Jag vaknade i lördags med ett stort skrapsår på knät, en bula & skrapsår i pannan & blåmärken på benen & handleden. Sannolikt ramlade jag in i en skrovlig betongvägg, men man kan aldrig vara säker. Ingen verkar veta eller minnas. Allra minst jag. Det var i vilket fall som helst en fin kväll, något annat kan inte påstås. Helt utan förväntningar hade jag skitkul med nunnorna & min småländska fånge. Det var fint med en touch of Småland. Tyvärr finns det inga bildbevis, men det är nog bäst så. Life is what happens when you hide behind your camera.
Det där kom jag på alldeles själv, alldeles nu. Så cool är jag.
Idag känner jag mig melankolisk & jag hade väldigt gärna velat sitta & häva i mig alkohol på en risig kvarterskrog på Andra Lång & skratta för mycket. Just nu känns det verkligen som att livet bara är eländet mellan fyllorna & att det bara handlar om att stå ut. Stå ut & skriva den där fittiga uppsatsen. Stå ut & spara pengar till sämre tider. Stå ut & göra det bästa för att glömma hur mycket man saknar sina vänner. Jag vill inte stå ut mer.
Jag gör verkligen mitt bästa för att prioritera skolan. Jag gör mitt bästa för att tycka att det är mer värt att bli godkänd i Skriftlig spårkfärdighet, men sedan sitter jag ändå där & överväger om det är värt att bli underkänd igen för att få en småländsk helhelg. Är det värt att komma & lukta alkohol till handledaren igen? Är det värt det? Kanske. Det är lättare att planera plugget efter utgångarna än tvärtom, & kanske är det så alla andra har gjort i alla tider. Själv har jag alltid innan tackat nej till fyllor när jag har haft mycket att göra, men jag nog inte blivit äldre & förståndigare, snarare yngre & mer puckad. Det är väl det som kallas studentliv.

  

Men ikväll sitter jag trots allt hemma. Hemma & skriver uppsats; den engagerar mig inte. Hemma & äter mat; den mättar inte. Hemma & får kontakt med mina Bäbisar på msn; det dämpar inte min saknad.