Jag kom på minst 10 opassande rubriker...
Enligt vissa rykten på nätet har jag tydligen suttit och ätit vid samma bord som en mördare!
Läskigt värre ju! Jaja, det var ju visserligen sex år sedan, MEN I ALLA FALL!
Vart är min värld på väg?
Vad betyder det här? Är jag tillfälligt sinnesförvirrad eller kommer det vara permanent?
Hade en liknande period när jag var 12.. Är det dags nu igen? Ja, herregud...
Dags för en kula i skallen?
Sjukhus eller inte sjukhus? Nä, jag har inte tid!
Alltså, jag hatar verkligen sjukhus, men jag har insett att jag nog borde åka in med min fot, som fortfarande gör fuckingjävlakukont. Efter 13 dagar borde smärtan ha avtagit, jag borde kunna stödja på foten till 100%, och jag borde kunna röra på fotleden. Ingenting av det här kan jag. Enligt diverse sidor på nätet är allt det här typiska tecken på att foten inte är stukad, utan bruten, och att man genast, med omedelbar verkan ska uppsöka vård.
MEN VAFAN?! Är det möjligt att jag har traskat omkring med bruten fot i 13 dagar?
Kan det inte bara vara så att jag tagit dåligt hand om den?!
Jag har ju dansat, festivalat, stått sammanlagt 18 timmar i en grill och gått oräkneliga kilometer mellan Rassle och Emmaboda. Bara en Wonderwoman kan göra det med bruten fot. Eller?
Fast.. Det kanske inte är så himla normalt att foten värker som tusan när man inte stödjer på den?
Det kanske inte heller är så himla normalt med domningar i ankeln och hälen?
Så ja, jag kanske borde till sjukhus, men jag KAN inte.
För jag vägrar åka själv, och mamma och pappa är i stugan. Min syster kan vara en nödlösning, men hon blir så jävla hispig när något händer, och jag har inte lust att visa mig svag och mesig för en vän.
Dessutom ska jag umgås med Emilia imorn, och jag ska till Fjällbacka på måndag.
Så nej, foten är inte bruten, för det passar inte in i mina planer! Det går inte. Nejnejnejnejnejnej.
Så. Bra att vi alla är överens om att min fot är helt frisk, eller åtminstone kommer att bli det inom de närmaste dagarna.
Jag borde ändra signalerna jag sänder
Idag hände det igen. En snabbis in på biblioteket och jag ser en gammal vän, som jag har känt sedan jag var typ två, tre år. Hon, precis som alla andra som jag inte träffat på flera år, känner självklart inte igen mig. Det är håret. Det är sminket. Och tydligen har jag under den senaste tiden blivit SPRUDLANDE. Just det där jävla ordet använder 99% av dem jag träffar. Sprudlande. Som om jag vore en jävla fontän. Pfft.
Sprudlande. JAG ÄR FÖR FAN INTE SPRUDLANDE! Jag är CP! Jag har ADHD! JAG ÄR EN JACK RUSSELTERRIER MED DAMP!!
Sprudlande. Kiss my bony ass.
Foto: Anna!
Patetik på hög nivå
Alla de små jävla snorungarna som spammar bloggar med:
"Fin blogg. Ska vi följa varandra på bloglovin? :)"
Jaha. Men varför i helvete skulle jag vilja följa en så inihelvete ointressant blogg att författaren i fråga måste tigga läsare/följare på bloglovin? Hade du bloggat bra och intressant hade folk följt din blogg utan att du behöver tradea dig till det. Och ni som nappar på sådana här förslag är nästan lika patetiska.
Det var allt jag hade att säga idag. Godnatt.
Fan, säg vad du menar istället!!!
"Och om du har vill, så får du jättejättegärna tömma diskmaskinen"
Let's face it! Inte fan vill jag tömma någon jävla diskmaskin. Jag övervägde till och med att skita i det och helt enkelt säga: "Ja, men jag ville ju inte tömma diskamaskinen!" Men så kan man ju inte heller göra, för alla fattar ju att det han sa var ett kodord för : "Snälla, töm diskmaskinen, annars kan jag bli lite smågrinig när jag kommer hem från jobbet".
Så visst tömde jag diskmaskinen, och ställde sedan in smutsig disk i den igen.
Jag tog till och med ut soporna. För så gör man. Även om man inte vill.
Donken är fint. Då slipper man diska. Hehe.
(förlåt Torsten för att jag rotade runt i dina bildmappar, men bara i dem på skrivbordet som jag vet att jag var med i. Lovar.)
Be your boyfriend, bitch!
Det är så jävla jobbigt när man inte har sin egen identitet. Hehe.
Förutom att jag kallas Thaipojken och är allmänt cepe.
Om slampiga hjärtan och hjärtsplitter under mina fotsulor
Jag har en text som skvalpar i huvudet. En berättelse som väntar på att få bli nerskriven och komma ut. Det är som gamla tider, när jag tänkte känslor i dikter och små berättelser.
Den här börjar såhär:
"Mitt hjärta knullade runt, det är sant. Men jag ska inte skylla på muskeln som enbart pumpar runt blod i min kropp. Det är inte dess fel att det råkar tillhöra en känslomässig slampa".
Nu började jag skriva, och kunde inte sluta. Det blir min första text om kärlek. Tror jag. Innan har jag skrivit om min oförmåga att älska och att jag därför krossat X antal hjärtan. Den här kommer från en mognare flickan som har lärt sig att falla in i öppna armar och ge sig hän. Tyvärr fortsätter jag att krossa hjärtan.. Resten får ni läsa en annan gång, för nu ska jag hämta min festis och gosa ihop min i soffan framför "How I met your mother".
POK// Miawiththalöööv
Hjärtat slår skiten ur mig
Titta noga på killen. Han har gjort mitt hjärta trasigt. Totalt sönderslaget ligger det i min bröstkorg, men då & då, kan man ana en rörelse som påminner om en stark fancrush. Det är hans fel. Hans bror går inte av för hackor heller.
Ändå är mitt hjärta helare än någonsin. Läkt & ihopsytt med de finaste stygnen. Jag ber till någon slags jävla gud att de ska hålla & inte brista. Jag förundras över hur något så skört kan vara så stabilt & självklart. Här vill jag skriva något äckligt sliskigt som ska avslutas med vänsterpiltre, men ni får själva fylla i era finaste ord, för klockan är två, & jag kan inte förmulerade saknaden.
24 dagar kvar - sedan smäller det igen!
Sedan glömde jag bort det i Emilias studentyra och funderingar.
Men IDAG! Idag firar mitt korta hår ett år. Yepp, runt den här tiden för 365 dagar sedan
föll min page mot marken. Den första korta frisyren såg hemsk ut. Lång synthlugg och kort på ena sidan.
Fy fan. Men nu är den kortare än någonsin och jag är snyggare än någonsin.
Imorgon är det ett år sedan thaipojken föddes. Yes, das thaiboy is up and running.
Som ni kanske inte alls vet hände detta under Hultsfredsfestivalen -08.
Ehh.. det är faktiskt ingen underdrift att säga att den festivalen förändrade inte bara mig,
utan även hela mitt liv, och har påverkat mig varje dag sedan jag åkte hem. Vilket är 363 dagar sedan.
Little bit of nostalgia for you, my låverz:
Nä, nu ska jag faktiskt kurera min feber.
POK//Korthåriz
Livet är så jävla svårt!!!111ett
Det känns som om han kanske borde få veta, men samtidigt angår det ju knappast honom.
Hade jag velat veta? Tror det. Hade han berättat för mig? Kanske.
Hmm.. Alla dessa svåra och hemska val man måste fatta här i livet. Håhåjaja.
Å andra sidan vet han ju redan. Typ.
Vad tycker ni?
20.21 Jag ger upp
tillsammans med känslorna som gav mig eld i blicken.
Harhjärta
Jag känner mig som kristall; skör och genomskinlig.
Någon kittlar mitt hjärta, det vilar obehagligt i min bröstkorg, samtidigt som det.. ja, kittlas.
Lite velig är jag också. Jag måste fokusera. Bestämma vad det är jag ska prioritera på fonetiken.
Jag kommer aldrig hinna läsa allt jag borde, så jag måste skära ut, förenkla och ta ut de viktigaste delarna.
Det är svårt. Det finns så mycket man borde kunna, och jag borde antecknat bättre på föreläsningarna.
Vad gjorde jag istället? Ritade löjliga teckningar i anteckningsblocket, sov, skrattade, snackade skit,
idiotförklarade töntarna som ljudade, drack kaffe med sådan njutning att allting runt omkring försvann i ett blurr
och vek upp ärmarna på min tröja väldigt omsorgsfullt.
Imorgon. Ja. Imorgon ska jag prioritera.
Därför är det bra att kunna fonetik
På tåget hem läste jag fonetik tills jag blev åksjuk och fastnade för den här passagen:
"Uvula (from Latin uvula "little grape´; adj. uvular)
The velum ends in a lump of flesh called the uvula. It is quite possible to see this organ,
(which does indeed look something like a little pink grape!) and to make it vibrate,
so producing a uvular trill [R]. It's much the same kind of action as gargling.
Several European languages, including French, German, Dutch, Danish
have forms of uvular articulation for /r/, all with the airstream channelled
between the uvula and the back of the tongue."
Okej, nu kommer ingen orka läsa det här, och de som orkat läsa kommer inte orka förstå,
men jag fastnade för det, för det är PRECIS SÅ SOM SMÅLÄNNINGARNA UTTALAR SINA R!!
Så nu när jag vet exakt vad som ska åtgärdas ska vi öva tungpositioner tills jag lärt er tala ORDENTLIGT!!
Om ni inte förstår vad jag menar, kan ni ju lyssna på videobloggen längre ner.
Nu är det dags att nanna kudden.
POK//Trött_tjej_88_ja,_shit_hon_saknar
Godnatt,gomorron,gokväll.
Jag borde nog slute vara sådan som jag vet att jag är. Känns fail.
Hur månmga har druckot sig nästan medveteslösa ikväll?
Jag i alla fall.
D-day tomorrow
så var det som om jag hade någon slags outömlig energi.
Det var jobbigt, jag grät, jag drömde mardrömmar, men jag var samtidigt driven,
bestämd och fullkomligt rabiat i mitt pluggande. Tidiga nätter, sena mornar, tills jag däckade.
Jag gick på något slags adrenalin.
Jag önskar att jag hade samma energi nu.
Jag önskar att jag kunde hitta styrkan till att läsa de där jävla texterna 100 ggr tills jag kan dem utantill.
Det har jag inte. Inte någonstans.
Jag har en känsla av att jag skulle behöva en dröm där Sula dödar mig för att jag analyserat boken så dåligt.
00.18 och jag hatar min säng
Det är lätt att vänja sig vid små saker som ett delat täcke
See the people heading for disaster
Väskan är i stort sett packad och jag har på mig för trånga jeans.
Ensam hemma, driver omkring, dricker kaffe, fastän jag har magkatarr.
Abstinensen tar annars kål på mig totalt.
Inatt drömde jag på engelska.. och jag hedrar mitt kall genom att lyssna på en engelsk ljudbok.
Ikväll klockan 19.02 kommer tåget, och jag kommer sitta på det.
Förfesta ensam i klackar med engelska i öronen.
21.33 är jag i Småland, sedan ska jag direkt vidare till Blekinge. Porten till Polen som pappa kallar staden.
När jag tog emor reaktionerna på mitt förra inlägg blev jag ledsen.
Två kommentarer från några av de käraste jag har, frågor på msn och sms:
"Tvivlar du på mig?"
Nej, inga av er som hört av sig är några jag tvivlar på. Självklart inte. Mina underbarn.
Det är alltid så att de som inte borde ta åt sig gör det, och de som borde gör det inte,
för ja, haha, de bryr sig ju ändå inte. Jag vet dock inte om det gör ont längre.
Jag vet bara att jag inte står ut.
Jag läste en bok av en av mina favoritförfattare. Slutet var det sämsta någonsin.
Jag hade glömt att han bara skrev om död, incest, våltäkt och mobbing,
och att alla hans böcker lämnar ett sår i hjärtat som man aldrig riktigt kommer över.
Det är kanske därför jag tycker han är så jävla bra.
Nu ska jag packa om och sminka mig. Inte glömma spriten.
Glömma min melankoli och känslan av att jag är en fegis som flyr Borås
så fort jag kan när något hemskt har hänt. Tönt är vad jag är.
Om Emilia läser detta så finns filten i mitt rum.
Det är bara att hämta den, men ring först för att kolla om någon är hemma.
POK// ...
I need a fucking hug
Men de senaste två veckorna har varit ett helvete, och jag börjar fundera på vilka som verkligen bryr sig om mig.
En vet jag i alla fall inte gör det. Det blir bara mer och mer uppenbart.
POK// Can you see me?
Faktum är att jag alltid kommer äga skiten ur er
56 fick jag. 40 var G och 60 VG.
När jag fick veta det, så tänkte jag: "Varför pluggade jag inte mer?".
Nu förstår jag varför folk skaffar fler än ett barn efter en helvetsfödsel.
Man förtränger och glömmer.
Sanningen är dock ändå att jag har ryggproblem efter tentapluggandet,
eftersom jag hela tiden satt framåtlutad med näsan i kompendiet eller grammatikboken.
Eh ja, det är väl det mest påtagliga. Sedan ska man ju inte glömma mina mardrömmar,
hur jag grät för att jag kände mig korkad och vilken ångest jag hade. Jag mådde piss.
"Varför pluggade jag inte mer?"
Ja... KANSKE FÖR ATT DET BARA FINNS 24 TIMMAR PÅ ETT DYGN,
OCH DU HÅLLER DIG UNDAN FRÅN TENTAKNARK, SOM T.EX. AMFETAMIN??!?!!!!!11111ett
Herregud. Jag är nog fan korkad på riktigt.
