Jag blir alldeles för besatt alldeles för jävla lätt. Ni vet sådana där små fan-crushes man fick när man var liten och väldigt väldigt gärna ville pussas lite med BSB-Nick eller någon i Westlife? Jag får sådana fortfarande. Heeela tiden. Min nya crush: Martin Kellerman.

Japp, jag har fått en fan-crush på en fucking serietecknare som är typ dubbelt så gammal som jag, bara för att jag av någon anledningen som jag inte riktigt kan förklara skriver en C-uppsats om "Rocky". Jaha! Nog för att man blir lite nördig, det hör väl för all del till, men från att vara lite nördig till att bli pirrig i magen när man ser en bild på honom? Inte okeeeeeej. INTE okej. Hihi. Ändå tänker jag att jag ska spana efter honom när jag försvinner till fina hufvudstaden på fredag. Han bor ju trots allt på Söder, precis som min fina jazziga söderböna Anna. Maybe I'm getting lucky?

Det enda som är bra med min Kellerman-crush det är att min förälskelse till min Shakespeare-lärare är över. Jag insåg det idag när han en lång stund stod och pratade med mig i skolan. Pirret och the puppy-lovin' var gone with the wind. Och tur är väl det, för det är sjukt jävla jobbigt att känna att man vill döda någon varje gång ens lärare nämner sin frus namn. Enda anledningen till att jag var kär i honom från första början (förutom att han är söt, snäll, trevlig, engagerad och sjukt smart!) var väl att jag inte kan bli kär i Shakespeare eftersom han varit död i sisådär 400 år. Snacka om lost cause! Annars lovar jag er; jag hade gift mig med lilla William.