Fina barndomsminnen
Jag var bara sex år, och mamma frågar mig om jag minns nyhetsrapporteringarna om olyckan.
Sanningen att säga så gör jag inte det. Däremot minns jag hur jag och en vän brukade leka Estonia i vågbassängen.
Vi turades om att vara flytleksaken, och när vågorna satte igång, och man välte skrek man:
"AHH JAG DÖR! ESTONIA! JAG DÖR!!".
Ljuva barndom. Det är bara då man kommer undan med de roliga lekarna.
Tomhet
Jag vill skriva om fingrar som kläms med flit, och ett höstluktande Göteborg,
om att be om något som man inte borde be om, men som man inte kan avstå, för då går man sönder,
mer sönder än när man bara klämmer ett långfinger i en låda.
Men jag skriver, markerar och trycker på delete.
Puss på er alla
Känns som att skaffa Facebook på fyllan.
ADDA!!!! Flest vänner när de dör vinner!
P.S. Jag är topless. Maulin like (y)
IMORGON SKITER VI I ALLT ÄLSK!
Lycka är med lock och pock få Maulin att impulsköpa tågbiljetter tur-retur Örebro-Herrljunga.
Höjden av lycka hade varit om Juffs & Anna hade gjort henne sällskap!
Bara utifallatt...
Jag vill inte verka paranoid eller nåt, men om jag skulle försvinna mystiskt efter det här så informera polisen.
Han är ganska lång, runt 1.75-1.80 skulle jag tro, blond (nästan vithårig), ganska bred näsa, blå tjocktröja och mörka jeans.
12.00. Ehh
Hej från en flicka som försöker plugga på biblioteken, men bara leker med laptopens webcam.
Moget, Mia, MOOOOOOOGET!!!!!
Brev till en vän
och jag vet inte ens om du kommer läsa det, men jag antar det, eftersom du sagt att du läst bloggen hela sommaren.
Okej det är såhär: Jag fattar att jag sårade dig, jag fattar att du är arg/ledsen/skitförbannad/whatever.
Fine. Jag betedde mig delvis som en skit mot dig. MEN det var verkligen inte medvetet, och jag var ALLTID ärlig.
Jag sa direkt hur det låg till när jag började känna mig osäker och ställdes inför ett val.
Du sa att du skulle acceptera mitt beslut, vilket det än var, att du skulle fortsätta vara min vän.
Det var bara skitsnack, för du accepterade inte ett skit när du väl förstod att jag inte hade valt dig.
Jag förstod varför du tyckte att det var jobbigt att umgås med mig, och jag förstod dig när du
delvis sa upp all kontakt. Jag tyckte att jag förtjänade det, åtminstone lite.
Men det har gått för långt när du helt säger upp kontakten med mig genom din kompis,
ångrar dig en och en halv vecka senare, men enbart för att kunna börja kasta skit på mig igen.
Jag kan ta mycket, men du har gått långt över min gräns. Jag har sagt förlåt, jag har förklarat, jag har bönat och bett, jag har gett dig space, och jag har låtit dig skälla och spy galla över mig, men nu kan jag inte göra mer.
Jag kan inte tvinga dig att förlåta mig, så du kan ju fortsätta sitta och tycka synd om dig själv, för det är i grunden bara det som det handlar om, din jävla martyr.
Det är synd för du är en grym kille, men du har sjunkt som fan i mina ögon. Hör av dig när du mognat.
Everyday I'm dying a little more inside
Det handlade om att även om man inte vill vara en bitch, så finns det vissa strider man måste ta.
Striden om att inte tyna bort, striden om ett essentiellt behov för att klara av att leva, striden om platsen man måste få ta.
Striden om toppen på isberget, den väldigt stora droppen som får bägaren att rinna över.
Den striden som kan bli den sista om man förlorar, för då klarar man inte mer.
Då är man officiellt ett spöke, ett ingenting, ett osynligt något som tassar på tå.
Jag vågade inte publicera det, för jag är rädd för striden. Livrädd.
För om jag förlorar känns det som om jag måste fatta ett beslut som jag inte vill ta.
Idag har jag faktiskt förstått att det är okej att ta den. Att jag inte är löjlig eller småaktig.
Jag borde insett det själv, men jag har förtryckt mig själv så länge att jag tappat bort mitt logiska jag,
bytt ut min självklarhet och självsäkerhet mot en rädsla som inte betyder något om man måste må dåligt hela tiden.
Så, det var det. Ett inlägg ska alltid avslutas i positiv anda.
Idag pratade jag med en tjej i min grupp som jag blev lite kär i.
Hon heter Ylva och är lika konstig som jag. Hon och jag ska bli bästisar.
Och min frisyr tog hem storslam hos hela min släkt. Jag är tydligen snyggare än någonsin. Tack.
Hår & evig kärlek
SER NI?! SER NI?! Jag har äntligen lärt mig hur jag ska få håret att stå (någorlunda) rakt upp.
Det tog bara två veckor, och jag är väldigt stolt över mig själv.
Att det sedan ser för jävligt ut när man kommer hem efter en dag i duggregn är ju en världslig sak.
Inte heller behöver jag vara rädd för att få leva i celibat medan jag har den här frisyren,
för jag har fått väldigt många uppskattande blickar på stan.
Att det sedan nästan enbart är gubbar på 50+ som verkar gilla den spelar väl inte så stor roll?
Det är ju de som (förhoppningsvis) har pengarna.
Men det finns ju bara en man i mitt hjärta just nu, och det är ju den underbara Kung Lear.
Han har varit mitt ständiga sällskap sedan torsdags kväll, och nu ska jag äntligen få analysera
honom och hans finfina döttrar. Det kommer bli fint, romantiskt och magiskt.
I'm like a virgin, touched for the very first time!
Nä, asså, det är en seriös dealbreaker!
För några veckor sedan fick jag Emilia nästan att börja gråta när jag erkände att jag numera är i stort sett likgiltig till Kent, och att jag mår lite illa av Broder Daniel och alla små BD-fittor.
Tillsammans har vi en historia där BD, Kent, The Ark, HH, Winnerbäck o.s.v. varit soundtracket.
The Soundtrack of Our Lives liksom (höhö).
Men ja, det har väl förändrats en hel del.
I torsdags ringde jag på hemma hos henne, och haha.. ja, hon spelar BD.
Hon hoppar och studsar och säger "Mia! Ja, vi är nostalgiska! Mia! Blir du inte lite sugen?!!"
Ehh.. ABC 1,2,3 Nothing really matters to me! Oh no, I'm so missunderstood! Boohoo!
I'm only living when I'm drinking, oh this town kills you when you're young?!
Visst har jag också haft stjärnor på kinderna och tyckt att Henrik Berggren var pure genious,
men inte ens efter att ha varit nere och deprimerad i över en månad var BD särskilt tilltalande.
Jag bara skakade på huvudet, och sa att Winnerbäcks nya var bra.
Jag trodde verkligen att det skulle blidka henne, men hon blir sur och säger:
"JA! DET ÄR KLART SOM FAN DU TYCKER DET! MED EN JÄVLA SYNTHSLINGA!!
Så jävla kasst!! KASST!!!"
Jag tänkte på detta nu idag, för jag lyssnar på Lasses nya. Den är BRA! Annorlunda, men BRA!
Och jag säger det här bara en gång Emilia, så lägg det på minnet:
JAG SLUTADE INTE ÄLSKA DIG NÄR DU BLEV VEGETARIAN, SÅ NU FÅR DU FAN ÄLSKA MIG ÄVEN OM JAG INTE ÄLSKAR KENT LÄNGRE!!!! Ingen är perfekt liksom...
Men igår lyssnade jag faktiskt på Kent. Tillbaka till samtiden.
Fast det såklart, den innehåller ju väldigt mycket synthslingor..
I väntan på Kent-konsert 13 maj 2005, Frihamnen, Göteborg.
With a taste of your poisonparadise
Ja, bilden talar väl sitt tydliga språk. Jag är så jävla hooked igen, det känns fint.
Om jag var tvungen att välja mellan inget sex på ett år, eller inget kaffe på ett år,
så skulle det vara som att be mig att välja mellan en överdos eller hängning.
Ändå är jag ganska säker på att kaffet skulle vinna.
Hur blev jag såhär tragisk?
Alla i gruppen har upptäckt att jag är cäpä
Jag antar att man är tillräckligt hjärntvättad när man efter skoldagens slut tänker, skriver sms och ibland pratar på engelska..? Snart ska jag bara blogga på engelska.
Good najt än slip tajt.
00.08 Try to get some sleep
På uppdrag slog han mig hårt i magen och vingklippte mig på samma gång.
Don't shoot the messenger, så jag satte mig ner med kaffe, kompendium och en glädje över att tjejen två meter bort inte förstod svenska. Det var engelska blandat med tyska, bananlunch blandat med Viktor och två halvokända, det var föreläsning blandat med sorg över det som varit och tillbakahållna tårar.
Allt som var, allt som inte var och allt som kanske borde varit.
Det enda jag kan säga att jag vill ha dig som jag hade dig i våras.
Jag får ingen känsla i det här inlägget. Inget flyt. Inget av den hjärtskärande smärta som jag känner.
Hur ska man kunna beskriva när det känns som om jag tappat känseln i varenda liten del av min kropp
för att slippa känna den där jävla jävla förbannade fittsmärtan över att vara någon man alltid kommer vara,
hur mycket man än mognar, lugnar ner sig, slutar flörta, blir medveten, blir snällare, blir kär, sover ensam med händerna på täcket. Jävla hora som punkterar hjärtan med skalpell. Utan att anstränga mig.
Så jag gråter. Jag gråter över mig själv. Jag gråter över att jag känner såhär, utan egentlig anledning.
Och så gråter jag för att jag ser ut som ett barn när jag gråter. Snorig, illröd, svullet ansikte, billig mascara på kinderna, tolv år.
_______________________________________________________________________________________
OCH NEJ, jag vet att ni tänker att det hänt något med Bäbis, men det är fel.
Han är världbäst. Faktiskt. Det enda dåliga är att han inte kan ge mig en puss på kinden nu.
