Efter att ha varit hemifrån i nästan exakt 48 timmar är jag hemma från en blixtvisit i gutelandet.
Jag är för trött och utschasad för att orka skriva en smart, kreativ och rolig text.
Egentligen finns det inte heller något roligt att skriva om resan som ni skulle förstå.

Jag åkte till Gotland för att jag blev tvingad punkt
Jag blev tvingad för att pappa blev tvingad punkt
Pappa blev tvingad för att min syster skulle få ett diplom, eftersom hon tagit sin magisterexamen i arkeologi på Högskolan på Gotland punkt

Ja, det är i stort sett det. Vi  var ju väldigt kort tid i Visby, men den tiden var väldigt intensiv, eftersom Åsa (syster)
prombt skulle se varenda jävla kyrkoruin i hela Visby (de är inte få), från S:t Karin till S.t Clemens, samtidigt som jag och pappa gjorde vårt bästa för att driva henne till vansinne.
Det var alltifrån skämt om "Petar och hans fyra getar"
(för internt för att ni ska kunna förstå, eller tycka att det är kul),
och "vanhelgande" (Åsas ord, inte mitt) av HGO:s studentkår Rindi:s symbol, som jag och pappa tyckte såg ut som en uppochnedvänd rumpa med en pinne i. Det är egentligen ett murgröneblad, för den som undrar.

Ceremonin var väldigt kort, men hon fick sitt diplom och sin ros, medans jag satt i en nästan genomskinlig klänning och applåderade tillsammans med en kostymklädd fader. Alla tjejer som jag såg som gick/gått på högskolan var fula och fult klädda, så nu förstår jag varifrån Åsa fått sin klädstil.

Efter ceremonin åt vi middag, och vid det laget var jag övertrött, och fullkomligt odräglig.
När det var som värst låg jag över bordet och gapskrattade samtidigt som jag dunkade näven i bordet.
Då vände sig tre Stockholms-brats om, från bordet bakom, och sa till pappa:
"Du, du borde faktiskt inte låta henne dricka mer".
Detta fick pappa att börja gapskratta ännu värre vad jag gjorde.

Tjugo minuter senare gick vi därifrån, för att se de två kyrkoruinerna, som vi inte hunnit med innan på dagen,
och på vägen dit raggade jag först upp en katt och senare råkade jag ragga upp en gotlänning, som nästan körde på pappa. Han gillade min amatörmässiga gotländska, och mitt leende, så han bjöd mig på fest i Slite.

Gotlänning: Du är en av de roligaste turisterna jag träffat.
Jag: HAHAHAHAHAHAHA! Tack!
Gotlänning: Du har inte lust att följa med på fest i Slite?
Jag: Nej, vi ska åka klockan sju i morgon bitti.
Gotlänning: Jaha.. vad synd. Du, det är din farsa som står där borta va?
Jag: Ja.
Gotlänning: Han ser arg ut.
Jag: Mm... Han är arg.
Gotlänning: Och farlig?
Jag: Mycket. Han har en stor kniv i fickan, och jag är hans yngsta dotter.
Gotlänning: Okej... jag måste nog åka. Hej då.

Han försvann så fort han kunde i sin vinröda Buick. Stackars liten.
Den följande halvtimmen roade jag mig med att bryta mig in i kyrkoruinen S:t Clemens,
och leka att jag "stod på ruinens brant" på S:t Whatever.
Åsa var jättearg och deletade alla bilder på mig inne på S:t Clemens, för hon tyckte att jag varit så pinsam.

Resten av resan sov jag, förutom när vi promenerade ner till hamnen för att ta båten till Oskarshamn,
och när vi åt frulle på båten.

Snipp snapp snut, så var denna gotlandsresan slut.

     
   

Skoskavspromenader genom en solgul stad.
Det borde kännas lätt att skratta sig igenom våren,
sträcka ut sig på gräset och sväva på molnkuddar
med glassmaken kvar i munnen.

Det är gräsfläckar på verkligheten.

Mitt hjärta är som ICA-butiken i kvarteret där du bor,
folk går in och ut genom de självöppnande dörrarna.
Jag lockar med extrapriser och gratis smakprover.
Jag står på konkursens brant.
Jag vill skratta hysteriskt, trilla av stolar och vira in mig i gardiner,
men varornas datummärkning är bortblekt.
Jag vill släppa ballongerna och skrika i diskant.
Kvävd och huvuddunksbulor i pannan,
det är vad jag är, det är vad jag har. Ingenting mer.
Aldrig någonting mer.                                                                       

                                                                                                                                                              

Det finns vårdagar med värmande solstrålar och bländande solreflexer vid flodkanten.
Det är fnissskrattskrattfniss, vindruvsätande och spindlar i mössan och fulla magsäckar.
Det var i lördags.



   

Det finns dagar ultrarapid är ett för långsamt ord, och man springer om Carl Lewis med händerna i byxfickorna,
snubbar omkull, spräcker läppen och blir förblindad av ajajontajajajsmärta.
Det är idag.