Froggy.
Klockan fyra i morse vaknade jag av att en groda satt på mitt täcke
och var på väg att kliva upp i mitt ansikte.
Jag skrek.
Jag vet inte om jag trivs i stugan längre.
Cut cut cut
Jag är liten. Mycket liten. 157 cm och 37 kg tung.
Jag tål inte mycket alkolhol. Jag tål faktiskt knappt någonting.
Det är därför inte särskilt förvånande att jag efter två cider tycker
att det är en helt underbart strålande idé att sätta saxen i min redan korta page,
och skaffa pojkrufs. Jag tyckte dessutom att det var en ännu bättre idé att låta
ett gäng sjungade frisörer utan spegel göra det inför publik på Hultsfredsfestivalen.
Det visar sig faktiskt att jag är jävligt smart på fyllan. Så det så.
Jag är som Smala Sussie (ni vet, hon som blir smart av pulver, men bara är smart när hon tagit det
och ja.. sedan blir hon dödad för sin smarthet.. men i alla fall..).
Här är i alla fall resultatet av min otroliga intelligens:
och imorgon, tidigt, tidigt, försvinner jag ut i skogen till sommarstugan.
Där finns det ingen dator, tv eller mobilteckning. Så. Ja. Hejdå. Igen.
Vad har pappa gjort egentligen?!
Första natten på Hultsfred satt jag i ett camp där australiensare bodde, Camp Australia.
I det campet satt en kille, som fick mitt hjärta att klappa liiiiite snabbare än vanligt.
Anledning: Han var slående lik en kille som jag var kär i hösten 2006.
Killen som jag hade en crush på heter Martin Svensson, bor/bodde i Göteborg,
och var bildredigerare på en fotografagentur som jag hade praktik på första terminen i trean.
Det var honom jag spenderade mina dagar med.
Killen som satt i Camp Australia heter ja, något grekiskt, typ.. Elefetidos (?), men kallas Leffe.
Bor någonstans i Småland.. Typ.. Emmaboda? Ja, jag vet inte. Han kände Emmabodianerna som jag bodde med i alla fall. Jag frågade honom flera gånger, men han var helt säker på att han inte har någon bror, halvbror, kusin, farbror eller någon annan släkting som heter Martin Svensson.
Jag gav upp, för jag tänkte: "Äsch, de är väl bara helt enkelt lika, för Martin kommer ju från Göteborg".
MEN! Häromnatten kunde jag inte sova, och då kom jag att tänka på att Martin kommer ju från Småland från början!
Jo, det är sant! Han var född i Växjö (tror jag), gick på gymnasium i Uppsala och flyttade sedan till Göteborg.
Så nu är frågan: VAD HAR DERAS PAPPA GJORT EGENTLIGEN?!!
Har de samma pappa, eller är det bara en slump? Kan de ha ett annat släktband än halvbröder?
Har jag upptäckt en familjehemlighet? 
Nu vet jag att bilden på Leffe (till vänster) inte är världens bästa,
men det är den enda bild jag har. Men visst ser man likheten? Visst? Eller? Vad tycker ni?
Och den slutgiltiga frågan: Ska jag mejla Martin och berätta om hans look-a-like?!
Back in action! (for now)
Nu råkar mitt bästa inte alltid vara så bra, men jag ska försöka bli top noch.
I vilket fall som helst så har jag faktiskt en ursäkt till dålig uppdatering.
Först så kom ju Hultsfredsfestivalen ivägen. Ni vet Sveriges f.d. största festival som i år blivit omsprungen både av Sweden Rock Festival och Peace & Love (så går det när man har dåliga bandbokningar, för ärligt talat, vad är Babyshambles, Håkan Hellström, Rage Against the Machine mot P&L:s Sex Pistols, Kent, Thåström OCH Håkan Hellström?)
Min Hultsfredsfestival var i vilket fall underbar, och jag bekantade mig med sköna "Du kan va ett camp-are".
De lurade mig hemifrån bara fyra dagar efter hemkomsten från Hultsfred till en midsommarfestival i Emmaboda/Rasslebygd.
Visst kunde jag ha bloggat under de fyra dagarna, men ärligt talat: JAG STRUNTADE TOTALT I DET!
Summa sumarum: Festivaler (och i stort sett allt annat i mitt liv) går före bloggandet.
Jag ska i alla fall uppdatera lite idag, men först, så ska jag tvätta håret och äta chips.
Döden vandrar stilla vid min sida.
Jag gasar på, växlar upp och körläraren nickar förnöjt. Jag har bara några få lektioner kvar tills körkortet finns i min hand.
Helt plötsligt finns den bara där på vägen. En liten fågel. Kanske en sädesärla, eller...
Jag hinner inte se.
"FLYTTA PÅ DIG LILLA FÅGEL!"
Det är inte okej att panikbromsa för att rädda en fågels liv, så jag kör rakt över den.
"Den flyttade aldrig på sig... Varför flyttade den inte på sig?"
Mina ord är fyllda av sorg och tomhet.
Bredvid mig sitter körläraren och stirrar förbluffat på mig, men brister sedan ut i bullrande skratt,
och slutar inte förrän tio minuter senare när det är dags att ge sig ut på motorvägen.
Allt jag kan tänka på att det är såhär det alltid kommer att vara.
Jag för med mig död.
Sanndrömmare? Jag?
Helt plötsligt, blåser det full orkan och busken som står på vår framsida förvandlas på något konstigt sätt till en gigantisk gran. Det blåser så mycket att halva granen blåser av, lyfter och kraschar rakt genom hela taket,
genom vinden, så att vi har en grantopp hängande ner i köket. På grund av det, så försvann på något konstigt sätt all ström.
Vi, jag, mamma, pappa, står och tittar på grantoppen som sticker ner genom taket.
Pappa försöker naturligtvis laga allting på en gång, till och med lägga nya takplattor, medans han står inne i köket.
Stormen har lagt sig nu, så jag går ut för att leta pepparkakor.
Väl ute kommer det tre stycken gigantiska hundar lufsande genom snön. De ser ut som en blandning mellan bkörnungar och slädhundar. De knackar på dörren, och mamma öppnar och släpper utan tvekan in dem, fastän pappa skriker: "MEN VAFAN?!".
De berättar för mamma, att våra grannar vill att vi ska ta hand om dem, för de har bara burkskinka och sitter ute på verandan och fryser, trots att de har el. Mamma tar naturligtvis hand om dem, och de kommer väl överens med våra tre katter. Ett tag har vi allesammans riktigt mysigt när vi sitter ute i vardagsrummet och äter kex.
Helt plötsligt hör vi sågljud utifrån, och det är pappas kompis Göran, som ska såga ner alla träden runt vår tomt, för att inte mer av vårt hus ska bli förstört. Pappa vägrar dock låta honom göra det, eftersom Göran inte har några vantar på sig.
Sedan vaknade jag, somnade om, och drömde att jag försökte berätta drömmen för pappa.
Jag blir dock sur, när han letar efter en biltidning och stänger in mig på mitt rum.
Han försökter trösta mig genom att ge mig överfallssprej.
Jag har verkligen ett rikt sömnliv...
Newfound lover
Amor och hans knubbiga små keruber har utfört en massiv kärleksakupunktur med sina små pilar på mig.
Den nya kärleken är stor, grå, varm, mysig, bekväm. Den nya kärleken är familjens nya soffa.
Det kalla, bruna och ogästvänliga, gamla 70-tals rummet är borta.
Vävtapeterna är ett minne blott, och jag har inte fällt en enda mascarakladdig tår.
Vad spelar det för roll att soffan var för stor för att kunna stå på den gamla soffans plats?
Vad spelar det för roll att det var vi som klantade till det, och att konsekvensen blir att vi för spontanmöblera om hela vardagsrummet?
Antagligen får vi också tapetsera om väggen bakom soffan, för att få bort de fula borrhålen
som blir efter skåpen ovanför (men som inte syns på bilden).
Det spelar faktiskt ingen roll alls.
Jag är kär. Jag trivs. Och under de svala försommarförmiddagarna tassar jag ljudlöst ut i vardagsrummet
och somnar om, eller tittar på dålig morgontv, i soffan som nu har fått en speciell plats i mitt hjärta.
What?!
Helt plötsligt fanns bara de här konstiga ränderna överallt!
Pappas kompis, som brukar fixa datorer, säger att det kan vara grafikkortet,
men att det också, om jag har otur, kan vara moderkortet!
Det är inte själva skärmen, eftersom vi provat att byta...
ÄR DET NÅGON SOM VET VAD DET ÄR?!
Andra juni tjugohundraåtta
Jag: Jag är en paradox. Jag är 'å ena sidan, å andra sidan' personifierad.
Jag vet aldrig vad jag vill, eller vad jag känner
Jag får en puss på min axel. Jag har kliat sönder min solbrända hud, och jag blöder.
Dina soltorra läppar gör mer skada än nytta. Du är så snäll. Och jag ska aldrig ångra att jag låtit dig veta vem jag är.
Årets mål: Bli kvitt min telefonskräck.
