För några veckor sedan fick jag Emilia nästan att börja gråta när jag erkände att jag numera är i stort sett likgiltig till Kent, och att jag mår lite illa av Broder Daniel och alla små BD-fittor.
Tillsammans har vi en historia där BD, Kent, The Ark, HH, Winnerbäck o.s.v. varit soundtracket.
The Soundtrack of Our Lives liksom (höhö).
Men ja, det har väl förändrats en hel del.

I torsdags ringde jag på hemma hos henne, och haha.. ja, hon spelar BD.
Hon hoppar och studsar och säger "Mia! Ja, vi är nostalgiska! Mia! Blir du inte lite sugen?!!"

Ehh.. ABC 1,2,3 Nothing really matters to me! Oh no, I'm so missunderstood! Boohoo!
I'm only living when I'm drinking, oh this town kills you when you're young?!

Visst har jag också haft stjärnor på kinderna och tyckt att Henrik Berggren var pure genious,
men inte ens efter att ha varit nere och deprimerad i över en månad var BD särskilt tilltalande.
Jag bara skakade på huvudet, och sa att Winnerbäcks nya var bra.
Jag trodde verkligen att det skulle blidka henne, men hon blir sur och säger:
"JA! DET ÄR KLART SOM FAN DU TYCKER DET! MED EN JÄVLA SYNTHSLINGA!!
Så jävla kasst!! KASST!!!"

Jag tänkte på detta nu idag, för jag lyssnar på Lasses nya. Den är BRA! Annorlunda, men BRA!
Och jag säger det här bara en gång Emilia, så lägg det på minnet:
JAG SLUTADE INTE ÄLSKA DIG NÄR DU BLEV VEGETARIAN, SÅ NU FÅR DU FAN ÄLSKA MIG ÄVEN OM JAG INTE ÄLSKAR KENT LÄNGRE!!!! Ingen är perfekt liksom...

Men igår lyssnade jag faktiskt på Kent. Tillbaka till samtiden.
Fast det såklart, den innehåller ju väldigt mycket synthslingor..



I väntan på Kent-konsert 13 maj 2005, Frihamnen, Göteborg.