Hej från en flicka som försöker plugga på biblioteken, men bara leker med laptopens webcam.
Moget, Mia, MOOOOOOOGET!!!!!

Det här kommer nog bli bland mest rättframt privata som jag någonsin har skrivit här i bloggen,
och jag vet inte ens om du kommer läsa det, men jag antar det, eftersom du sagt att du läst bloggen hela sommaren.

Okej det är såhär: Jag fattar att jag sårade dig, jag fattar att du är arg/ledsen/skitförbannad/whatever.
Fine. Jag betedde mig delvis som en skit mot dig. MEN det var verkligen inte medvetet, och jag var ALLTID ärlig.
Jag sa direkt hur det låg till när jag började känna mig osäker och ställdes inför ett val.
Du sa att du skulle acceptera mitt beslut, vilket det än var, att du skulle fortsätta vara min vän.
Det var bara skitsnack, för du accepterade inte ett skit när du väl förstod att jag inte hade valt dig.
Jag förstod varför du tyckte att det var jobbigt att umgås med mig, och jag förstod dig när du
delvis sa upp all kontakt. Jag tyckte att jag förtjänade det, åtminstone lite.
Men det har gått för långt när du helt säger upp kontakten med mig genom din kompis,
ångrar dig en och en halv vecka senare, men enbart för att kunna börja kasta skit på mig igen.
Jag kan ta mycket, men du har gått långt över min gräns. Jag har sagt förlåt, jag har förklarat, jag har bönat och bett, jag har gett dig space, och jag har låtit dig skälla och spy galla över mig, men nu kan jag inte göra mer.
Jag kan inte tvinga dig att förlåta mig, så du kan ju fortsätta sitta och tycka synd om dig själv, för det är i grunden bara det som det handlar om, din jävla martyr.
Det är synd för du är en grym kille, men du har sjunkt som fan i mina ögon. Hör av dig när du mognat.

Jag skrev nyss ett inlägg, som jag aldrig kommer publicera.
Det handlade om att även om man inte vill vara en bitch, så finns det vissa strider man måste ta.
Striden om att inte tyna bort, striden om ett essentiellt behov för att klara av att leva, striden om platsen man måste få ta.
Striden om toppen på isberget, den väldigt stora droppen som får bägaren att rinna över.
Den striden som kan bli den sista om man förlorar, för då klarar man inte mer.
Då är man officiellt ett spöke, ett ingenting, ett osynligt något som tassar på tå.
Jag vågade inte publicera det, för jag är rädd för striden. Livrädd.
För om jag förlorar känns det som om jag måste fatta ett beslut som jag inte vill ta.

Idag har jag faktiskt förstått att det är okej att ta den. Att jag inte är löjlig eller småaktig.
Jag borde insett det själv, men jag har förtryckt mig själv så länge att jag tappat bort mitt logiska jag,
bytt ut min självklarhet och självsäkerhet mot en rädsla som inte betyder något om man måste må dåligt hela tiden.

Så, det var det. Ett inlägg ska alltid avslutas i positiv anda.
Idag pratade jag med en tjej i min grupp som jag blev lite kär i.
Hon heter Ylva och är lika konstig som jag. Hon och jag ska bli bästisar.
Och min frisyr tog hem storslam hos hela min släkt. Jag är tydligen snyggare än någonsin. Tack.

SER NI?! SER NI?! Jag har äntligen lärt mig hur jag ska få håret att stå (någorlunda) rakt upp.
Det tog bara två veckor, och jag är väldigt stolt över mig själv.
Att det sedan ser för jävligt ut när man kommer hem efter en dag i duggregn är ju en världslig sak.
Inte heller behöver jag vara rädd för att få leva i celibat medan jag har den här frisyren,
för jag har fått väldigt många uppskattande blickar på stan.
Att det sedan nästan enbart är gubbar på 50+ som verkar gilla den spelar väl inte så stor roll?
Det är ju de som (förhoppningsvis) har pengarna.

Men det finns ju bara en man i mitt hjärta just nu, och det är ju den underbara Kung Lear.
Han har varit mitt ständiga sällskap sedan torsdags kväll, och nu ska jag äntligen få analysera
honom och hans finfina döttrar. Det kommer bli fint, romantiskt och magiskt.
I'm like a virgin, touched for the very first time!

Fy fan vad spårat igår. En sönderslagen toalettstol, ett krossat terrarie, däckade människor i glassplitter, garderober och utomhussoffor. Spyor i sängar, kastade groggar i soffor och ett jack i näsan.
Det var nog årets största och bästa fest.

Idag:

Igår gick jag nerför Avenyn och stöter självklart på en sån där person som försöker ragga medlemmar eller bidrag eller whatever till Amnesty.

Amnesty-kille: HEJ! Bryr du dig om de mänskliga rättigheterna?
Jag: Ja! Självklart! Vet du vad jag tycker är en jävligt viktig mänsklig rättighet?
Amnesty-kille: Nej?
Jag: ATT KUNNA GÅ NERFÖR GATAN UTAN ATT BLI STÖRD AV IDIOTER!
Amnesty-kille: Jaha.. Ja, ha en trevlig dag då..

Mitt stök har nu tagit sådana proportioner att jag tappat bort något jag ALLTID har koll på; mina p-piller.
De är verkligen spårlöst borta. Väck med pusten! Jag har letat igenom hela min säng,
och lyft på diverse kläder på golvet, men nej. Jaha. Då får jag väl bli på smällen då.

Jävla skitliv.

Hehe. Imorgon ska jag till frisören. Jag börjar bli nervös.
Hoppas jag inte ångrar mig och börjar gråta.

Igår blev jag full på tre klunkar vin, försökte få Lejonet och hennes pojkvän att dansa till Maskinen
och Far och Son. Vi tittade på The Ring, jag skrattade, Lejonet hatade. Pojkvännen hade stånd.
Vi lekte våldtäktsmän. Jag lekte hemmafru.



Idag såg Lejonet the one and only Håkan Hellström på Djurparken.
Jag satt på Borås största alkishak och käkade middag/lunch med familjen + farmor + farmors syster.
Tänk att jag missade HH. Men jag fick mitt dricka kaffe. Det uppväger absolut den förlusten.

Imorgon: Kolmården med mamma

Aoooow vad fint mitt och Lejonets miniäventyr till Bohuslän blev!
Inga lik hittade vi, och inga poliser heller, men trampandet på klippor och vassa stenar läkte min fot,
Lina hade gjort en mumsmumsig lunch, vädret var tillräckligt fint och vi körde inte vilse en enda gång!



Lejonet dansar loss X meter över havet! Någon som kan gissa vart vi åkte?

Jag vill inte välja, för jag har en känsla av att det kommer bli jävla fel, precis som det nästan alltid blir när jag ska fatta ett beslut. Men frågan är: En lärare som jag vet är helt okej och har en helt okej läslista som jag förmodligen kommer tycka om eller ska jag spendera tiden på en kvällskurs med en helt fantastisk föreläsare med en litteraturlista som jag typ inte hört talas om?

Nu har jag varit hemma från det stora äventyret ett tag, och är väldigt trött efter väldigt mycket bilkörande.
Vi väntar med bilder tills imorn, då jag får min nya, förhoppningsvis finfina, dator!
Det är allt jag pallar med att skriva idag. Trött trött trött.

Seg dag utan något som hänt, utan att jag gjort något, egentligen.
Skulle väl kanske varit bra om jag åkt till läkaren med min fot. Den gulliga och snälla sjuksköterskan på Sjukvårdsupplysningen tyckte att jag skulle göra det.
"Jadu, man ska inte ha ont i en stukad fot när man inte stöder på den. Du har nog en spricka i ledbandet eller en infektion. Åk till distriksläkaren på måndag, lova det".
Javisst, jag lovade, men idag tyckte jag att jag inte hade råd att betala 120 spänn på ett läkarbesök. Minst.
Och så kanske mer antibiotika på det. Dyra fanskap. Dessutom så känns det som om foten blivit bättre. Liiiiiiite.

Imorgon bär det av åt nordväst, till kusten, till Bohuslän, med mitt fina Lejon.



Bild från i torsdags, när jag solade med Lina vid Almenäs.
Det var varmt, mysigt och trevligt. Jag hade en baddräkt för första gången på typ 10 år.
Det är självklart den finaste som tagit bilden.

Malin, och alla andra som jag berättade mina hårplaner för; JAG HAR ÅNGRAT MIG IGEN!
Jag vill vill vill vill vill vill!!
Och då måste jag göra det, annars kommer jag förtäras inombords av längtan.
Så jag gör det. Hos en frisör. Nästa vecka. Förhoppningsvis. Det är nu eller aldrig; snart kommer det bli för kallt.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!!