Det är dags att sova nu, men jag ligger bara och vrider mig i sängen.
Denna natten är en sådan där natt då man känder sig sådär otroligt ensam, sårbar och ångestfylld.
Mitt hjärta slår i 140, trots att jag inte druckit kaffe på fyra veckor, och det börjar göra ont,
jag känner en växande panik, samtidigt som jag är kolugn.

Ångesten som jag beskrev här, har slagit över och blivit en slags inre frid.
Jag har hundra saker att göra. På 3,5 vecka har jag tre tentor och en uppsats som ska in.
Plus läxor. Det är omöjligt att hinna med allt som ska göras. Omöjligt på det sättet att
det faktiskt bara finns 24 timmar på ett dygn, varav åtta helst ska spenderas sovandes
(jag har dragit ner det till 4-5), var 4:e timme ska man äta, sedan ska man duscha, städa, vara social o.s.v.
Dygnet räcker inte till. Jag har prioriterat bort allt mitt sociala liv och min sömn.
Maten stryker allt som oftast på kniven också, vilket nog är det värsta av allt.
Jag känner hur jag börjar förstöra mig själv alltmer. Men jag har accepterat det här; alltså är jag lugn.

Fråga mig inte hur man lever studentliv, för jag har ingen aning?
Vad är tentaöl egentligen? Vet ni vad jag och mina klasskompisar gör efter en tenta?
Vi åker hem och pluggar till tentan vi har några dagar senare.
Dagarna, även de vi är lediga, spenderas till 95% i skolan. Från morgon till kväll
sitter vi tysta och läser, skriver, diskuterar, och är det något som det skämtas om är det alltid två saker;
Engelska eller SEX. Det är vad som rör sig i våra hjärnor. Fast oftast, om någon drar ett språkskämt,
så tar vi alla det på dödligt allvar och förstår inte vad som är roligt.
(Som Comviq reklamen; vad är egentligen roligt med den? Sheep och cheap är lika mycket två olika ord
på engelska som på svenska, och de uttalas (nästan) helt olika! Vet ni att den där herden faktiskt säger att han
vet allt om FÅR?! Vad har det med mobilabbonemang att göra?)

Maud lämnade oss i grupprummet, tog en ledig kväll och gick på bio med sin moster;
hon blev så stressad och ångestfylld över sitt val att hennes magkatarr
(ja, allt i min grupp har magkatarr) gjorde sig påmind, och hon spydde i en buske på vägen hem. 
Vi ger upp våra liv och vår hälsa för det här.
Jag ser samma panik i Beas, Mauds och Edels ögon som i jag själv har i mina.
De är de enda jag ser i ögonen, för de är de enda jag umgås med.
De är underbara och fina vänner, som jag kan prata med.
Men ångesten delar vi alla, och den är inget vi kan hjälpa varandra med,
och det är det värsta: att jag inte har någon att prata med; att jag är ensam.
Jag har satt min själ på svält och sparlåga.

En lärare frågade oss i torsdags hur vi hade det med läxor, om vi hade tid.
Han är min favoritlärare; han är engagerad, duktig, snäll, rolig och älskar sitt jobb.
Vi sa som det var; att vi har för mycket, att vi inte hinner, att det inte går,
att vi var i skolan redan 08.30 för att plugga, fastän vi inte börjar förrän 13.15.
Han sa: "Det finns inget jag kan göra". Han sa: "Läs Virginia Woolfs 'Mrs. Dalloway' på en vecka.
Det är bara 300 sidor. Ni borde klara det. Och jag förväntar mig att ni ska läsa den noggrannt."

Samtidigt finns det inget annat jag vill göra. Jag måste bara stå ut. Hålla ut.
och hoppas att jag kommer ut någorlunda hel på andra sidan.
Kanske blekare, smalare, ensammare, mer avtrubbad.. men ändå jag. Förhoppningsvis smartare.
Lyckligare. Närmre mitt mål. Jag ska bara intala mig själv att det är värt det.

Nu gråter jag. Det var länge sedan. Det känns skönt att veta att man har några känslor kvar,
att man inte blivit en maskin helt och hållet.

Nu är det sängen. Jag har latat mig för mycket idag. Imorgon ska det skrivas uppsats! Jippie.