Det här kommer nog bli bland mest rättframt privata som jag någonsin har skrivit här i bloggen,
och jag vet inte ens om du kommer läsa det, men jag antar det, eftersom du sagt att du läst bloggen hela sommaren.

Okej det är såhär: Jag fattar att jag sårade dig, jag fattar att du är arg/ledsen/skitförbannad/whatever.
Fine. Jag betedde mig delvis som en skit mot dig. MEN det var verkligen inte medvetet, och jag var ALLTID ärlig.
Jag sa direkt hur det låg till när jag började känna mig osäker och ställdes inför ett val.
Du sa att du skulle acceptera mitt beslut, vilket det än var, att du skulle fortsätta vara min vän.
Det var bara skitsnack, för du accepterade inte ett skit när du väl förstod att jag inte hade valt dig.
Jag förstod varför du tyckte att det var jobbigt att umgås med mig, och jag förstod dig när du
delvis sa upp all kontakt. Jag tyckte att jag förtjänade det, åtminstone lite.
Men det har gått för långt när du helt säger upp kontakten med mig genom din kompis,
ångrar dig en och en halv vecka senare, men enbart för att kunna börja kasta skit på mig igen.
Jag kan ta mycket, men du har gått långt över min gräns. Jag har sagt förlåt, jag har förklarat, jag har bönat och bett, jag har gett dig space, och jag har låtit dig skälla och spy galla över mig, men nu kan jag inte göra mer.
Jag kan inte tvinga dig att förlåta mig, så du kan ju fortsätta sitta och tycka synd om dig själv, för det är i grunden bara det som det handlar om, din jävla martyr.
Det är synd för du är en grym kille, men du har sjunkt som fan i mina ögon. Hör av dig när du mognat.