Jag har en ny kärlek i mitt liv.
Amor och hans knubbiga små keruber har utfört en massiv kärleksakupunktur med sina små pilar på mig.
Den nya kärleken är stor, grå, varm, mysig, bekväm. Den nya kärleken är familjens nya soffa.
Det kalla, bruna och ogästvänliga, gamla 70-tals rummet är borta.
Vävtapeterna är ett minne blott, och jag har inte fällt en enda mascarakladdig tår.
Vad spelar det för roll att soffan var för stor för att kunna stå på den gamla soffans plats?
Vad spelar det för roll att det var vi som klantade till det, och att konsekvensen blir att vi för spontanmöblera om hela vardagsrummet?
Antagligen får vi också tapetsera om väggen bakom soffan, för att få bort de fula borrhålen
som blir efter skåpen ovanför (men som inte syns på bilden).
Det spelar faktiskt ingen roll alls.
Jag är kär. Jag trivs. Och under de svala försommarförmiddagarna tassar jag ljudlöst ut i vardagsrummet
och somnar om, eller tittar på dålig morgontv, i soffan som nu har fått en speciell plats i mitt hjärta.