Jag vaknade i lördags med ett stort skrapsår på knät, en bula & skrapsår i pannan & blåmärken på benen & handleden. Sannolikt ramlade jag in i en skrovlig betongvägg, men man kan aldrig vara säker. Ingen verkar veta eller minnas. Allra minst jag. Det var i vilket fall som helst en fin kväll, något annat kan inte påstås. Helt utan förväntningar hade jag skitkul med nunnorna & min småländska fånge. Det var fint med en touch of Småland. Tyvärr finns det inga bildbevis, men det är nog bäst så. Life is what happens when you hide behind your camera.
Det där kom jag på alldeles själv, alldeles nu. Så cool är jag.
Idag känner jag mig melankolisk & jag hade väldigt gärna velat sitta & häva i mig alkohol på en risig kvarterskrog på Andra Lång & skratta för mycket. Just nu känns det verkligen som att livet bara är eländet mellan fyllorna & att det bara handlar om att stå ut. Stå ut & skriva den där fittiga uppsatsen. Stå ut & spara pengar till sämre tider. Stå ut & göra det bästa för att glömma hur mycket man saknar sina vänner. Jag vill inte stå ut mer.
Jag gör verkligen mitt bästa för att prioritera skolan. Jag gör mitt bästa för att tycka att det är mer värt att bli godkänd i Skriftlig spårkfärdighet, men sedan sitter jag ändå där & överväger om det är värt att bli underkänd igen för att få en småländsk helhelg. Är det värt att komma & lukta alkohol till handledaren igen? Är det värt det? Kanske. Det är lättare att planera plugget efter utgångarna än tvärtom, & kanske är det så alla andra har gjort i alla tider. Själv har jag alltid innan tackat nej till fyllor när jag har haft mycket att göra, men jag nog inte blivit äldre & förståndigare, snarare yngre & mer puckad. Det är väl det som kallas studentliv.

  

Men ikväll sitter jag trots allt hemma. Hemma & skriver uppsats; den engagerar mig inte. Hemma & äter mat; den mättar inte. Hemma & får kontakt med mina Bäbisar på msn; det dämpar inte min saknad.

 

Imorgon ska jag äntligen få sätta mig tåget upp till Norrland (ja, Stockholm är Norrland. Allting ovanför Bohuslän är Norrland för mig), stiga av i hufvudstaden fyra timmar senare och krama om min jazziga söderböna så hårt att hon går av på mitten! Jag vet att ni är avundsjuka, både för att Anna är A W E S O M E och för att vi ska se Hamlet. Yes, we are totally fucking F A A A B!

Tjipp & hej, nu ska jag fortsätta packa & peppa!

Jag blir alldeles för besatt alldeles för jävla lätt. Ni vet sådana där små fan-crushes man fick när man var liten och väldigt väldigt gärna ville pussas lite med BSB-Nick eller någon i Westlife? Jag får sådana fortfarande. Heeela tiden. Min nya crush: Martin Kellerman.

Japp, jag har fått en fan-crush på en fucking serietecknare som är typ dubbelt så gammal som jag, bara för att jag av någon anledningen som jag inte riktigt kan förklara skriver en C-uppsats om "Rocky". Jaha! Nog för att man blir lite nördig, det hör väl för all del till, men från att vara lite nördig till att bli pirrig i magen när man ser en bild på honom? Inte okeeeeeej. INTE okej. Hihi. Ändå tänker jag att jag ska spana efter honom när jag försvinner till fina hufvudstaden på fredag. Han bor ju trots allt på Söder, precis som min fina jazziga söderböna Anna. Maybe I'm getting lucky?

Det enda som är bra med min Kellerman-crush det är att min förälskelse till min Shakespeare-lärare är över. Jag insåg det idag när han en lång stund stod och pratade med mig i skolan. Pirret och the puppy-lovin' var gone with the wind. Och tur är väl det, för det är sjukt jävla jobbigt att känna att man vill döda någon varje gång ens lärare nämner sin frus namn. Enda anledningen till att jag var kär i honom från första början (förutom att han är söt, snäll, trevlig, engagerad och sjukt smart!) var väl att jag inte kan bli kär i Shakespeare eftersom han varit död i sisådär 400 år. Snacka om lost cause! Annars lovar jag er; jag hade gift mig med lilla William.

Du sa en gång att jag var osårbar, ett självförtroende av pansar.
Jag svarade att jag egentligen var en superhjälte vars superkraft var självdistans.
Eller, jag minns egentligen inte riktigt vad jag svarade, mer än att jag fnissade,
stammade något om en superhjälte och blev varm inombords, för jag kände att du var min vän,
och du kände mig, och förstod mig, och vi var precis lika, och vi hade vår första fylla tillsammans.
Jag kunde aldrig tro att du bara några få månader skulle få mig att gråta av dina elakheter,
och då, när jag grät, så kunde jag inte tro att jag sju månader senare fortfarande skulle gråta
floder och känna hur min själ rämnar och förblöder. Jag blir ju nästan aldrig ledsen, jag förvandlar sorgen till ilska. Det funkar inte nu. Du är faktiskt den enda på väldigt, väldigt länge, vars elakheter gjort så ont att jag vill skrika, kasta mig in i väggar, göra allt för att få smärtan att försvinna.
Du får gärna tro att jag är osårbar, du får gärna tro att jag har ett självförtroende av pansar, du får gärna tro att jag inte gråter, men tro inte att jag alltid kommer hoppas att du ska förlåta mig, tro inte att jag alltid kommer ta din skit, tro inte att jag aldrig kommer ge upp, för någon dag kommer min kropp inte klara smärtan mer, någon dag kommer det bli för mycket, och då går allting över och jag kan sakta med säkert glömma dig, min älskade, älskade vän.
Det är åtminstone vad jag hoppas, vad jag måste tro för att inte ge upp på livet.
Och jag hoppas också att du aldrig mer kommer få mig att springa ut i Göteborgsnatten och spendera småtimmarna mellan Påskafton och Påskdagen gråtandes på Kvibergs kyrkogård.

Jag älskar dig.
Inte som du ville, men på ett sätt som är få förunnat.

Jag sparar allt du slänger, allt det fula som berör.
Det har blivit svårare att laga det du förstört.
Du har blivit lättantändlig, du bränner allt du rör.
Jag har blivit äldre, saknar glöd.
Det rår jag inte för.