Du sa en gång att jag var osårbar, ett självförtroende av pansar.
Jag svarade att jag egentligen var en superhjälte vars superkraft var självdistans.
Eller, jag minns egentligen inte riktigt vad jag svarade, mer än att jag fnissade,
stammade något om en superhjälte och blev varm inombords, för jag kände att du var min vän,
och du kände mig, och förstod mig, och vi var precis lika, och vi hade vår första fylla tillsammans.
Jag kunde aldrig tro att du bara några få månader skulle få mig att gråta av dina elakheter,
och då, när jag grät, så kunde jag inte tro att jag sju månader senare fortfarande skulle gråta
floder och känna hur min själ rämnar och förblöder. Jag blir ju nästan aldrig ledsen, jag förvandlar sorgen till ilska. Det funkar inte nu. Du är faktiskt den enda på väldigt, väldigt länge, vars elakheter gjort så ont att jag vill skrika, kasta mig in i väggar, göra allt för att få smärtan att försvinna.
Du får gärna tro att jag är osårbar, du får gärna tro att jag har ett självförtroende av pansar, du får gärna tro att jag inte gråter, men tro inte att jag alltid kommer hoppas att du ska förlåta mig, tro inte att jag alltid kommer ta din skit, tro inte att jag aldrig kommer ge upp, för någon dag kommer min kropp inte klara smärtan mer, någon dag kommer det bli för mycket, och då går allting över och jag kan sakta med säkert glömma dig, min älskade, älskade vän.
Det är åtminstone vad jag hoppas, vad jag måste tro för att inte ge upp på livet.
Och jag hoppas också att du aldrig mer kommer få mig att springa ut i Göteborgsnatten och spendera småtimmarna mellan Påskafton och Påskdagen gråtandes på Kvibergs kyrkogård.

Jag älskar dig.
Inte som du ville, men på ett sätt som är få förunnat.

Jag sparar allt du slänger, allt det fula som berör.
Det har blivit svårare att laga det du förstört.
Du har blivit lättantändlig, du bränner allt du rör.
Jag har blivit äldre, saknar glöd.
Det rår jag inte för.