Jag vaknade i morse med ont i halsen. Min kroppstemperatur var temperatur kall.
Fast jag är ingen mes, så jag svepte in mig i kläderna, käkade frulle, satte mig i bilen
för att köra till skolan och vara en duktig högskoleelev.
Efter tre timmar skakade som en slagborr och lilla gulliga Tobbelobbe
(så kallar jag min lärare när ingen hör) skickade hem mig.

Jag tog tempen. 38,1 i armhålan, vilket betyder att jag ligger på typ 38,6.
Mamma tittar på mig med sin mammigaste min och säger:
"VAR DET VÄRT DET?!"

Hon syftar alltså på om det var värt att trippa omkring i kjol och strumpisar hela helgen
 för att vara snygg om jag sedan blir rejält sjuk i feber.
Svaret är väl ganska självklart, FÖR DET ÄR KLART SOM FAN ATT DET VAR VÄRT DET!!
Det är ALLTID värt det! För jag var skitsnygg. Ja!
Kanske tycker ingen annan att jag var snygg, men jag tycker det och det är allt som räknas.

Jag fick också rejäla skavsår av mina klackar på 10 cm, men ja! Det var värt det.
Kjolen jag hade på mig, var så tajt över magen (en pennkjol ska sitta högt) att jag fick ont i början,
och när jag tittade på tvättettiketten såg jag också att den hette "Pain Clean Solid".

Vill man vara fin, så får man fan lida pin ibland. Inte alltid, men ibland,
och oftast är det fan värt det. Jag skulle göra det igen.

Är det bara jag som tänker på det här sättet??