På uppdrag slog han mig hårt i magen och vingklippte mig på samma gång.
Don't shoot the messenger, så jag satte mig ner med kaffe, kompendium och en glädje över att tjejen två meter bort inte förstod svenska. Det var engelska blandat med tyska, bananlunch blandat med Viktor och två halvokända, det var föreläsning blandat med sorg över det som varit och tillbakahållna tårar.

Allt som var, allt som inte var och allt som kanske borde varit.
Det enda jag kan säga att jag vill ha dig som jag hade dig i våras.


Jag får ingen känsla i det här inlägget. Inget flyt. Inget av den hjärtskärande smärta som jag känner.
Hur ska man kunna beskriva när det känns som om jag tappat känseln i varenda liten del av min kropp
för att slippa känna den där jävla jävla förbannade fittsmärtan över att vara någon man alltid kommer vara,
hur mycket man än mognar, lugnar ner sig, slutar flörta, blir medveten, blir snällare, blir kär, sover ensam med händerna på täcket. Jävla hora som punkterar hjärtan med skalpell. Utan att anstränga mig.
Så jag gråter. Jag gråter över mig själv. Jag gråter över att jag känner såhär, utan egentlig anledning.
Och så gråter jag för att jag ser ut som ett barn när jag gråter. Snorig, illröd, svullet ansikte, billig mascara på kinderna, tolv år.


_______________________________________________________________________________________

OCH NEJ, jag vet att ni tänker att det hänt något med Bäbis, men det är fel.
Han är världbäst. Faktiskt. Det enda dåliga är att han inte kan ge mig en puss på kinden nu.