till en varm dubbelsäng i en småländsk småstad där man vaknar
av tågutrop och bommar som fälls ner, eller om jag hamnar i mitt i storstadssmeten på en för kort madrass,
medans jag sover tequilaruset och den dåliga technon ur huvudet.

När jag läser om vad som är en mening så undrar jag vad som är meningen?

Så jag smäller pennan i bordet, gör konstiga minspel och går nykter ut på krogen
bland lärarnollor och okända personer, för jag vill bli äckligt dekadent, precis som det hör till.
I korta glimsar tänker jag att jag plågar mig själv, men dropkickar mig i tinningen vid den tanken,
för fan vad jag ska lyckas, och fan vad jag ska äga er alla, trots att jag är så korkad
att jag inte inser när jag bli utbjuden på ett filmiskt once-in-a-lifetime vis.
 
Mitt i natten gasar jag mig genom staden, men däcken slirar inte tillräckligt,
och staden är öde och jag inser att jag inte haft till tid att fundera på om jag är lycklig eller inte.
Är jag fortfarande seriöst deprimerad eller spritter det i lyckonerven?
Jag biter mig hårdare i läppen, och de är sönderpussade. Sönderpussade utan pussar.
Det är som att ha kvar kakan på bordet, men ändå bli tjock.

Fan vad jag saknar.

Men visst fan är jag lycklig, jag kom fram till det till slut.
Visst är jag lycklig, för hur skulle jag kunna låta bli att vara det?

Så nej, jag är inte död, neither is the blog.
Men skolan söker, och skolan tar tid och efter skolan ska man på krogbesök mitt i veckan.
Ikväll med egentligen, men jag ska läsa om subclauses och auxiliries.