Jag fick ett "välkommen-hem"-sms igår. Då hade jag lämnat en förtvivlad pappa på stationen i Borås, åkt 2,5 timme till Emmaboda. Jag var väl kanske hemma trots allt. Det är allt som allt mitt nionde besök. Mitt längsta hittills. 14 dagar.

Jag har en text som skvalpar i huvudet. En berättelse som väntar på att få bli nerskriven och komma ut. Det är som gamla tider, när jag tänkte känslor i dikter och små berättelser.
Den här börjar såhär:

"Mitt hjärta knullade runt, det är sant. Men jag ska inte skylla på muskeln som enbart pumpar runt blod i min kropp. Det är inte dess fel att det råkar tillhöra en känslomässig slampa".

Nu började jag skriva, och kunde inte sluta. Det blir min första text om kärlek. Tror jag. Innan har jag skrivit om min oförmåga att älska och att jag därför krossat X antal hjärtan. Den här kommer från en mognare flickan som har lärt sig att falla in i öppna armar och ge sig hän. Tyvärr fortsätter jag att krossa hjärtan.. Resten får ni läsa en annan gång, för nu ska jag hämta min festis och gosa ihop min i soffan framför "How I met your mother".

POK// Miawiththalöööv