Jag skrev nyss ett inlägg, som jag aldrig kommer publicera.
Det handlade om att även om man inte vill vara en bitch, så finns det vissa strider man måste ta.
Striden om att inte tyna bort, striden om ett essentiellt behov för att klara av att leva, striden om platsen man måste få ta.
Striden om toppen på isberget, den väldigt stora droppen som får bägaren att rinna över.
Den striden som kan bli den sista om man förlorar, för då klarar man inte mer.
Då är man officiellt ett spöke, ett ingenting, ett osynligt något som tassar på tå.
Jag vågade inte publicera det, för jag är rädd för striden. Livrädd.
För om jag förlorar känns det som om jag måste fatta ett beslut som jag inte vill ta.

Idag har jag faktiskt förstått att det är okej att ta den. Att jag inte är löjlig eller småaktig.
Jag borde insett det själv, men jag har förtryckt mig själv så länge att jag tappat bort mitt logiska jag,
bytt ut min självklarhet och självsäkerhet mot en rädsla som inte betyder något om man måste må dåligt hela tiden.

Så, det var det. Ett inlägg ska alltid avslutas i positiv anda.
Idag pratade jag med en tjej i min grupp som jag blev lite kär i.
Hon heter Ylva och är lika konstig som jag. Hon och jag ska bli bästisar.
Och min frisyr tog hem storslam hos hela min släkt. Jag är tydligen snyggare än någonsin. Tack.